Ett sådant vildsint festande!! Jag, som förut suttit inne mest varenda kväll, har plötsligt gripits av nöjenas virvel. Sålunda deltog jag på torsdag kväll i en subskriberad avskedsfest för två Skandiaflickor, som skola gifta sig. Den avhölls på Dramatiska teaterns festvåning och blev synnerligen lyckad. Vid 8-tiden samlades de festklädda deltagarna och precis klockan halv 9 anlände de inbjudna föremålen. Strax efteråt serverades supé vid ett festligt dukat bord.
Alla hade vi vid våra kuvert fått vackra kort, “gumman” Skandia omgiven av en grön krans med röda band, (Skandias färger) med karaktäristiska benämningar i stället för våra namn.
Således förekom bl.a. “Språkröret”, “Finansministern”, “Gula Faran”, “Felbyrån”, Giftemålsbyrån”, “Handlingskvinnan”, “Matematikern”, m.m. Alldeles utmärkta öknamn. Själv var jag “Våran yngsta”.
Du milde, ett så muntert bordsällskap!! Det talades, både på vers och prosa, sjöngs och skålades, allt riktigt kvickt och spirituellt. Föremålen hyllades förstås livligt. Flera verkliga telegram och en hel massa fingerade, mycket roliga, upplästes. Bl. a. ett om att “När alla andra stå sörjande, för att Ni skall lämna oss, är det nog bara jag, som är glad därför”, undertecknat “Skandias pensionsfond”.
Och så fingo föremålen en hel del enklare presenter, potatisskalare, trattar, kärnhusuttagare etc. med roliga verser. Och så hurrade vi och sjöng “Ja må hon leva” för flera stycken utom föremålen, klappade händer, skrattade,
skålade och spelade piano, så de stackars vaktmästarna höll väl på att
få dåndimpen av fasa. Själva supén var förresten det sämsta. Alls inte
värd 5:75.
Efter kaffet och cigaretterna, höll fröknarna Gyllencreutz och Svedelius en urkomisk uppvisning i plastisk dans och dramatiska tablåer, där bl.a. den ena med tillhjälp av ett “besman” under vilda åthävor mördade den andra, som i sin violetta sammetsklänning rullade om på golvet. Himmel, vad vi skrattade!
Och sen blev det sång och dans, till vid 1-tiden, då ljusen släcktes och vi måste troppa av efter en ovanligt trevlig tillställning.
På fredag hade jag skaffat biljetter åt Elsa och mig till en konsert av den norska “Guldbergs Akademiska kör” på Auditorium. Och den kvällen glömmer jag sent. Oh, vilken njutning! De sjöngo alldeles överdådigt, och solisten, Björn Tholén, rent av gudomligt vackert. En sådan ljuvlig tenor.
“Quand tu dors” måste bisseras, liksom ” Sorgebudet” och ett par till av det utsökt vackra och välvalda programmet. Konungen bevistade konserten, och applådåskorna ville aldrig ta slut. Anföranden blev vederbörligen lagerkransad.
Efteråt begåvo vi oss, i hänförda ordalag dillande om konserten och särskilt Björn Tholén, som därtill var särdeles stilig, per tunneln till Feiths, där vi festade på choklad och bakelser.
Allt detta kan jag ju anse ha på ett värdigt sätt avfirat mitt förordnande till ordinarie i Skandia. Vilket skedde på fredag i förra veckan. Herr Lönnberg gratulerade mig med en liten blåsippa inklämd i två stora pappersblad á la brudbukett förr i världen, och så gratulerades jag från alla håll och kanter, utom av herr Lindén, som beklagade. “Nu blir det 95% värre för Er att komma härifrån”, tyckte han.
