Josefines träd i minneslunden på Sollentuna har med åren vuxit sig mäkta stort från den lilla ekplanta den var 1988 när Josefines aska grävdes ner vid dess rot. Det trädet mäter min tid i livet. Jag ser hur jag åldrats, vilket kan vara nyttigt, när min hjärna fortfarande tror att jag är i en helt annan kalender.
Promenaden fram till minnesträdet är också en påminnelse om livets förgänglighet, när jag läser namnen på gravstenarna i skenet av alla fladdrande helgonsljus.
Där är han som hämtade in vagnarna från parkeringen på Obs. Där är hon som stod i kassan i badhuset, där är vår före detta granne och hans fru, och deras granne och hon på dagis och han med lastbilen.
Jag tar en kopp kaffe, kaka och chokladbit som bjuds ut i det vita tältet vid min brors och mors grav och sätter en liten planta ljung i minneslunden, fast man inte får det egentligen.
Men den är vacker, gör sig bra bland allt granris och flämtande ljus, och den står sig fint mot Josefines gulnande, mäktiga träd där i bakgrunden.