Så ringer vi till färdtjänstens kundservice, för att få just det, lite kundservice. Men vad vi får är i princip en talande regelbok, som gör precis vad en regelbok gör, lyssnar inte utan dikterar.
– Jaha, ja jag ser här att Olle inte hade sitt färdtjänstkort.
– Jo det hade….
– Och då går det inte. Reglerna säger att Du ska alltid ha med färdtjänstkortet på resan. Detta registreras i fordonet vid resans början och slut.
– Jomen han hade…
– Och efter fem minuter kan föraren åka från platsen.
– Men de ringde till ….
– Olle ska inte vara ute när han inte klarar sig själv, han har ju tillstånd med ledsagare.
– Ska han då inte kunna sitta ensam i en taxi?
– Som jag sa, han ska inte vara ute när han inte kan klara sig själv. Han får dessutom betala framkörningsavgiften för den taxi han inte tog.
– Jamen det var ju inte hans fel, han hade …
– Taxin behöver bara vänta fem minuter, det borde ni veta.

Där var inte mycket mer att hämta, mer än att få ett namn till Erica Nilsson. Hon skulle kunna ta emot ett skriftligt klagomål.
– Men vi har våra regler, så resan får han betala själv.

Regeldamen på färdtjänsten är bestämd. Det känns inte som om hon står på kundernas sida. Ja det känns inte som hon står på färdtjänstens sida heller faktiskt. Hon är väldigt snabb att låta en taxiförare få 70 kronor utan att göra någonting alls. Det känns lite kravlöst från en landstingsägd verksamhet som varje dag betalar 8 500 färdtjänstresor i Stockholm.

Det är ett sorgset hjärta som lägger på luren efter samtalet med regeldamen. En ledsen själ, och faktiskt med en tår i ögat, så gammal jag är.
Men så ringer Åke Prestberg på TaxiKurir, dit vi beklagat oss i ett mail, och lyssnar. Han lyssnar verkligen. Och ber att få en kopia på kvittot ifråga, lyssnar igen och lovar att återkomma.
Sen får vi se. Nästa avsnitt. En ros på tredje dagen.