När jag var i Riga satte jag mig på tåget för att åka ner till kusten.
En man kom gående genom tåget. Han sålde rostiga spikar i en glasburk. Tåget rörde sig inte många meter mellan stoppen.
Sen kom en kvinna gående. Hon sålde cigarettpaket. Tomma.
Jag tyckte jag hade suttit där en bra stund. Men vid nästa station steg jag av för det blev för deprimerande. Tåget var värre än Märstapendeln 1969, när man kunde hoppa av i farten.
Jag trodde jag var på landsbygden. Husen ruttnade. Gatan hade hål. Barnens näsor var snoriga.
Men utanför stationen stod en spårvagn. Det var ändhållplatsen för någon av linjerna, och efter ett tag på den var jag i stan igen.
Solen sken. Jag gick upp i det höga kyrktornet. När jag stod däruppe började det att snöa på de små tanterna som pilade långt därnere, på väg till fruktmarknaden.
Den spårvagnsturen gick inte bara genom stan, den gick genom ett århundrade.