N\u00e4r vi \u00e5ter m\u00f6ter Judit \u00e4r det sensommar 1926. Judit g\u00e5r med magen i v\u00e4dret, fast inte stolt, utan med den skam som samh\u00e4llet la p\u00e5 flickor vid den tiden. Herman f\u00f6rnekade inte sitt barn, l\u00e5ngt d\u00e4rifr\u00e5n, han \u00e4lskade barn – \u00e5tta stycken hade han ditills – och han var inne p\u00e5 sitt andra \u00e4ktenskap. Skilsm\u00e4ssa var inte aktuellt, allt s\u00e5nt var besv\u00e4rligt. Varf\u00f6r kunde inte k\u00e4rleken bara f\u00e5 finnas? Han ville ha allt i ett j\u00e4mnt fl\u00f6de \u2013 Passion f\u00f6rf\u00f6relse barn! M\u00e5nga barn!
\nJudit k\u00e4nde sig lurad, f\u00f6rvirrad. Hon var dessutom, s\u00e5 h\u00e4r n\u00e5gra veckor f\u00f6re nedkomsten, djupt deprimerad. Pr\u00e4sten i Konga, den by d\u00e4r hon undervisade Hermans barn, hade utropat sin skam \u00f6ver Judits tillst\u00e5nd, och sett till att hon inte skulle f\u00e5 undervisa igen till h\u00f6sten. Den omtyckta l\u00e4rarinnan hade k\u00f6rts fr\u00e5n byn som en pestsmittad utan m\u00f6jlighet, makt eller medel att v\u00e4rna sig och sitt.
\nAntagligen funderade Judit mycket \u00f6ver hur hon skulle ta sitt liv. Till slut besl\u00f6t hon att det skulle ske genom ett hopp fr\u00e5n n\u00e5got h\u00f6gt, och det h\u00f6gsta hon kunde komma p\u00e5 var tornen p\u00e5 Lunds domkyrka. S\u00e5 dit reste hon denna sensommardag 1926, f\u00f6r att \u00e4nda det hela med ett steg ut i intet. Men nu blev det inte s\u00e5. <\/p>\n