Förra söndagen var jag bjuden ut till Ekebergs vid Nockeby. Jag reste på lördag middag direkt från Skandia och möttes vid framkomsten av Heddy och Dagmar. Det är ganska långt att gå från spårvagnen, och hett var det ju som vanligt, så jag höll på att flyta bort, innan vi kommo fram. Oh, hur skönt det var, att få sig ett bad. Första gången i år.
Därute var det fullt med folk. Herr och fru Ekeberg, Dagmar, Heddy och Einar, Sigrid med sin man, Greta och hennes Gösta samt jag. På kvällen var det dans på bron, så vi voro därnere och svängde oss i dansens virvlar.
Jag låg uppe i hallen och Dagmar på golvet bredvid. På morgonen fingo vi kaffe på sängen och på förmiddagen cyklade Dagmar och jag till Lofö kyrka. På återvägen läskade vi oss med saft och spelade piano hos Landelius som har filial vid Drottningholm. Sen var det något till skönt, att vid hemkomsten få svalka sig med ett bad. Och efter den goda middagen slöade vi allesamman i lugn och ro. Och vid 8-tiden tackade jag så mycket och begav mig, trots livliga protester, hem.
På torsdag reste jag till släktingarna på Lidingö på eftermiddagen och blev bjuden på både middag och kväll därute. Det är så skönt att komma bort från stan och ut till landet nån gång emellanåt. Sen gick jag hela vägen till stan.
Ja, fortfarande hade vi inte lyckats uppbringa något pensionat med plats för oss till midsommar. Men vi hade gett oss “blanka attan” på, att ut skulle vi, om vi också skulle gå uppe hela natten. Så vi beslöto oss för att, trots allt, resa till Dalarö.
På fredag ringde Eber Wanderydz, Elsas kusin, och bad oss komma ner till Continental, där han bodde. Där satt vi i musikkaféet och hade det särdeles gemytligt med kaffe och musik. Jag tillagade mitt kaffe som café au lait, vilket är utmärkt gott. Och så rökte vi cigaretter och skålade värre. Drack ej mindre än tre glas “munk” var.
Eber frågade om han inte kunde få följa med till Dalarö, och det fick han ju gärna. Vi bestämde oss för att resa med båten 3.30 på lördag eftermiddag. Belastade med påsar och väskor, innehållande “termoskaffe”, bröd, smör, ägg och köttbullar (från tant), baddräkter, tandborstar etc. begåvo Elsa och jag oss vid halv3-tiden ner till “Södertörn” för att få bra plats. Va vi fick sen!! Båten var fullkomligt “belagd” eller besatt.
Slutligen lyckades vi klämma in tre fällstolar uppe på däck, och sutto där hela resan, frotterande våra knän mot dem mittemot. Eber hade härlig choklad och cigaretter med sig, så vi njöto i fulla drag, trots kylan. Ja, nu till midsommar, då man ville ha varmt och skönt, hade det helt plötsligt blivit ganska kyligt och blåsigt.
Klockan halv 7 voro vi framme och gåvo oss genast ut på jakt efter rum. Hotellet och en fyra, fem pensionat voro förstås fulla. Men vi gav oss inte, utan knogade iväg uppåt land för att få tag i en bondgård, där vi kunde få ligga.
Dalarö är alldeles förtjusande vackert. Visserligen massor av villor, men alla inbäddade i lummig grönska med små pittoreska slingrande vägar och fina utsiktsplatser.
I den första bondstugan möttes vi av ett bleklagt nej. Vi fortsatte emellertid och kommo långt om länge till en liten stuga. Eber skickades dit och lyckades verkligen få lov att ligga där.
Först bullade vi av de medförda förråden upp en härlig måltid ute i det gröna. Det smekte “moj”, må tro. Sedan vi satt in våra saker i stugan, där en barsk och säker käring tydligen förde ordet, gingo vi den långa vägen ner till hotellet, där midsommardansen var i full gång.
Vi slogo oss ned vid barriären med härlig utsikt över sjön och en förtjusande holme mittemot, och kanstaterade att allt såg synnerligen trevligt ut. Bland publiken flera sjöofficerare etc.
Så dansade vi förstås med Eber, vilken glädjande nog snart upptäckte en bekant, kapten Ljungstedt, och sen blev det “luft i luckan”. Trots den starka trängseln dansade och gnodde vi hela kvällen. Men redan klockan halv 1 var dansen slut, och då bjöd kapten Ljungstedt på supé med champagne uppe i hotellets trevliga matsal. Och sedan följde han oss ända hem till “torpet”, som han kallade vårt logi. Han tyckte det var väldigt bussigt gjort, att fara ut så där på vinst och förlust, men skojade något, med vår enkla bostad.
