N\u00e4r den sista tonen fr\u00e5n orgeln klingade ut i Caroli kyrka, satt kantorn Herman \u00c5kerberg kvar med handen p\u00e5 klaviaturen. M\u00e4nniskorna d\u00e4rnere i kyrkosalen b\u00f6rjade r\u00f6ra p\u00e5 sig, n\u00e5gon tittade upp p\u00e5 Herman och nickade, men han s\u00e5g det inte.
\nDen h\u00e4r dagen var hans tankar redan hos den unga vackra Judit som var l\u00e4rarinna f\u00f6r hans yngsta barn. Hon hade vid ett tillf\u00e4lle undsluppit sig att hon ville l\u00e4ra sig hantera en orgel och han hade erbjudit sig att visa henne grunderna. De hade best\u00e4mt att hon skulle komma efter m\u00e4ssan; inte f\u00f6r t\u00e4tt inp\u00e5 men \u00e4nd\u00e5 i s\u00e5 pass god tid att han kunde sitta kvar och v\u00e4nta in henne.
\nHon kanske redan var p\u00e5 plats? Han b\u00f6jde sig ut en bit, men s\u00e5g henne inte. Kyrkan var helt tom nu, s\u00e5 n\u00e4r som p\u00e5 en ensam stackare som \u00e4nnu inte rest sig ur b\u00e4nken. Herman satte sig tillr\u00e4tta och b\u00f6rjade spela ett orgelstycke som han sj\u00e4lv komponerat. Det l\u00e4t m\u00e4ktigt i den tomma kyrkan. Verdi, H\u00e4ndel, Bach och \u00c5kerberg. Musiken fyllde \u00e5ter upp tomrummet och Herman f\u00f6rlorade sig i tiden. <\/p>\n