Min farmor dog 1971. Hon gillade att måla porslin, och hon hade med all säkerhet gillat att blogga. Eftersom det inte fanns några datorer att tala om på den tiden, så lät farmor Judit sin bloggtalang skapa förnämliga resealbum, eller som här, vackra inlägg på porslin. Så här står det på baksidan av denna handmålade skål.
Förr i tiden när en mandarin lämnade sitt distrikt, var det tradition att folket hyllade honom, om han varit en god herre. Här är en avbildning av en sådan hyllningsscen med mandarinen ridande på ett gudomligt sagoväsen, kallat Kilin, som visade sig endast för att bebåda lycka. Han har kropp som en hjort, huvud som endrake, fjäll som en fisk, hovar som en häst.
Till höger bär en man det s.k. statsparasollet över mandarinen, och framför honom går hans standarbärare.
Det var spännande att åter hitta den här svarta färg och pensellådan i plåt. Den har en speciell doft, och med doften följer minnen hur jag satt bredvid farmor och såg henne måla sina porslinstallrikar, tavlor, bord och serviser. Jag fick hjälpa till. Badda lite här, ströppla lite där, göra konturer och skissa upp motiv.
En del verk blev episka, berättelser om främmande hav, skepp som seglar och fiskare med sina nät. Andra var bara rent konstaterande att här, här håller du i en mugg som tillhör Plums.
