Det ligger en lätt sommarnattskymning över Storsjön och Frösöns fjällartade sluttning. Stämningen griper en. Det är trolldom här uppe. Det är något vilt i dessa sommarnätter i Norden. Man sover så ogärna. Men ramlar ihop av trötthet ibland. Tycker inte du som jag, att livet för det mesta ser ganska enkelt ut! Strikta linjer. Och ändå förekommer det en ibland som en gåta, en Gud Faders gyckelbild. Varförutan livet vore ointressant att leva. Vart vill jag komma?! Kan du förstå mig? Kan du läsa min stil, när pennan skenar iväg och jag ger mig sådan jag en gång är? I grund och botten. Jag är icke ”dyster-biffen”. Egentligen. Som jag tyvärr så ofta visar mig vara. Det är med mig som med en blomma: största delen av livet förvissnad, en knoppning, i full blom… Men när jag ”slår ut”, då slår jag över. Och jag blir dum. Men dummare blir jag dock inte utan jag kan berätta dig en historia. Ur mitt liv.

Jag träffade en flicka här. Hon ringde mig. Var i alla fall häruppe på en vecka. ”Sta’n är så liten så vi måste ju ändå träffas.” Hon har rest nu. Vi träffas nog aldrig mera. Så dum man kan vara ibland! Så blind! Jag skrev, att den flickan… Ja. Vad skall jag säga! Det var fel!! Jag sade till henne som så, att jag innerligt hoppades, att jag var ute från hennes liv nu. Efter allt detta. ”Ja, vi får väl hoppas det…”

Men så kunde hon inte spela längre. Hon grät. Hejdlöst. Jag tog hennes arm och stödde henne. Och så kom allt. Om misstaget mellan oss två. Kan du gissa vad som gjorde slut på vårt? Min ”spanska” i Stockholm… Jag glömmer aldrig, när jag skildes från henne. Med tårarna ännu glänsande i sina ögon bad hon mig framföra min hälsning till dig. Gud, vad det är svårt att vara hård ibland. Om jag kysst henne till ett sista avsked efter denna uppgörelse, om jag kunde förklara allt detta, så vet jag, att du inte skulle förebrå mig. Men… nej, jag gjorde det icke. Tryckte hennes hand. Jag vet inte vad jag sade. Men tårarna skymde min blick, när jag gick genom skogen hem.

Så underligt vi små människokryp virvla omkring. Jag är så uppriven. Vill gråta ut med huvudet mot ditt bröst. Men det vore bestämt ett egendomligt knektmanér! Min stackars penna! Bäva i dödsångest! När som helst kan jag bryta av dig. I vild längtan efter den flicka, som för mig står skyhögt över allt annat här på jorden. Som jag älskar till min sista blodsdroppe… Jag har varit mycket vankelmodig i min dag. Men det tycks som om ingenting skulle kunna rubba min kärlek till dig ens bråkdelen av en hårsmån. Dock vet jag ett. Den gången du sackar bakåt. Då går jag huvudstupa över bord. Och nere på de stora havsdjupen finnas så många underliga, färgskimrande fiskar… Vad allt detta måtte förefalla dig galet! Men jag skall sluta nu. Men en sak ber jag dig om: tala aldrig föraktfullt eller illa om Svea Vestberg! Ej förrän nu har jag till fullo förstått henne. Vilket ej en hårsmån rubbade ”vårt”, utan tvärtom stärkte mig i min övertygelse, att du är den enda flicka, som jag vill leva livet med, den enda flicka, som jag kommer att älska. Snart kommer ju jag. Hej! Charley.
Men nu får jag väl aldrig varken brev eller något annat, se’n jag varit ute med en flicka och till på köpet, en viss flicka!

Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.