Förresten var han synnerligen trevlig, lång och smärt, fast ej något vacker i ansiktet. Och hade tyvärr de nättaste, blonda mustascher. Han är son till general Ljungstedt, och gift med en ryska, som vistas i Ryssland. Vilket dock inte hindrade, att vi skojade väldeligen.
Klockan 3 kravlade vi oss in i rummet, där vi skulle vila en stund, och under åtskilligt skoj ordnade vi med en utdragssäng och en inventionssoffa. Efter en kortare kompromiss fick Eber tillåtelse att ta av sig krage, rock och skor, och vi skulle ligga i underkjolarna. Så gick Eber till vila i inventionssoffan med en amerikansk gungstol blygsamt hindrande utsikten till utdragsängen, där Elsa och jag skulle regera, jag på en fårskinnsfäll med ett hopknölat täcke under huvudet.
Innan vi kröp till kojs måste emellertid Elsa och jag, till Ebers hörbara förnöjelse, hoppa ut genom fönstret ett tag. Därute var det ljuvligt, solen höll just på att gå upp.
Redan klockan 6 vaknade jag och gick upp och ut. Var i lagårn och såg på när käringen mjölkade, och kliade en liten söting till kalv mellan hornen. Och jag lirkade och ställde mig in hos gumman, så hon blev mjuk som vax och gav oss mjölk och kokte kaffe åt oss.
När jag kom in möttes jag av Ebers häftiga förebråelser för att jag väckt honom så tidigt. Jag försökte lugna hans upprörda känslor genom att utmåla den trevliga frukost jag skulle göra iordning på berget bakom stugan, och lyckades också fullkomligt.
Så småningom kvicknade också Elsa till och snart befunno vi oss mumsande och uppspelta uppe på berget. Stackars Elsa hade dock vid bergsbestigandet ramlat och skrapat upp hakan på ena sidan riktigt otäckt.
Sen uppsökte vi den härligaste badplats med berghällar och sandstrand och skogen bakom och där lågo vi och mådde ljuvligt ända till klockan 1. Elsa och Eber doppade sig verkligen trots kylan, som inte ville ge sig av, men jag tog bara sol och luftbad. Och sen dansade Elsa och jag i bara linnena, fast Eber beundrade oss på icke allför avlägset avstånd.
Klockan 1 begåvo vi oss ner till hotellet, där vi skulle träffa kapten Ljungstedt klockan 2. Vi kommo emellertid en halv timma försent, och ingen kapten syntes till.
Vi slogo oss ner vid vårt bord vid barriären igen och sutto där ljuvligt slöande vid en “lemon squash”. Så promenerade vi omkring ett slag och återvände sedan till hotellet, där vi nu träffade på kaptenen. Han hade förstås väntat på oss klockan 2, men efter 20 minuter gått ut på jakt (dock fruktlös) efter oss och förde oss nu till den härligaste plats uppe på ett berg med den solglittrande sjön långt nedanför. Här sutto vi och pratade och rökte, ända tills båten skulle gå klockan 8.
Då vi med utsökt hänsynslöshet bökat oss ombord, gingo vi direkt upp i matsalen, där vi tillbragte hela återresan vid en härlig middag. Fyra rätter mat, Johannisberger och kaffe. Det var inte odelat obehagligt att sitta där med den mest charmanta utsikt över de bedårande stränderna och äta sin ljuvliga middag. Oh, vad vi njöto! De tre timmarna färden tog, försvunno som en dröm. Ja, sen voro vi i stan igen, och det vill jag helst inte tänka på.
På Nybroplan togo vi adjö av Eber, som förgäves såg sig om efter en plats, där “avskedspussandet” kunde äga rum, och dinglade så iväg hem, där vi snart vilade i “snarkofagerna”.
Tänk att ha haft ett par så utmärkt trevliga dagar utan att ha lagt ut mer än för några ören bröd och grädde! Eber bjöd på alltsamman med en enastående frikostighet.
Usch, imorgon måste jag som vanligt bege mig till det just då särdeles avskydda “Skandia”, sömnig, olustig och längtansfull. Och nu sitter jag här, slött skrivande av allt detta ur ett brev till Naemi, som jag skrivit i Skandia idag.
Och så är jag tvungen att skriva till Anna-Lisa också. Fick nämligen kort “Anna-Lisa Blomberg – Sven Lehman” Idag. Tänk, att hon vågat nu!
Usch, det värsta med sådana här trevligheter är, att man blir så fruktansvärt slö, slapp och likgiltig och bakom efteråt!
