I förrgår var det Naemis födelsedag. Och vi hade en riktigt trevlig liten bjudning på kvällen. Bl.a. var Bruno Enander här. Han tycks vara intresserad av mig och jag tror, att det är en mycket intelligent och fint bildad ung man. Skulle nog lära mig tycka om honom, om vi komma att umgås, men redan imorgon reser han till “Mon” där han skall tjänstgöra.

Ibland kan jag längta alldeles lidelsefullt vansinnigt efter någon att hålla av och bli älskad och förstådd av. Att få ett litet hem och pyssla och sköta om. Det skulle vara så solljust och varmt, dämpade och rogivande färger, vackra, konstnärliga tavlor och under de långa höst och vinterkvällarna trevliga, genominnerliga förtrolighetsstunder i mjukt rödaktig belysning framför brasan med honom.

Det skulle vara ett riktigt litet ombonat fågelbo. Och så mycket blommor och grönt som möjligt i vaser, i amplar och på piedestaler. Och i arbetsrummet skulle han ha sitt skrivbord och bokskåp och jag med min handarbetslåda och så skulle jag sitta så tyst och stilla vid mitt arbete, medan han arbetade på sitt.

Men alltemellanåt smyger jag fram, lägger armarna om hans hals, stryker hans hår och kysser hans kära ögon. Och han drar ner mig i sitt knä, kysser min panna och mun, löser upp mitt hår och så skämta vi som två små odygdiga barnungar tills det stora visa förståndet kommer och upplyser om, att hans arbete är mycket viktigt och min duk mycket snart måste vara färdig.

Och då är jag genast en liten förståndig mamma, som skall se till, att hennes store dumme gosse skriver ordentligt, men han har inte den ringaste respekt för “lilla mamma,” utan frågar med tillgjort allvar, vad det kan komma sig, att “lilla mammas” handarbete under den sista timman blott fått ett litet, litet blad broderat. Och då ruskar “lilla mamma” om sin store dumme pojk och ger honom en bestraffande kyss mitt på hans vackra mun och så flyr hon ut för att se till hushållet. Oh – Gud, varför skall det finnas sådana lyckodrömmar som komma oss att le och hoppas på framtidslycka, som börjar att knoppas. Aning, som kommer bedårar och – far, lämnande svårmod och tvivel kvar.

Jag ser ett stort ljust rum med solsken över
ett rum, som kärlekssmek så ofta söver.
En atmosfär av renhet och av ro,
där två lyckliga människor bo.

“Isiga trolldomsregler fäller
frosten för huset,
stundom knäpper det ljudfint
i rutornas klara kristall.
Här är världen i världen,
här är det stilla ljust,
här är det fågelnäste, där kärleken slumra skall”

Anders Österling.