Mamma i Märsta fyller 83 år.
Min utvecklingshämmade bror, som minst sagt har det knapert, tar färdtjänst från Södertälje för att hälsa på mamma, vilket inte blir så ofta. Med sig har han en ros.
Mamma blir glad för besöket, och för rosen. Olle blir glad av att se sin mamma. Sen, nere på parkeringen, försvinner glädjen.
För när färdtjänsten ska hämta Olle, har han sitt färdtjänstkort hängande under tröjan eller nerlagt i någon ficka där han inte hittar det. Det låser sig för honom, han vet att han har kortet men hittar det inte. Ett samtal till Olles boende, där man garanterar att kortet kommer att plockas fram när Olle kommer hem, hjälper inte. Färdtjänsttaxin från TaxiKurir åker iväg, och lämnar Olle på platsen, förtvivlad.
Men strax efter kommer en ny taxi från samma bolag, och Olle kliver in och säger sin adress. Färden går ner till Södertälje, och vid framkomsten får han betala en summa på 765 kronor för resan.
765 kronor, det är mer än vad Olle tjänar på en hel månads arbete.
Det hjälper inte att personalen visar hans färdtjänstkort, som låg i en av hans fickor.
– Det skulle han ha visat innan, säger förare 536 204 på Taxikurir.
Men vad han tänker kan jag bara gissa.
– Som att sno godis från barn, kanske han tänker.
– Folk som är dumma får skylla sig själva, kanske han tänker.
– Det här var en bra körning som kompisen fixade, kanske han tänker.
Eller så tänker han att det här var ju orättvist, hoppas det löser sig i efterhand.
Eller så tänker han kanske inte alls.
Jag vet inte, men jag tänker ta reda på det imorgon. Då ska jag ringa till färdtjänstens kundtjänst på 08- 720 80 80 och till Taxikurirs kundservice på 08 – 744 95 61.
Sen får vi se. Nästa avsnitt. En ros till mor (del 2)