Tag Archives: grannar

Inget, bara hänger

Hänger utanför skolan, spelar lite DS, cyklar lite…

Vi har en granne som ganska ofta kommer ut genom dörren och hänger på framsidan av huset. Sparkar på en boll, går omkring och nynnar lite eller spikar ihop ett flygplan eller nåt. Han är sex år, kanske jag ska tillägga. Efter en stund så tröttnar han, och ringer på hos oss för att kolla om någon ska med ut. Jag kan sakna det där spontana ringa-påandet.

När jag var liten så gick man bara ut och kollade om någon var ute. På vår gata med tolv hus på en 50 meters-snutt, bodde det ungefär femton barn, så det fanns alltid någon att leka Burken med. Om inte, så var det bara att ta cykeln ner till fotbollsplanen, eller Stora lekis, då träffade man definitivt några att leka med. Ibland fick man ihop ett helt brännbollsgäng på en kvart, men då var det en del dörrknackande involverat.

Numera får man vänta på nästa konferens för att få spela brännboll eller andra roliga lekar. Tänk om man i stället gick ut efter maten och ringde på hos grannarna – drog ihop ett lag? “Tja, skulle bara kolla om ni är med på brännboll? Ok, men kom när ni har ätit klart då, jag springer och ringer på hos Håkan och Maggan så länge!”

Det är ganska många hus här omkring, det vore inte helt omöjligt att några nappar. Hm…

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats – så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer…

…men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.

Stjärnor med räfsor i hand

Höstplantering.

Jag älskar alla sorters granngemenskap, och gårdsstädningarna är det bästa! Att se grannarna kliva runt i gummistövlar med en räfsa/sopsäck/grillad korv i hand är så mysigt. Sen gör det ju inte så mycket att nästa lördag bjuder på lövströsslad gräsmatta igen, man har ju ändå varit därute och jobbat tillsammans. Senast vi hade städning och höstfestade på kvällen, slutade det långt in på natten med Singstar i källaren, och jag som var en våning upp och passade på sjuk bebis, blev ofantligt nyfiken på vem det var som fotbollsinspirerat vrålade “SOPOR!” och vilka som sedan engagerat bröt ut i “Don’t go breaking my heart…I won’t go breaking your heart“. (Det visade sig att sången var ganska mycket renare genom golvet, men showen var förträfflig på plats.)

Nu när vi bor i ett hus med 15 lägenheter är städningarna ganska småskaliga, men när jag var liten sprang vi barn i området ganska långt in i skogen och plockade skräp runt radhusområdet. Höjden av spänning på städdagen var när det kom en stor lastbil med ny sand till sandlådan – sån där härligt raspig, mörk sand som till och med funkar att bygga berg med kulvägar av. Det påminner mig förresten om att min syster, hennes kompis och jag gjorde en film om vårt område, vart tog den vägen? Introt filmades från kompisens tak till musiken från Kåldolmar och kalsipper av Nationalteatern som vi loopat lite halvsnyggt. Uppdrag: leta rätt på den filmen!

En söndag i Bullerbyn

Mmmm…bullar…there’s nothing they can’t do.

Söndag kan mycket väl vara en bulldag. Det kan vara en dag när man får ligga kvar i sängen till nio tillsammans med barnen, när man lufsar upp till grannen i mysbyxor och tofflor och ordnar gemensamt pizzainköp till lunch. Och en dag när man ordnar bullbak till eftermiddagsprojekt, vilket är alldeles lagom dagen efter dagen före.

Barnen springer mellan grannarna, i ena lägenheten har de hängt en linbaneuppfinning genom hela vardagsrummet, i nästa klär de sig som kung och drottning och gifter sig överhängda med smycken. Och småttingarna tultar efter och får tyvärr allt som oftast en dörr på näsan, men fortsätter att gå åt ett annat håll, precis som små myror.

Och vi fikar. En gång, två gånger, tre gånger, och sen några till bara för att få prata lite helgstrunt. Och äta bullar som sig bör en söndag i Bullerbyn.

Älskade kaos

Kungligt besök när Carl Philip lägger till.

Det var så länge sedan jag var på en svensk strand att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Nu menar jag alltså att gå till en strand och sedan hänga där halva dagen, som jag gjorde med familjen när jag var liten eller med kompisarna på sommarlov från högstadiet. Det var alltså premiär när lilla familjen följde med grannarna till Mälarhöjdsbadet, och jag försökte att pussla ihop packningen genom att kombinera simhall, picknick och barndomsminnen. Resultatet blev ganska bra, jag kom både ihåg singoallakex, vatten, badkläder och filt. De två väskorna blev så fulla att vi var tvungna att ha dem på magen under cykelturen, men det var väl värt att cykla – den som aldrig cyklat längs med vattnet från Örnsberg till Mälarhöjden har verkligen missat något vackert.

Det börjar alltid bra: filten bres ut slätt och fint (bort med eventuella kottar under!), skor tas av, saft plockas fram, badbyxor sätts på en pojke som är så ivrig att han rivstartar så fort hans andra fot nuddar marken. Sedan säger jag följande: “Akta muggen! Inte där! Torka fötterna! Inte på…åh…äh…fan.” och filten är saftig, lerig, skrynklig och jag står upp på ett hörn och kämpar för att inte vara ett jobbo. Ibland tycker jag så synd om mina barn för att jag är så allergisk mot kladd och oordning, så jag försöker verkligen att ta det med en klackspark och anstränger mig för att inte föra vidare något annat än ett sunt ordningssinne som får dem att må bra.

Jag blir bättre och bättre, numera tar det inte mer än några minuter innan jag har lagt band på min iver att rätta till. Så jag sätter mig rakt på en geggig fläck och säger högt (mest för min egen skull) till min man att “vi kan göra så att vi håller handdukarna rena, men det gör ju inget att filten blir smutsig”. (Lät det ihåligt? Märkte han något? Såg han att jag gömde barnens kläder i en väska, plockade fram en plastpåse för frukten och att jag flyttade våra skor en halv meter från filten?)

Egentligen är det rätt kul att typerna på stranden är samma som när jag var liten, jag har bara bytt plats själv under åren. Jag började i vattenbrynet, där min dotter samlade sand i dag. (Stoppade lite i munnen, tog lite med tillbaka till filten.) Sen flyttade jag lite längre ut där min son låg med simring i dag, vidare till där tjejerna står på händer och ligger i tills läpparna är blåa. Sen tillbaka till stranden där de lite äldre tjejerna ligger och solar, och rätt in i skuggan där jag satt i dag. Jag kan titta på var och en av dem som jag snubblar över på stranden och tänka “vad skönt att jag inte är där i livet”, (särskilt när mina barn kutar rakt över deras filt och stänker sandblandat saltvatten).

I stället trivs jag att jaga runt min geggiga filt och lösa allt pyssel som uppkommer under de timmar vi är där. Det är klart att man kan kasta längtansfulla blickar då och då mot den där svalt eleganta tjejen i stråhatt som ligger under björken med en astjock bok som hon vet att hon kan läsa ut i kväll, eller i natt om hon har lust. Men när jag längtat klart, vänder jag leende tillbaka blicken till vårt älskade lilla kaos, och vet att jag vill vara precis här, precis nu, med precis de här människorna.