Tisdagen den 10 september 1912. Du store värld vad man får knoga i skolköket.

Ah, vad jag var trött idag, när jag kom från skolan! Alldeles förbi. Du store värld vad man får knoga i skolköket. Men väldigt roligt ha vi ju ibland. Elsa Norberg och jag skojar nästan alltid. Förra veckan “köksade” vi. Denna veckan “husera” vi. Och det göra vi då ordentligt. På söndag kväll var Naemi och jag först med Hj. hemma, sedan promenerade vi i Vasaallén och senare i Slottsskogen med Ade. Vi grälade nästan hela tiden. På skoj, naturligtvis.

Igår eftermiddag var jag hos Anna-L. Jag åt kväll där och var sedan med henne och Bertil K:sson och promenerade. Men det är inget vidare roligt att vara så där “tredje man”. Häromdagen fick jag kort från Kalle. Och med det kortet väcktes alla härliga minnen från Sulvik till liv. Ah, vad jag längtar!! Den, som vore där ändå!!

Nu skall jag skriva en uppsats om “Några minnen från vår skolresa”. Ja, nog har jag minnen alltid, men om det går så lätt att skriva om dem, det blir en annan sak. Usch, ett sådant väder det är och har varit de sista dagarna! Regnet slår mot fönsterrutan, himlen är övermulen och gatorna våta och slaskiga med paraplybeväpnade fotgängare. Oh, så tråkigt det är!!

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926