Helt plötsligt beslöt jag mig för att skriva dagbok. Fastän inget händer utom det gamla vanliga. Igår var dock Naemi och jag med Nils på “storan” och såg “Gri-Gri.” Den är ju söt. Victor Svensson var mycket sympatisk. Men jag har ju sett pjäsen förut, så det var inget nytt.
Åh, vad jag tycker allt är tråkigt! Anna-Lisa har rest långt bort från mig och kommer inte igen på ett helt år. Det är så synd om Alban, tycker jag. Ett par kvällar i veckan går jag ut med Nils. Inget roligt. Jag är så rädd, att han skall bli kär i mig, för jag skulle aldrig kunna hysa några varma känslor för honom. Aldrig!
Ah, vad allt är tråkigt. ingen att förtro mig till, och så gå här hemma i hushållet med dess evigt enahanda! HU. Om jag bara kunde låta bli att tänka! Men under det jag går här och ordnar, snurra tankarna om i mitt huvud, så jag kan bli tokig! Tänk, om mamma och de andra som tro, att jag går här så nöjd med min tillvaro, kunde ana, hur det se ut i mitt inre!! Bara trots och uppror!
Gräsligt! Jag längtar vansinnigt till Värmland, till de solstekta klipporna och det djupgröna vattnet vid havet och efter någon, som jag kunde älska så djupt och stort, som jag är mäktig att kunna. Och då skulle det bara finnas vi två, han och jag… Alla andra människor brydde vi oss ej om.
Men denna stora, vilda längtan håller alldeles på att fördärva mig. Jag går härhemma och ser lugn och nöjd ut, och ingen, ingen har jag nu, som förstår mig. Vad skall jag göra? Ack, om något ville hända!!
Något stort, härligt, som i ett slag förvandlade min hela tillvaro till en stor gränslös lycka!
Tillbaka i Göteborg efter ett hopp som indikerar ännu en förlorad del av Judits dagböcker.
