Min egen allra käraste och allra tappraste löjtnant i hela svenska armén, som går och ”mallar” sig hela dagarna och har uppsikt i matsalarna. Är det för att se till att de inte äta med kniven? Och kommenderas (?) att öppna lördagsbalen med en husassistent och allting! Skall jag vara nog förmäten att våga tro dig, när du säger, att eventuella ”Äventyr” hämtade från dansbanan nu totalt förlorat sin lockelse för dig? Jag skulle känna mig så lycklig, så lycklig, om jag bara kunde verkligen tro det.

Jag tycker det är rent av onaturligt, att en så uteslutande, i alla avseenden maskulin varelse som du, vilken tidigare härjat våldsamt i flickornas led, skulle till den grad har förhäxats av lilla enkla jag, att du inte har den minsta dragning till någon annan. Är det verkligen riktigt sant, Kalle!? Se mig i ögonen! Jag frågar som Envall i Valands kafé: ”utövar dom verkligen ingen erotisk dragningskraft på dig?? ”

Käraste du, jag skulle inte alls bli förvånad, om så vore fallet. Jag vore bara mycket, mycket tacksam, för att du i så fall kämpar så tappert för din flicka skull. Du frågar om jag inte bävar för den glupskhet du nu samlar på lager. Jag bävar aldrig för dig, Kalle. Jag litar på dig så fullt och helt, min egen älskade. Hela mitt livs lycka har jag lagt i dina händer, och jag tror säkert, att du inte vill göra någonting, som kunde grumla den. Men min gud, hur jag längtar efter dig!!!! Jag vill så gärna bli föremål för en hel del av den där glupskheten! Snart! Mycke!! Hårt!!! Länge!!!

Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.