Jag tycker verkligen synd om denna “dagboken”. Över tre veckor sedan jag sist skrev. Nu sitter jag i vårt gamla rum på Inedalsgatan i Stockholm och skriver. Ja, verkligen! Så kan det gå! Aldrig kunde jag väl ana, att jag så snart åter skulle hamna i Stockholm och – Skandia.

Det förhåller sig nämligen så, att jag en dag fick telefon ner till Göteborg från Hr Rosén i Skandia. Han meddelade, att Hr Jansson, som tog mitt arbete, då jag slutade, blivit sjuk, och nu hade de ingen som kunde klara av konkuranterna för första kvartalet o.s.v. Och han frågade om jag inte ville göra Skandia en verklig tjänst och komma upp ett tag för att ordna det hela.

Jag var verkligen ganska motvillig först, ty jag tyckte det skulle vara försmädligt att komma dit igen, när jag en gång blivit så ordentligt avfestad, gått omkring och tagit adjö överallt o.s.v. Men hur det nu var, lovade jag dock till slut att komma.

Kalle reste förstås upp till Oskars begravning, och när han kom tillbaka hade han Adolf med sig. Han stannade i Göteborg i något över en vecka och tillbrakte mesta tiden med att måla ett porträtt av mig. Det är verkligen riktigt bra. Han har stora anlag som porträttmålare, och jag uppmanade honom på det livligaste att odla dessa anlag, vilket han också sade sig vara mer än villig till – bara han får tid, för lantbrukets skull. Ja, det är inte så gott…

Mamma kom hem på torsdag före pingst efter jämt en månads bortavaro. Och tisdagen efter Pingst reste jag hit upp. I Skandia mottogs jag med stor hjärtlighet, på sina håll dock blandad med en viss förvåning. “Va’ nu då????”. Jag försäkrade emellertid att förlovningen var visst inte bruten, utan jag var bara uppe på ett kort vikariat. Och så satte jag då igång med att instruera Carola, som så småningom väl lär sig arbetet, skriva kontokuranter o.s.v.

Här är allt sig fullkomligt likt. Rut och jag mötas på hörnan av Drottnings och Klarabergsgatorna varje middag och så gå vi hem och dricker kaffe och sitter och slöar resten av eftermiddagen över en bok, eller gå ut och gå ett tag, gå på bio o.d. En synnerligen enformig tillvaro.

Kalle skriver nästan varje deg och jag med förresten. Idag är det söndagen den 6 juni, Svenska Flaggans dag. Hela förmiddagen har det tåget skolbarn och andra med flygande fanor och klingande spel borta på S:t Eriksgatan. De skulle väl på utflykter e.d. I fredags var jag uppe hos Erikssons och hälsade på i första hand Tolle och så den övriga familjen. Ragnar har nyss avslutat en termin i Uppsala, så även han var hemma.

Igår voro han och Tolle häruppe och vi drack kaffe, spelade, dansade och pratade, alldeles som förr. Men det var dock inte samma glada stämning, Tolle var litet tyst, tyckte jag. Han är ju visserligen mitt uppe i den våldsammaste tentamensläsning, kanske det inverkar. Ragnar var sig lik. Jag förstår inte vad det kan komma sig, att jag finner den ynglingen så särskilt sympatisk. Det är absolut något visst över honom, som verkar tilldragande – på mig åtminstone.