Idag kan Du och jag köpa Ingmar Bergmans skrivbord. Det där bordet där han suttit och skapat det mesta. I ett svagt ögonblick för någon vecka sedan bestämde jag mig för att det kanske skulle vara ett bra köp. Ett köp som skulle kunna locka fram en del oförlöst talang, sån där kreativitet som både jag, du och Ingmar Bergman är full av.
Min tanke var att det i princip inte var någon större skillnad mellan oss och Ingmar Bergman, inte mer än ett liv. Ett liv och ett skrivbord.
Vad jag förstått drevs Ingmar av ångest, i alla fall är det den bild han, samtid och omgivning velat ge. Hur man nu kan ha ångest i den fantastiska Fårömiljön, med vetskapen om att man är hyllad, avundad, ja dyrkad, inte bara på Fårö utan över hela världen.
Det var ångesten som närde hans kreativitet, som fick den att lyfta, som fick hans kreativitet att nå över den gräns av genomförande som annars ofta ligger som ett hämmande svart skynke i vår vardag.
Han hade sina demoner, fast med ä, dämoner. Katastrofdemonen var värst, sen kom Rädslans demon och Raseridemonen, Fiaskodemonen och hela släkten med pedanteri, punktlighet, ordnings, lättjans och långsinthetens demoner. Men det var två demoner som han inte tyckte han hade, tråkighetsdemonen och nolldemonen, den som gör att kreativiteten försvinner och man blir alldeles tom. Nolldemonen kom aldrig till hans skrivbord.
Jag kunde ju ha velat köpa hans säng, men vem vill ha en säng som skapar en ångestfylld sömnlöshet? Jag kunde vilja köpa hans sängbord, men där finns inte så mycket tomt utrymme kvar att fylla och därmed inte så stor plats att skriva av sig sin ångest på. Jag menar, står det rädd, rädd, rädd, rädd ,rädd så är det ju inte så roligt att skriva dit ett rädd till, även om man gör det med vänster hand och en rödpenna.
Jag kunde velat köpa hans stol, den han satt och läste i. Men jag ville få in en fot i den ångestfyllda skapelseprocessen, inte den slappa konsumtionsvardagen.
Jag kunde velat köpa hans penna, papperskorg, hans lampa, hans tavla eller hans tärningar. Men jag valde att vilja ha skrivbordet.
Tanken att sitta vid hans bord lockar mig. Men det räcker inte. Själva sittningen ger inte någon näring åt kreativiteten, annat än att den kan hålla nolldämonen borta. Jag behöver bränsle till min kreativitet, något som lyfter den över trötta kulturredaktörers tangentbord, in på förläggarnas nattduksbord, in i pressarna, ut i världen. Jag har aldrig prövat på ångest. Och jag tänkte att jag måste skapa min egen ångest, jag måste bli mitt eget ångestraffinaderi.
Så jag ville köpa Ingmars skrivbord, och jag inbillar mig att det kommer att kosta så mycket att ångesten kommer i takt med att jag bläddrar fram tusenlapparna.
Men i mitt fall finns det en fattighetsdemon som antagligen sätter stopp innan ångesten hinner etablera sig. Den fattighetsdämonen störde aldrig Ingmar.
Det var ångesten som närde hans kreativitet, som fick den att lyfta, som fick hans kreativitet att nå över den gräns av genomförande som annars ofta ligger som ett hämmande svart skynke i vår vardag.
Han hade sina demoner, fast med ä, dämoner. Katastrofdemonen var värst, sen kom Rädslans demon och Raseridemonen, Fiaskodemonen och hela släkten med pedanteri, punktlighet, ordnings, lättjans och långsinthetens demoner. Men det var två demoner som han inte tyckte han hade, tråkighetsdemonen och nolldemonen, den som gör att kreativiteten försvinner och man blir alldeles tom. Nolldemonen kom aldrig till hans skrivbord.
Jag kunde ju ha velat köpa hans säng, men vem vill ha en säng som skapar en ångestfylld sömnlöshet? Jag kunde vilja köpa hans sängbord, men där finns inte så mycket tomt utrymme kvar att fylla och därmed inte så stor plats att skriva av sig sin ångest på. Jag menar, står det rädd, rädd, rädd, rädd ,rädd så är det ju inte så roligt att skriva dit ett rädd till, även om man gör det med vänster hand och en rödpenna.
Jag kunde velat köpa hans stol, den han satt och läste i. Men jag ville få in en fot i den ångestfyllda skapelseprocessen, inte den slappa konsumtionsvardagen.
Jag kunde velat köpa hans penna, papperskorg, hans lampa, hans tavla eller hans tärningar. Men jag valde att vilja ha skrivbordet.
Tanken att sitta vid hans bord lockar mig. Men det räcker inte. Själva sittningen ger inte någon näring åt kreativiteten, annat än att den kan hålla nolldämonen borta. Jag behöver bränsle till min kreativitet, något som lyfter den över trötta kulturredaktörers tangentbord, in på förläggarnas nattduksbord, in i pressarna, ut i världen. Jag har aldrig prövat på ångest. Och jag tänkte att jag måste skapa min egen ångest, jag måste bli mitt eget ångestraffinaderi.
Så jag ville köpa Ingmars skrivbord, och jag inbillar mig att det kommer att kosta så mycket att ångesten kommer i takt med att jag bläddrar fram tusenlapparna.
Men i mitt fall finns det en fattighetsdemon som antagligen sätter stopp innan ångesten hinner etablera sig. Den fattighetsdämonen störde aldrig Ingmar.
