P\u00e4r Lagerkvist
\nhj\u00e4rtats s\u00e5nger<\/b><\/p>\n
L\u00e5t oss vila ut fr\u00e5n kampen, k\u00e4ra,
\nl\u00e5t oss dr\u00f6ja, l\u00e5t oss komma n\u00e4ra
\ndet som varit, som vi g\u00e5tt f\u00f6rbi,
\ndet som varit du och jag – och som blev vi. <\/p>\n
Minns du \u00e4nnu mig? Jag minns dig komma
\nung emot mig d\u00e4r syrenerna blomma,
\ni en v\u00e5r som ej till sommar blev.
\nMinns du gl\u00e4djen som vi fr\u00e5n oss drev?<\/p>\n
Minns du hur vi gick den stolt till m\u00f6tes
\nf\u00f6r att \u00e4lska, offras i dess sk\u00f6tes
\nsoligt h\u00f6ga rum, dess korta dag.
\nVi var redo. Det var du och jag. <\/p>\n
Ljuset l\u00e5g och lyste kring din panna
\nord som \u00e4nnu icke sagts var sanna,
\nhand som \u00e4nnu dr\u00f6jde smekt ditt h\u00e5r,
\nv\u00e5ra hj\u00e4rtan var en or\u00f6rd v\u00e5r. <\/p>\n
Knappt jag sk\u00f6njde dig i stundens nu,
\nbara s\u00e5g och s\u00e5g att det var du.
\nDet var vi. Och samman gick vi bort
\np\u00e5 en v\u00e4g som syntes oss helt kort. <\/p>\n
Minns du \u00e4nnu, k\u00e4ra, det vi varit,
\natt vi m\u00f6tts, vi b\u00e5da, att vi varit.
\nL\u00e5t oss minnas det v\u00e5rt liv har gl\u00f6mt,
\nl\u00e5t oss gl\u00f6mma s\u00e5r vi aldrig gl\u00f6mt. <\/p>\n
L\u00e5t oss vila ut fr\u00e5n k\u00e4rleken, du k\u00e4ra. <\/p>\n