Igår var en så omtumlande dag att jag knappt har hämtat mig. Efter att ha ringt och grattat Hannes på födelsedagen så tog jag Tram (spårvagnen) till Benidorm. Jag hade planerat in en utflykt eftersom jag ville ha något lite annorlunda att göra min sista helg här, och tyckte det kunde vara kul att se hur mycket jag minns från barndomens somrar.
Vägen från stationen kantades av typiska marknadsbutiker, med souvenirer och billiga kläder och väskor.
…men så här såg det ut på största delen av promenaden ner till havet, och även upp sen på en annan gata.
Jag blev förvånad när jag kollade upp innan jag åkte hur långt det var från Benidorm till La Nucia, där vi bodde, och såg att det bara var några stationer med bussen. Så funderingen att åka dit fanns där, även om jag tänkte att det var ganska liten chans att jag verkligen skulle göra det. Efter ungefär 1,5 timme med Tram var jag framme i stan, och på en knapp halvtimme var jag nere vid havet. På vägen dit var jag förvånad över två saker: hur ful staden är och hur många turister det ändå är. Kändes som mycket fler än i Alicante, “min” fina stad! Varför är de i Benidorm?!
Illa de Benidorm ute i havet.
Den här utsiktsplatsen var det enda jag kände igen! Och stranden förstås.
Playa de Levante.
Jag satte mig på ett café i gamla stan (som är ganska liten) för att ladda mobilen och planera vad jag skulle göra. Det kändes inte alls lockande att gå omkring i stan. Stranden och utsiktspunkten var fin (och det enda jag kommer ihåg från när jag var liten), men jag hade ingen lust att gå omkring i stan. Så jag bestämde mig för att ta mig till La Nucia!
Playa de Poniente (med mås).
Det var en utmaning att hitta rätt buss, jag visste numret, men det var ganska oklart var den gick ifrån. När jag äntligen hittade rätt hållplats och fattade hur tidtabellerna var upplagda, så hade bussen tyvärr just gått och nästa skulle inte gå förrän om några timmar enligt helgtabellen. Då viskade Ristos röst i mitt huvud att jag skulle ta en taxi, så då gjorde jag det!
Calle Colombia. Grinden var svart och huset var vitt, men annars är det sig likt!
8 minuter senare stod jag utanför huset där jag badat, lekt och hängt i stort sett varje sommar tills jag var 15 år. Efter ytterligare 15 minuter hade jag uppbådat tillräckligt med mod för att trycka på ringklockan. Jag har ju 23 dagars streak på Duolingo, så jag mumlade för mig själv; “Me llamo Jessica, y viví en esta casa los veranos, cuando era niña…” Ett snabbt tryck på knappen, rättade till kläderna, log stort. En kvinna ropade från balkongen: “Hola?” och jag ropade tillbaka min fras. “Ich verstehe nicht”, sa hon och försvann. Jag slängde duolingo-spanskan överbord och förberedde min fusktyska i stället; “Ich heisse Jessica und ich habe in diese haus gehabiten…”
Minns nu inte vad jag sa, men konstigt nog funkade det, och Hana och Helmut öppnade grinden och sitt hem för mig. Där var plötsligt poolen där jag lärde mig simma, och plattorna där vi halkat med blöta fötter. Jag hörde klinket från glasflaskan med Fanta Limón mot mosaikbordet och kände den raspiga poolkanten som man inte ville sätta knäna mot. Jag kan inte fatta att den här platsen har funnits här hela tiden, det är en sån konstig känsla!
Poolhuset fanns inte då, och inte heller staket ner mot uppfarten 😬
Vi kommunicerade med en språkblandning kompletterat med översättningsapp, och jag saknade Jenny så himla mycket. Nästan allt jag sa började med “min syster och jag brukade…”, tror inte vi var utan varandra mer än typ när vi gick på toa. Jag hade verkligen velat uppleva det här tillsammans med någon annan som mindes. Fotade och filmade allt medan Hana visade mig runt och berättade vad som var gammalt och vad som var nytt. Så roligt att de är de enda som har bott där sedan vi flyttade ut!
Hana ville verkligen visa mig ett foto på Frau Tjernström, så alla fotoalbum åkte fram och det bläddrades frenetiskt.
Helmut mejlde mig ett flygfoto på huset efter renoveringen de gjorde.
Te och småtapas på Nuevo Alcazar (som jag faktiskt tror att vi besökte åtminstone någon gång då för längesen).
När jag kände mig redo att åka hem, satte jag mig på en restaurang och väntade på bussen, och Jenny ringde precis då. Allting blev så mycket mer tydligt.
Kände mig färdig med Benidorm, så jag hoppade av vid stora busstationen och tog en Alsa-buss tillbaka till Alicante. Mycket bekvämare än Tram, och tog bara 50 minuter. Det var otroligt skönt att komma hem till min lägenhet igen, i “min” stad.
Hejdå Benidorm!
Jag hade väldigt svårt att sova efter all ansträngning och alla intryck. Hjälpte inte att det var sedvanligt lördags-hallabaloo nedanför min balkong…
