Viskadalen 23 januari 1933<\/p>\n
F\u00f6rs\u00f6k att tro mig – trots allt \u2013 n\u00e4r jag s\u00e4ger att jag inte har den ringaste lust och inte den ringaste tanke p\u00e5 att vilja sudda bort dig ur mitt medvetande. Hur kan du ge dig till att fantisera \u00f6ver n\u00e5gonting s\u00e5 perverst. Du gjorde mig god och glad, frisk och stark, n\u00e4r du sk\u00f6tte om mig d\u00e4rnere, f\u00f6r mig st\u00e5r du alltid som sk\u00f6terskan, som den moderliga skyddsanden. N\u00e4r jag t\u00e4nker p\u00e5 oss och v\u00e5rt \u00e4r det a l l t i d med en tacksam gl\u00e4dje, Judit. . . V\u00e5r Lundatid ligger i ett betagande vackert skimmer fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut, om den nu n\u00e5gonsin kommer att ta slut. Vilket jag betvivlar. \u00c5tminstone f\u00f6r egen del. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r jag pinas \u00e4nda in i sj\u00e4lsdjupen av din misstro. Att jag skulle se ner p\u00e5 det hela som \u201deine alte Geschichte\u201d, som inte l\u00e4ngre har n\u00e5gon aktualitet. T\u00e4nk p\u00e5 att det inte bara var du utan \u00e4ven jag som var med. N\u00e4r jag h\u00f6r dig prata s\u00e5 d\u00e4r, d\u00e5 f\u00e5r jag en obetvinglig lust att bums resa ner och gr\u00e4la p\u00e5 dig, kyssa dig och smeka dig till ro. P\u00e5 mindre \u00e4n en halvtimme skulle du vara densamma som f\u00f6rr och bara ha ett litet leende till \u00f6vers f\u00f6r alla dumma misstankar som kommer smygande sig p\u00e5 dig i ensamheten. . . <\/p>\n
. . . K\u00e4rleken. Ingen \u00e4r mer r\u00e4dd f\u00f6r den \u00e4n jag, lilla vildanden. Jag vet faktiskt inte n\u00e5gon konstigare prick \u00e4n mig sj\u00e4lv i detta fall: som beundrar, avgudar, \u00e4lskar kvinnan, antingen det \u00e4r fr\u00e5gan om min Mor, dig eller n\u00e5gon annan, som \u00e4r mer beroende av dem \u00e4n av b\u00e5de luft och ljus, som k\u00e4nner sig st\u00e5 i en stor och evig tacksamhetsskuld till henne – men blir skr\u00e4md, s\u00e5 snart man uppt\u00e4cker att n\u00e5gon verkligen \u00e4lskar en p\u00e5 fullt allvar! Och sedan: skibet gaar videre. . . <\/p>\n
Jag lider av det, f\u00f6rst\u00e5r du. Innerst inne \u00e4r jag ju en trofast natur, som vill komma in i ett stort och starkt och klippfast f\u00f6rh\u00e5llande till denna underbara varelse, som heter kvinnan, som jag n\u00e4r som helst \u00e4r beredd att betrakta som jordens – och min – medelpunkt. Men det \u00e4r nog l\u00e5ngt dit. . . . . . . . <\/p>\n
1000 h\u00e4lsningar din Bertil<\/p>\n
PS. Det \u00e4r m\u00f6jligt att jag kan s\u00e4lja ditt Hermodskvitto. Pianot d\u00e4remot f\u00e5r nog v\u00e4nta en liten stund. Ska n\u00e4mligen b\u00f6rja k\u00f6ra bil och d\u00e5 beh\u00f6ver jag guldet till att lappa ihop folk med. Allt annat att f\u00f6rtiga. <\/p>\n