När bussen just har gått ser jag mig omkring och får en ofrivillig paus i väntan på att komma vidare. Jag är på ändhållplatsen i Sverige, Norra Vånggatan i Falsterbo och det finns bara vila eller återvändo. Mitt livsrum är, för en halvtimme, knappa 10 kvadratmeter glasbur med omväxlande klar och dimmig utsikt.

I hörnet ligger en utspottad kola av samma typ som de bjuder på i Hotell Norregårdens reception.

Bredvid ligger en färdigrökt fimp, Lucky Strike. Nerrökt nästan ända ner till filtret och varsamt trampad för att sluta glöda.

Vem röker Lucky Strike idag? Kanske samma människa som spottar ut en kola, lite diskret, för den ligger i ett hörn. Ingen kvinna med läppstift.
Hur kolan spottats ut kan man ju diskutera, den ligger i en ansenlig mängd saliv så det måste ha skett rätt nyligen och med viss kraft. Kanske den fastnat i halsen.

I fjärran tornar regnmolnen upp sig, men just nu värmer solen och lockar fram fågelkvitter från de stora träden. En vind blåser allt kraftigare, förebådar det regn som ska komma, förhoppningsvis inte innan nästa buss 100.

Intill busskuren med sin släta träbänk, fimp och utspottade kola, finns ännu en kur, med cyklar.

En rostig röd damcykel utan baklykta och fungerande lås dominerar, olåst men ändå fjättrad vid sitt ställ. Vi har det gemensamt, vi är fjättrade vid kuren tills någon, något, kommer och hämtar oss.

Det finns en buss 300 som också passerar här och även om den inte går åt det håll jag tänkt mig idag, så är det en trevlig påminnelse om att det finns en väg ut härifrån.

Annonsen på busskurens kortsida skriker ut sitt dubbla EM-budskap om guldläge, långt efter att allt hopp försvunnit för det Svenska fotbollslandslaget och känslan som förmedlas är snarare tomma ord som lovar intet och lockar till något som inte finns. Jag får en insikt att det aldrig funnits ett guldläge överhuvudtaget.

Kanske är det Max som stampat fimpen och spottat kolan. Han har i alla fall ristat sitt namn på den slitna bänken emellan de två kurarna. Bänken är mest sliten längst fram, just där man brukar dingla med benen. Undrar om folk dinglar lite extra med benen, så här på Sveriges ändhållplats?

Hållplatsen på Norra Vånggatan i Falsterbo är troligen en bra plats att sätta upp budskap på, även om en av cykelkurens plastade sidor numera ligger på marken. Tejpremsor och delar från nedrivna affischer vittnar om vad som hänt.

Snart kommer ett fladdrande pappershörn vara det enda som påminner om drömsommarjobbet hos Peter www.cederholm.net, den inbillade sjuke på Marsvinsholm eller John Holmes Organ Trios konsert den 5 april.

Mellan kurerna, flankerande den slitna bänken, står tre behållare. Sitter du på bänken kan du från vänster plocka en metro eller city, läsa den och sedan slänga den till höger.

På papperskorgen invid busskuren, där en av gårdagens lästa Metro tittar fram, ombes jag att vänligen notera att det inte är en hundlatrin utan en vanlig papperskorg. En sådan som den cyklande damen nyss lade sitt tiptop glasspapper i, efter mycket stånkande och balanserande på cykeln.

Kanske man skulle sätta en liknande skylt på Metros tidningsställ: ”Detta är inte en papperskorg”?

Tvärs över gatan, dit en väntande busspassagerare inte beger sig, finns hundlatrinen vid ingången till en inbjudande parkväg med ett vägskäl.

Det finns två vägar att välja på, och en är fel och en är rätt.
Så kommer bussen.
Den går den tredje vägen. Bort. Hem.
Det börjar regna.