Varför skall det finnas så mycket sorgligt och svårt i världen?! Det är förfärligt. Här har jag nu gått i sällskap med Nils och varit helt lugn. Och så idag, när jag ovanligt nog kände mig så nöjd och glad kom det ett brev, vari han talar om hur mycket han håller av mig och ber mig -ja-. Jag grät. Det kändes så konstigt. Jag kan ju ej alls dela hans känslor.

Och så nu har jag skrivit ett brev och fråntagit honom allt hopp. Herre Gud! Jag kunde inte annat! Jag skulle vilja skrika högt och snurra runt eller göra något riktigt vansinnigt galet. Men här går jag, tyst och till utseendet fullkomligt lugn. Äh, om jag hade någon, som jag höll riktigt av, att gå till och tala om allt och bli tröstad och smekt. Om, Om!! Men, jag har ingen. Vad det är svårt – svårt att leva ibland. Vad skall jag göra!