När den sista tonen från orgeln klingade ut i Caroli kyrka, satt kantorn Herman Åkerberg kvar med handen på klaviaturen. Människorna därnere i kyrkosalen började röra på sig, någon tittade upp på Herman och nickade, men han såg det inte.
Den här dagen var hans tankar redan hos den unga vackra Judit som var lärarinna för hans yngsta barn. Hon hade vid ett tillfälle undsluppit sig att hon ville lära sig hantera en orgel och han hade erbjudit sig att visa henne grunderna. De hade bestämt att hon skulle komma efter mässan; inte för tätt inpå men ändå i så pass god tid att han kunde sitta kvar och vänta in henne.
Hon kanske redan var på plats? Han böjde sig ut en bit, men såg henne inte. Kyrkan var helt tom nu, så när som på en ensam stackare som ännu inte rest sig ur bänken. Herman satte sig tillrätta och började spela ett orgelstycke som han själv komponerat. Det lät mäktigt i den tomma kyrkan. Verdi, Händel, Bach och Åkerberg. Musiken fyllde åter upp tomrummet och Herman förlorade sig i tiden.