Om du lägger dig ner på backen och tittar upp mot himlen så kan du se molnen vandra förbi. Myten säger att vi alla gjorde det som barn, vi försökte hitta figurer och former i molnen. Jag tror det är en skröna, om vi har några sådana minnen så är de troligen påhittade. Och idag är det ännu mer otroligt att någon lägger sig ner och stirrar rakt upp på molnen. Särskilt inte om det är ljudlöst, utan någon musik eller ljudmatta som bakgrund till det hela.
Den här filmen är 4 minuter och 52 sekunder och jag tippar att ingen kommer att se den heller. 4 minuter och 52 sekunder är alldeles för lång tid att vara borta från det som sker, det som strömmar, det som låter, det som händer.
Molnen händer förvisso, men de händer väldigt långsamt, så långsamt att de inte märks. Följer jag dem bara med blicken lite, så står de stilla.
Och stilla, jag tror stilla, det finns egentligen inte mer.