2 augusti 1932 Lysekil<\/p>\n
(han skriver om Isadora Duncan)<\/I><\/p>\n
. . . och nu kommer lilla vildanden sj\u00e4lv lika betagen i denna stora underbara m\u00e4nniska. Jag beh\u00f6ver v\u00e4l inte bedyra att din siamesiska tvillingbroder gladdes av detta ljuvliga budskap. . . . . Begriper du nu hur meningsl\u00f6st det skulle vara att springa bort ifr\u00e5n varandra, \u201dbryta med varandra\u201d, gl\u00f6mma varandra, hur g\u00e5r detta till \u00f6verhuvudtaget??? Det \u00e4r lite sv\u00e5rt att komma ifr\u00e5n sin egen skugga. F\u00f6rutsatt att solen skiner. Och det g\u00f6r den nu, lilla Judit, starkare \u00e4n n\u00e5gonsin. Den tindrade mellan raderna p\u00e5 ditt brev. Att det finns molntrasor p\u00e5 himlen, det vet vi och det b\u00f6r vi r\u00e4kna med. Men p\u00e5 natt f\u00f6ljer dag och varken magi, trolldomskonster eller besv\u00e4rjelser kommer att kunna sl\u00e4cka solen. Det \u00e4r l\u00f6nl\u00f6st och meningsl\u00f6st att f\u00f6rs\u00f6ka. Jag varken vill eller kan bli kvitt dig, lika lite som Isadora Duncan. Om du sedan ber mig att upph\u00f6ra att skriva brev till dig mera och s\u00e5ra dig med sanningar som dessa s\u00e5 vill jag g\u00f6ra dig till viljes, men det f\u00f6r\u00e4ndrar inte faktum. Jag \u00e4lskar dig Judit, har alltid gjort det och kommer alltid att g\u00f6ra vad som \u00e4n h\u00e4nder och sker. Finner det n\u00e4stan banalt att beh\u00f6va tala om en s\u00e5dan sak som du k\u00e4nner till och vet lika bra som jag sj\u00e4lv.<\/p>\n