Allt har sin plats, sin tid, sin uppgift. Och eftersom Einstein sa att allting är relativt, så kan man konstatera att ändrar jag på platsen, så ändras även tid och uppgift. Det gäller bara att överleva, och det har den här korken gjort. Den är min.
Ursprungsplatsen för den här korken var en champagneflaska i juni 1971. Den smällde av i Edsbergsparken, mitt i ett gäng glada studenter som trodde att livet var en evig champagnefrukost med jordgubbar i en slottspark. I alla fall när man gått ur skolan. I alla fall i juni. I alla fall när man är 19 år och ser sig speglad i ögonen hos den allra allra vackraste flickan i hela världen.
39 år senare är tiden en annan, och därmed också plats och uppgift för den en gång så styva korken. Nu täpper den igen ett hål i ett avlopp på Nybohovsgränd i Stockholm. Ett bra mycket viktigare arbete än de tidigare uppgifterna som bortglömt minne och smällande kork. Men inte lika glamoröst kanske. Och korken är inte längre min heller.
Men det gör inget för jag, jag kan fortfarande spegla mig i ögonen hos den allra allra vackraste flickan i världen.