Bing-bång, bing-bång! Kyrkklockorna ringa in det nya året. Klockan är tolv på nyårsnatten. Alla utom Naemi och jag äro på vaka. Under det gångna året, det kära 1912, har det hänt så mycket, både roligt och tråkigt. Men det roliga har dock betydligt övervägt det tråkiga. Ett i alla avseenden rikt och gott år har 1912 varit för mig, och med saknad säger jag det nu farväl.
När jag sitter och tänker tillbaka på det gångna året, framstå sommarens ljuva minnen klarast. Underliga tankar välva sig i min hjärna. “Månne jag kunnat så leva under året, att jag utan ledsnad kan tänka tillbaka på det”. Ack ja, en sjuttonåring välver ej onda planer i sitt huvud. Hon vill hela världen väl. Ibland kan det ju vara så mörkt och tungt i hjärtat men ungdomsblodet tar dock ut sin rätt, det mörka och tunga jagas bort och sjuttonåringen vill ej tänka på något sådant.
“Gud, hjälp mig, att på ett rätt och värdigt sätt gå det nya året till mötes”!
…som berättar vad som hände under våren 1913. Vilket verkar vara en hel del, för så här börjar nästa volym.
Judit Rencke Dagbok Vol. 4 1913 sommaren och hösten.
Den, som läser denna bok utan tillåtelse är ingen bra människa.
Forts.
…lovade att försöka ställa saken till rätta! Får se, hur det här avlöper. Denna helgen har avlupit mycket lugnt. Jag har varit mycket lat, bara ätit promenerat ooh läst. Idun och Vecko-Journalen, Handelstidningen och Göteborgsposten i flera nummer och två 25-öresböcker. “Björnarna på Hohen Esp” av N.v Eschtruth, ganska rara. Nu är jag så stoppmätt, så genomprosaiskt stoppmätt att jag inte orkar skriva mer.
