Usch, jag har inte ett dugg lust att skriva i dagboken nuförtiden. Allt är så trist och tråkigt. Nuförtiden gymnastiserar jag väldigt. Har gått in i “Amatörerna” som har övningar på måndag, tisdag och torsdag. Övar för “Baltiska” på onsdag och är med i maj på lördag. Det är det enda roliga jag har, att gymnastisera. Om jag bara kunde bli styv ändå! Så jag kommer med på “Baltiska”.

Idag på morgonen, då jag nyss vaknat, låg jag och tänkte på Värmland. Jag tyckte det var en tidig sommarmorgon. Långt uppe i Verners hage satt jag på en sten och på marken satt Kalle med sin ena armbåge stödd mot mitt knä. Vi sade inget, men då och då vände han på huvudet och såg länge, länge rakt in i mina ögon, så tog han av sig mössan, strök håret tillbaka vid tinningarna och lade sitt huvud i mitt knä. Och jag böjde mig ner och kysste hans ögon…

Daggen gnistrade som diamanter i solskenet. Björkarnas stammar lyste snövita mot granarnas mörka grönska. Överallt glittrade det av kristallklara daggdroppar. Solstrålarna dallrade genom björkarnas lövverk på den mossbeklädda marken och bildade det vackraste spetsmönster. Jag såg på mossan en liten blå viol. Den lyste så klarblå och ren, den lilla blomman och dess fina blad rörde sig sakta, då en vindfläkt smekande drog förbi. Det susade i björkarna och brusade i grenarna, som ett silverregn föllo daggdropparna ned över de två, som sutto så stilla och tysta, lyssnande till sommarens ljuva saga, som vinden berättade, då den sakta drog förbi.