Nu har jag snart varit tillbaka i Stockholm i 14 dagar efter den ljuvliga semestern. Första dagarna var det rysligt att gå på kontoret och gatorna här, men man vänjer sig ju snart, och nu är det som om jag aldrig skulle ha haft någon semester.

Jag slutade dagboken i Värmland med att vi blev bjudna på kaffe till Mari på Berget. Det var egentligen Selma, som hade bjudningen, och hon hade slagit på stort värre. Låtit baka tårta och bakelser i Arvika. Det var ju mycket gott för all del, men nog för att jag föredrog Maries hembakta pepparkaka.

På lördagen innan vi reste, hade vi förstås ett fasligt schå med packning. På förmiddagen voro vi också och togo en badplåt vid bryggan och på kvällen voro vi på “kaffeorgie” hos fru Nylén. Du milde, så många härliga kakor!! Och tårta och pepparkaka, sockerkaka och fint vetebröd. Må tro, att vi “la in”.

Sent på kvällen voro Naemi och Rut ute och seglade med montörerna, men jag föredrog att stanna hemma hos lilla mamma, lilla kära, rara, älskade världens bästa mamma!

På söndag morgon foro vi med vemodigt sinne till stationen och sen fingo vi sällskap till Kil, där Rut mamma och barnen bytte tåg till Göteborg och Naemi och jag fortsatte till Stockholm. Jag kände mig inte alls glad till sinnes, då vi stegade upp för Bryggaregatan.

Och då jag i all oskuld skulle till att slumra in, upptäckte jag till min outsägliga fasa, att det krälade diverse “pankor” på min kudde. Jag upp förstås och fick tillbringa resten av natten “skaföttes” med Naemi. Och där fingo vi samsas ett par nätter, sedan jag smort in min säng, väggar och sängkläder med “Mortalin” för att få kål på pankeländet.

De ha förstås kravlat in från Olssons, där det lär finnas gott om dem. Hu då! Ännu idag doftar det starkt av “Mortalin” härinne och den doften går nog inte bort med det snaraste.