Någon gång på åttitalet höll man SM i bordshockey, och vi var ett gäng som hängde på. Tävlingen vanns av Agdur, han blev säkert världsmästare senare för han var fenomenal. Han hade kombinationer som uppkallades efter honom. Han behövde inte titta på spelarna ens, han bara swosh, klick, svisch, tjuck och rassel – mål. Det gick fort och perfekt.
Jag hamnade på fjortonde plats, i alla fall är det så i mitt minne och jag bryr mig inte längre om att kolla ifall det är rätt. Jag kan fortfarande back, ytter, center och mål rätt hyfsat, oavsett var målvakten står. Men någon Agdur, det blir jag inte. Nånsin.