Den 4 oktober f\u00e5r farmor Judit ett brev fr\u00e5n farfar Herman: Pappa \u00e4r nu just fyllda 6 \u00e5r.<\/I><\/p>\n
K\u00e4ra min lilla Judit!<\/B><\/p>\n
Den gl\u00e4dje jag k\u00e4nde d\u00e5 jag i fredags emottog Gunnars foto kan jag icke beskriva. F\u00f6r denna Din v\u00e4nlighet skall jag alltid vara Dig varmt tacksam.
\nDet var f\u00f6r mig den ljusaste dag p\u00e5 mycket, mycket l\u00e4nge.
\nDetta s\u00e5 mycket mer, som jag st\u00e4ndigt burit p\u00e5 en dold, innerlig l\u00e4ngtan att f\u00e5 komma i kontakt med Dig – som jag i hemlighet \u00e4lskar, trots alla vindar som farit kring mitt hj\u00e4rtas murar de senaste \u00e5ren.
\nJa, k\u00e4ra \u00e4lskade lilla Judit, mera beh\u00f6ver jag ej s\u00e4ga!
\nDen lille gossen synes mej vara mycket s\u00f6t och rar och jag hoppas och tror att han \u00e4r en sn\u00e4ll, rar liten pojke. Det \u00e4r ej f\u00f6r mycket sagt att jag dagligen haft Dig och v\u00e5r lille Gunnar i tankarna, och jag kan ej f\u00f6rklara det p\u00e5 annat s\u00e4tt att jag fortfarande inte har den blekaste aning om hans vistelseort, \u00e4n att k\u00e4nslan f\u00f6r diskretion och sekretess varit mig \u00f6verm\u00e4ktig.
\nNu, guskelov, tycks det som om l\u00e4nkarna ville lossna, och d\u00e4rf\u00f6r, \u00e4n en g\u00e5ng tack, tack min k\u00e4ra \u00e4lskade lilla Judit f\u00f6r din stora v\u00e4nlighet mot mig! V\u00e5gar jag s\u00e4ga att jag burit p\u00e5 en innerlig l\u00e4ngtan att f\u00e5 ta gossen i min famn och kyssa honom! Ja, jag skulle \u00f6nska mycket mer.
\nJag \u00e4r en olycklig man. Men det borde jag kanske inte ha sagt.
\nJag vet inte hur du tar detta, vet inte vad Du k\u00e4nner eller t\u00e4nker. Dock, ett \u00e4r s\u00e4kert: aldrig kan n\u00e5gon inta det rum Du har i mitt hj\u00e4rta. Mycket skulle jag vilja s\u00e4ga Dig, men jag tiger och lider.
\n\u00c4n en g\u00e5ng: tack, innerligt tack!
\nDin Herman<\/p>\n