Tag Archives: teamwork

Bra start

Den 10 december 1999 var det nervöst lite här och var. Ingen visste någonting – skulle världens datorsystem tro att det var år 1900 i stället för 2000? Skulle planen krascha, bankomaterna sluta fungera, korna stå utan mjölkning? Själv var jag upptagen av mer egoistiska funderingar, mestadels kring en viss finsk kille som jag ordnat att sitta mittemot på jobbets julfest.

En månad efter det, kunde världen pusta ut, allt var som vanligt. Och i Jessis lilla värld hade allt ändå förändrats. I morgon går vi in i nästa decennium, enligt vår tideräkning.

Etapplopp i Stockholm

Strutsigt värre!

Att gå till dagis. Visst låter det enkelt? De flesta kanske ser framför sig hur man går ut genom dörren i sitt lilla radhus, går eller halvspringer de 200 metrarna till områdets dagis, åtföljd av sina små telningar som snällt ser sig för när de går över cykelvägen där alla ändå kör superförsiktigt.

Andra har en lite annorlunda morgonrutin.

Att göra i ordning en liten familj på morgonen kräver förhandling, samarbete, peppning och simultanförmåga. När vi har kommit så långt att vi går utanför dörren till vårt hem, följer 45 minuters högspänning:

Etapp I: hem-buss
Vägen till den första bussen är som intervallträning. Skjutsa fram den ena med en lätt hand på ryggen, springa tillbaka, lirka med den andra som absolut vill gå själv och inte bli buren, trots att vi ser bussen komma vid hörnet. Springa framåt och ropa till den första att han inte går för nära trottoarkanten, sedan tillbaka igen och locka den andra att springa så fort hon kan. Ibland har bussen inte kommit, då är det rutin att klättra upp på berget bredvid hållplatsen och läsa tidning.

Etapp II: buss-tunnelbana
Efter första bussresan har vi hunnit lugna ner oss lite, och springer ut på torget till t-banan, där tidningsutdelaren alltid ler och vill byta tidning med barnens Bamse. Spurt till spärrarna och ner i rulltrappan, in på tåget där vi i bästa fall får sitta. Liten kamp för att få Hilda att sitta i knäet, och att hindra hennes små smutsiga tassar att nudda knäna mittemot. Om vi får stå är det rinnande svett och krampande arm, till de klagande tonerna av en femåring som bara vill sitta och läsa.

Etapp III: byta tunnelbana
Håller ihop så gott det går när dörrarna öppnas och vi springer rakt över perrongen och in i nästa tåg precis innan dörrarna stängs. Se etapp II.

Etapp IV: Odenplan
Ah! Andningshålet Odenplan, där det ofta är fem minuter tills bussen går. Det finns tid att springa runt, runt för två av oss, och att stå still och lufta sig för en av oss. För att få dem att sitta stilla på bussen har jag halvuppfunnit ett gupp i gatan, som man bara kan känna om man sitter med benen rakt fram, längst bak i bussen.

Etapp V: Farligt
Här är den enda delen av resan där jag inte kan lita på att de klarar sig själva. Fyrvägskorsning, tvååring som vägrar att hålla i handen och korta grönperioder. Jag gillar verkligen att folk runt omkring håller koll på barnen, ofta om jag går några steg efter dem, så ser jag hur flera tittar så att de inte är på vift. Det känns tryggt.
På den allra sista gatstumpen, brukar de springa runt hörnet och utan att jag ser det (hehe) hoppa in i en port och sätta sig där och blunda hårt. De tror att de inte syns! Otroligt sött. Sen är vi framme, och kan pusta ut.

Det låter ganska stressigt, men det är faktiskt harmoniskt emellanåt. Jag får vara stolt över hur bra de sköter sig och hur gulliga de är när de vill sitta bredvid varandra, kramas, läser för varandra eller leker. Dessutom är det en fördel att våra barn kan röra sig i stadstrafik – de står till höger i rulltrappan, springer aldrig ifrån oss och kan rabbla knutpunkterna på röda och gröna linjen. I vår stressiga tid får man väl vara jätteglad att man har tid att prata med sina barn en hel timme på morgonen, utan en massa morgonsysslor som stör.

Jag ser med spänning fram emot måndag, då ett nytt moment läggs till loppet…lämning på två ställen.

En som pratar, en som vinner, en som samarbetar, en som hetsar

Lika redo 2007 som tio år tidigare.

I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!

Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! “Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt…” analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. “Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra” kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.

Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.

Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista “Meh! Ska du sinka laget?!” Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra “Ajajaj, fan vad ont det gör – Sorry team! Förlåt! – Ajajajaj – Förlåt hörni!” Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.

Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar “skratta inte!”, och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar “tänk utanför boxen!” och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.

De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.

Äventyr på en borg

Utsikt över en liten stad.

Jag hade inte varit på Vaxholms kastell sedan jag var tolv och var på klassutflykt, så det var en överraskning för mig att jag fick en så stark flashback när vi kom ut på utsiktsplatsen. Förra gången jag gick upp där, blev jag ihop med min första kille så där “på riktigt”. Han tog min hand när vi kom ut på utsiktsplatsen, och allt var mycket romantiskt och spännande ända tills de andra smällde igen porten och stängde ute oss där.

I dag var det annan sorts spänning som gällde, med lagkamp och annat. Det är svårt och intressant när åtta personer som inte känner varandra ska hitta sin plats i gruppen, särskilt när fler vill vara ledare. Jag är van vid att ta kommandot och föra händelserna framåt, så jag fick en liten törn när mitt förslag på lösning blev nedröstat utan vidare vid den tredje stationen. Stod lite förvirrad och mumlade för mig själv innan jag tog tag och gjorde som de andra ville. Ibland måste man försöka vara lite prestigelös.

Sockersöta sanningar

…och så lever de lyckliga i alla sina dagar!

I dag är det exakt ett år sedan som vi stod framför Pastor Thomas L Johnson och våra familjer i The Little White Wedding Chapel och var alldeles tokkära. Det är ett år sedan jag fick en äkta man, och ungefär åtta år sedan jag för första gången pratade med min själsfrände i ett gammalt kloster i Bologna.

Dagen efter att vi pratat ordentligt för första gången, kom han fram till mig i bandana från lagövningarna, t-shirt med hål i och fortfarande lite på lyset sen festen kvällen före, och dråsade ner i stolen bredvid mig. När jag nervöst såg mig omkring för att titta om alla andra kollegerna iakttog oss och trodde att det var något på gång, lutade han sig fram mot mig och sa: “Du och jag ska vara ett team.” Och så här i efterhand, ser jag att det var ögonblicket jag blev kär i honom. Efter en höst av chattande, lunchande och till slut pussande, visste vi nog båda att vi alltid skulle vara ett team.

Jag skulle kunna ägna åtskilliga sidor att beskriva hur smart, rolig, cool och snygg han är, men det jag älskar mest är att han hjälper mig att bli den människa jag vill vara.
Om jag tvekar, fegar, tvivlar, snålar, så pushar han mig, inspirerar mig att ta tag.
Om jag gråter, är arg eller upprörd, så lyssnar han och kommer med medhåll och lösningar.
Om jag är glad, bubblande, lycklig, så delar han glädjen med mig och förstärker den.

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har sådan tur som får vara med honom. Och han har tur som får vara med mig. Ett bra team, helt enkelt!

Grattis på bröllopsdagen, hjärtat!