Tiden går. Det kommer år.
Dom stannar hos mig. En del år tynger, andra gör mig lättare. På det hela taget jämnar de väl ut varann. De märks inte så mycket, oftast bara som en rynka i spegeln, något barnskratt eller lite extra flåsande i någon brant trappa.
Men här, i Lunds domkyrka som jag har en speciell relation till, fladdrar mina tre ljus som inte hade fladdrat om åren inte varit så många. Det drar en vind genom kyrkan så ljusen fladdrar fort, de fladdrar kort, men den tid de brinner sprider de sitt ljus ända bort till det mörkaste hörnet.