Området heter Tenderloin. “Men vi kallar det för Don´t go there”, upplyste portiern mig om när jag efter en timmes morgonpromenad återvände till hotellet. Speciellt inte helgmorgnar, tillade hon. Istället för att gå åt vänster längs Ellis Street, hade jag gått till höger och efter ca 400 meter kändes det lite fel. Sällan, för att inte säga aldrig, har jag sett så många påtända, utslagna, spattiga och oberäkneliga människor på samma plats.

Ganska snabbt lade jag ner min kamera i ryggsäcken och min Iphone i fickan. Rätt spänd gick jag genom ett gäng överlevare från 60-talet och tänkte att de springer jag lätt ifrån. Längre fram stod ett gäng häcklande ungdomar så jag passade på att byta trottoar, men vände i mitten på gatan när jag såg att de gick över gatan längre fram.

Det var som ett pussel, eller som ett tetris. Det gällde att passa in i luckorna, med lagom fart. Och liksom Tetris går det ju inte att vända, det finns bara ett håll att röra sig, framåt. Jag beslöt mig snabbt för att det bästa var att försöka smälta in, att se ut som om jag gick där jag alltid går varje morgon, mellan härbärget och soppköket. Vilket var vad jag egentligen gjorde, i jakt på ett frukostställe.

Det blev allt fler utslagna längs trottoaren, men nu var de fullt sysselsatta med att injicera och blanda grejer, och brydde sig inte så mycket om mig. De enda som tog notis om mig var langarna, men eftersom de tenderade att stå i gatuhörnen så korsade jag gatorna lite snett, och slapp dem med. Och lika snabbt som jag kommit in i området, lika snabbt var jag på andra sidan med nyplanterade träd, parkerade bilar och några enstaka uteliggare. Så jag tog en extra sväng, innan jag gick tillbaka nästan samma väg till hotellet. Jag kände mig som en av James Bonds drinkar, rörd men inte skakad.