Nu har jag ganska mycket att skriva om. På lördag eftermiddag överraskades vi av ett meddelande från Nylén, att fröknarna Almqvist skulle komma till oss med båten på kvällen. Vi började förstås att “ruscha” iordning med väldig fart, ty naturligtvis trodde vi att de skulle stanna över natten åtminstone. Så gingo vi ner till båten och med den voro fröknarna Hanna, Rakel och Märta Kristensson och hela Almqvists familj. Det blev förstås ett väldigt hälsande och pratande. De kunde dock inte stanna någon av dem, utan vi fingo gå hem lika tomhänta som vi kommit.

Sedan på kvällen voro Yngve, Albin och Karl här och vi drucko “läsk” och åto kakor i bersån. Sen spelade Albin och Yngve väldigt bra på fiol. Men utanför stodo en massa småpojkar, bl.a. herr Kladd Svansén vilka inte ville lämna oss i fred. Vi beslöto oss då för att gå till Kolsjön, men pojkarna reste till Torpåsen. Vid Kolsjön var det härligt. Alldeles tyst och i dunklet låg som en slöja över insjön och den lilla ön i dess mitt. När vi beundrat sceneriet en stund gingo vi hem – och lade oss!

På söndag var det lika varmt och härligt väder som det varit de sista veckorna. På förmiddagen var Marie och Selma på Berget här och drucko kaffe och vi voro och badade. Jag har nu lärt mig att dyka på huvudet från stolpen på bryggan. Det är väldigt livat. På eftermiddagen gingo mamma, Rut, Harry och Lillan till Fredrik samt Naemi, Gredy och jag till Nils i Byn. Där spelade vi piano förstås och fingo kaffe med gott dopp.

När vi kommo hem voro Ingegärd och Nylén här och vi måste förstås sjunga för dem. På kvällen kommo som vanligt de tre eller “trion” och sedan vi åkt cykel och stått och pratat en lång stund i vägen, gingo vi till sjön och rodde ut, alla sju i en liten ynklig båt. Jag var riktigt rädd, men det gick lyckligt. När vi kommo hem gingo vi upp och lade oss meddetsamma. Vi ha ännu bara vid “soluppgången” varit ute till över klockan tolv.