När intrigen nu tätnar blir jag otålig. Jag plockar upp minne efter minne ur silverskrinet, vart och ett med sin egen historia, vart och ett värt att spara i Oskars hemliga gömma. Minnen han ville behålla, inte bara i tanken utan även att ta på.
Lappar, brev, intyg, meddelanden, berättelser och foton.
Dödsbeskedet från far när mor dog, och minnet från när Oskar konfirmerade sig, tätt intill en vittrande almanacka från 1879.
De nära och kära sittande kring ett bord i trädgården när någon fyller år, paret under klockan bakom blommorna på något som antagligen är ännu en högtidsdag.
En blå anteckningsbok fylld av infall och idéer, alla hastigt nedrafsade med blyerts och antagligen oläsligt och oförståerligt som allt blir man inte tar itu med genast.
Och så, längst ner, ett sent brev från min farmor samt en maskinskriven dikt som heter blomsterdrömmar.
