Ack och Oh! Jag ser till min särdeles stora fasa att jag inte skrivit i min “brevdagbok” sedan den 24 november. Fin “dagbok” just! Men det var så sant, Brevform skulle det ju vara! Alltså:

My dear Alma Jensen (d.v.s. Rut)

Du är naturligtvis “blixt rosenrasande” (För att inte sägs något mycket fulare, som börjar med förb.) för att jag så länge uraktlåtit att svara på ditt — nej Edert ärade av den ? pto. ( Fin affärsstil). Och nu kan jag inte ens komma med ursäkten om brist på tid, – nej, jag jag måste helt enkelt erkänna, att jag av ren lättja inte skrivit förr. Så fort jag haft en stund ledig har jag slagit mig ner med en bok, eller spelat piano och plågat fiolen. Ja, den senare har jag behandlat så pass energiskt att jag nu kan spela både “Home, sweet Home” och “Wien, Du Stadt meiner Träume”, så att man tydligt hör, vad det skall vara.

Och spellärarinnan har berömt mig i ganska högstämda ordalag och bl.a. uttalat som sin åsikt, att jag borde ta lektioner i komposition och harmonilära för någon framstående kompositör, exempelvis Peterson-Berger!! De’ skall allt vara en fattig kontorist, som skulle göra det!! Åj åj!!

Nu har ju den kära lilla mamma redan länge varit åter hos Er. Ni blevo allt bra glada att få hem henne igen. Kan just undra om det fanns något kvar av ransonerade varor, då hon kom hem. Sist lär det varit ganska barskrapat. Och pappa hade fått så ovanligt god mat, medan du stod för hushållet! Jo, jo, där ser man!

Samma dag som mamma reste, voro vi på Svenska teatern och sågo “Min hustru hovskådespelerskan” med Pauline Brunius och Gösta Ekman. Den var riktigt trevlig och de där två spela ju så utmärkt. Förresten äro vi bara på bio ibland. Helst gå vi förstås på “Röda kvarn”, för de har så utmärkt musik. Sist spelade de en Menuett av Mozart, som var alldeles förtjusande. Den måste jag skaffa mig.

Det är så roligt att spela så mycket olika musik, som man gör, ena stunden härliga kompositioner av Grieg, Chopin, Paderewski etc, och andra stunden de gladaste och vildaste slagdängor, Rolfbitar o.d. För närvarande grasserar en som heter “Honolulu” alldeles vilt.

Apropos Rolf har pappa lovat, att vi skola få gå på hans cabaret en gång innan han “slår igen chappet” och flyttar till Kristiania. Först hade vi tänkt att gå på en av hans dansaftnar, så Naemi och jag började rusta värre med våra gamla sidenklänningar. Vi ändrade min, så den blev alldeles förtjusande söt med djup fyrkantig urringning, lätt draperad över bröstet och korta, korta skinnkantade ärmar( knappast några ärmar alls). Jag vet inte just, om jag skulle våga uppträda med den inför moster Sofies ögon, då skulle hon säkert bli allvarligt chockerad.

Men för att återgå till Rolf, sedan vi tagit reda på att det på dansaftnarna inte är någon cabaretföreställning, beslöto vi att gå en annan gång i nästa vecka. Får väl se, hur det blir.

Ack, Rut, vad i all världen skall jag hitta på att ge dem därhemma i julk1app?? Som inte är alltför dyrt!! Till pappa har Naemi och jag låtit inrama och förstora det där söta kortet av pappa och Janne, då de voro små. En ganska bra idé eller hur? Och till Lillan har jag köpt ett så näpet litet våffeljärn för dockorna. Men mamma och Harry och Dig??

Tänk så roligt att jag får resa hem ändå! Visserligen fick jag inte fritt mer än två dagar (hade ju en vecka extra i somras) men då blir det ju ändå fem dagar jag får vara hemma. Då måste vi utnyttja tiden väl. Det är väl nästan bäst att sätta upp ett program för att ta vara på varje minut.

Idag har jag fått ett så intressant brev från Greta. När hon skrev det var hon ombord på en flodbåt på Tigris, på väg från Bazra till Bagdad, kalifernas stad, skådeplatsen för sagorna i “Tusen och en natt”. Och hon hade åkt förbi “Edens lustgård” och “Esras grav”. Oh, hur lycklig hon är, som fått uppleva och se så mycket. Ack, ack. Och här sitter en annan stackars fattiga flicka fastlåst på ett kontor och låter sina bästa år förrinna i den ytterligaste intresselöshet! Oh, att det måtte bli någon förändring! Men vänta bara tills det blir normala tider igen!

Nu må du tro vi ska ha en slags “avslutning” i gymnastiken. Oh, du milde!! Du och de andra överdängarna i Elittruppen skulle säkert bli stumma, om ni kunde se den. Du skulle se ett sådant “gäddhopp”! Plinten två fot hög, lärarinnan slött fattande någonstans under armarna och så ett litet jämfota skutt över “hindret”. Oj, oj, de’ ä’ så man kan bli sjuk.

Kanske du inte tycker att detta brev är nog långt för att gottgöra en så långvarig tystnad, man det gör jag särskilt som jag nu ämnar skriva till Greta också och klockan är tolv på natten. Men vi har druckit starkt kaffe vid 10-tiden, så sömnig blir jag nog inte än på länge.
Adjö då, till vi träffas i jul!!