Oh, idag har jag spelat teater värre här på morgonen.
Imorse vaknade jag med en dimmig föreställning av att någon sa serverat. Uppfylld av fasa grep jag klockan. Mycket riktigt halv 9. Och så försmädligt, oh, vad doktorn skulle retas med mig, för att jag försovit mig! Så fattade jag ett raskt beslut. Jag skulle spela sjukling, som på grund av huvudvärk ansåg det bäst att ligga.
Först klev jag upp, plockade ur diverse luggnålar, kammade till mig lite grand, ordnade i rummet lite och hamnade sen med ett skutt i sängen igen. Och väntade vad komma skulle. Då doktorn ätit, knackade han på min dörr och frågade lite ironiskt, om jag var vaken. Jag svarade med en väl avvägd sjukdomsröst att jag kände mig så dålig att jag föredragit att stanna kvar i sängen.
”Ligger fröken?” “Ja,” mycket sjukligt. Då kom han in, och genast ordnades min ögonblicket förut ytterst livsglada drag till ett stilla och resignerat lidande. Som i en bättre 25-öresroman vilade mina (som jag hoppades) bleka drag omgivna av nyss utredda lockar, på den vita kudden. Doktorn kände mig på pulsen och frågade om jag hade ont i käkarna eller halsen eller gu’vet va’de’va’allt, och jag klämde mig på kinderna och på halsen så jag höll på att strypas, men sade så med matt röst att det var bara huvudvärk, närmare bestämt mitt över ögonen, ganska svårt. Och jag gjorde en lidandes grimas som kunde anstått en hjärninflammation minst. ”Hade jag kräkts?”’ Neej. ”Nå, det var väl bäst att jag inte åt någonting, bara drack lite kaffe, annars kanske jag kunde få kräkas.
Det var straffet, jag var hiskeligt hungrig och skulle inte få varken smörgåsar eller ägg. Nu såg jag naturligt sorgsen ut och ynkade fram att lite kaffe vore nog bra för huvudvärken. Så kom Hanna in med kaffe och en skorpkorg, och så fort hon försvunnit, anföll jag glupskt skorporna, och la in så många jag tordes, för att korgen inte skulle se misstänkt tom ut.
Så kom doktorn in rätt vad det var och då “försökte“ jag med ovannämnda uttryck och synbar ansträngning få ner den minsta skorpa jag kunde få tag i, under det väldiga smörgåsar med korv eller salt kött, retande hägrade för min inre syn och gjorde mitt lidande uttryck fullkomligt naturligt. Doktorn gav mig en rolig tablett att ta in sen och gick så. Så fort han gått, “slafsade” jag i mig resten av kaffet och kravlade sen upp för att gömma den fullkomligt obehövliga tabletten i min väska.
Den kan vara bra att ha en annan gång, då den är mer av behovet påkallad. Sen kröp jag ner i sängen igen, och undrade huruvida det skulle se misstänkt ut, om jag gick upp, så fort jag fått kaffe. Och kom till den slutsatsen, att det skulle det, och fiskade fram en 25-öresbok, som låg under kudden sedan föregående kväll.
Men så fort det hördes steg i tamburen, dök boken under täcket förstås, och jag låg där fortfarande som den vackraste syn ur en bättre roman i mitt vackraste, rikt spetsprydda nattlinne och med ovan omtalade lockar. Blekheten ansvarar jag dock inte för.
I alla fall presterade jag en absolut mästerligt utförd nervös halvslummer. När jag läst ut boken, ansåg jag att tabletten borde ha hunnit verka och kravlade mig upp. Och nu funderar jag, om jag skall kunna anses blivit så fullt återställd till lunchen, att jag utan att det tycks misstänkt, kan äta med den strykande aptit jag känner.
