F\u00f6r oss ber\u00e4ttade farmor om den dagen, att n\u00e4r hon kom till kyrkan s\u00e5 fanns d\u00e4r en stor d\u00f6rr som m\u00e5ste \u00f6ppnas f\u00f6r att man skulle komma in till trapporna som ledde upp till tornet. D\u00f6rren var l\u00e5st, men i nyckelh\u00e5let satt en grov nyckel. N\u00e4r farmor vred om nyckeln f\u00f6r att \u00f6ppna d\u00f6rren, s\u00e5 gick nyckeln av, och d\u00f6rren f\u00f6rblev l\u00e5st. S\u00e5 hon beslutar sig f\u00f6r att f\u00f6da sitt barn i st\u00e4llet, och g\u00f6r som s\u00e5 m\u00e5nga andra sk\u00e5nska t\u00f6ser gjorde p\u00e5 den tiden; hon tar f\u00e4rjan \u00f6ver till K\u00f6penhamn, d\u00e4r v\u00e5r far Gunnar f\u00f6ddes den 18 september 1926. Och d\u00e4r hade historien kunnat sluta, men den f\u00e5r sin forts\u00e4ttning 73 \u00e5r senare, den 20 augusti 1999. Men f\u00f6rst. . .
\n\u00c5sa \u00e4rvde en m\u00e4ngd lyrikb\u00f6cker av v\u00e5r farmor. En del sidor i b\u00f6ckerna hade nedvikta hund\u00f6ron, de var v\u00e4ltummade och det m\u00e4rktes att hon hade l\u00e4st dem m\u00e5nga g\u00e5nger. Att l\u00e4sa dessa sidor blev f\u00f6r \u00c5sa ett s\u00e4tt att l\u00e4ra k\u00e4nna henne.
\nSedan hittade vi en tjock packe brev fr\u00e5n en man som hette Bertil och ett fr\u00e5n v\u00e5r farfar. <\/p>\n
H\u00e4r ska ni f\u00e5 h\u00f6ra.<\/p>\n