Hemma i Sulvik igen. Här är sig likt som vanligt. Efter att ha tagit adjö från allt och alla på Warpnäs reste jag från Vålbergs anhalt Klockan 7.40 på fredag eftermiddag. Tora följde mig till stationen. Vid framkomsten mötte mig Janne, Greta och Rut.

Sen vi ätit litet när vi kommit fram, gick vi och lade oss meddetsamma. På lördag sam jag till Bergshagen på 45 minuter. Det var ju inget rekord just, men det var ju en dryg bit. På kvällen klädde Josef och jag ut oss (bytte kläder) och så sprang vi i landsvägen och lyste med en ficklampa på alla som vi mötte. Somliga blevo så rädda att de skrek och la iväg med en väldig fart.

På söndag hade Greta och jag livat. Vi gick ut strax efter middag, och fick då se en gubbe, Nils Andersson i Stridsbol med en kabriol och vi bad att få åka med. Det fick vi och så åkte vi barhuvade ända till kyrkan, där vi gick och ordnade med gravarna. Så fick vi se kyrkoherden och bad honom att få komma in. Han släppte in oss och visade oss gamla tavlor och den förtjusande brudkronan. Så spelade vi på orgeln och sen voro vi allra högst uppe i tornet, så högt vi kunde komma. Vi fingo klättra på stegar och till sist en spira med pinnar på och klämma oss igenom smala hål. Men skoj var det. Hem gick vi hela vägen.

När vi gått halvvägs ungefär, kom vi till ett litet förtjusande vattenfall i en bäck. Ormbunkar hängde ned över det och i dem satt spindelvävar med daggdroppar, som gnistrade som diamanter. På sidorna voro förtjusande små gröna kullar, klädda med mörkgrön mossa och violblad, omgivna av gröna träd och buskar. Där var verkligen idylliskt. Vi döpte stället till ”Älvornas silverslöja”. Vattnet såg så skönt och svalt ut att vi inte kunde motstå frestelsen att ta oss ett härligt fotbad. Jag torkade mig på underkjolen (den vita, finaste).

Hemma hade de undrat mycket var vi hade varit. På kvällen klädde vi ut oss igen och mötte i vägen Janne, Ingergård, Albert och Fridolf, vilka skrattade väldigt åt oss. Så var vi hos lärarinnan. Där var Emma, Olga och Valborg. Därefter sprang vi och lyste med ficklampan på Verners lillstugfönster, där satt han och några pojkar och flickor. Idag träffade jag Verner och han kunde inte förstå vad det var för uslingar som hade lyst på fönstret och jag höll med honom förstås.