N\u00e4r mormor Judit 1919 f\u00f6rsta g\u00e5ngen \u00e5kte med sin Kalle f\u00f6r att h\u00e4lsa p\u00e5 i Kalles barndomshem, tog de en automobil i Arvika och l\u00e4t sig k\u00f6ras mot V\u00e4xvik.<\/p>\n
Ju n\u00e4rmare de kom V\u00e4xvik, ju vackrare blev naturen. Judit skriver att sj\u00f6n R\u00e4nken l\u00e5g s\u00e5 lugn och klar i morgonljuset och speglade str\u00e4ndernas f\u00e4lt och skogar. H\u00e4r och var vandrade n\u00e5gra kossor stillsamt och s\u00f6ndagssl\u00f6a ut p\u00e5 betet. <\/p>\n
– Vid en grind stod en lugn och s\u00e4vlig bondgubbe, som vid \u00e5synen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade p\u00e5 oss ett slag, s\u00e5 fortsatte bilen och \u00e4ntligen kl\u00e4ckte Kalle ur sig: “Detta \u00e4r far\u201d.<\/p>\n
Varp\u00e5 Judit fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “God dag\u201d. Enkelt och fl\u00e4rdfritt. S\u00e5 stannade de utanf\u00f6r grinden till en f\u00f6rtjusande vit stuga med ett h\u00f6gt fritt l\u00e4ge p\u00e5 en h\u00f6jd ovanf\u00f6r R\u00e4nken. Kalles hem! <\/p>\n
Det var den f\u00f6rsta g\u00e5ngen Judit tr\u00e4ffade sin sv\u00e4rfar Jan Olsson, och m\u00f6tet var typiskt f\u00f6r min morfars pappa Jan, n\u00e4r han var p\u00e5 det hum\u00f6ret.<\/p>\n
Redan i ungdomen var Jan Olsson fr\u00e5n Nystuga i Sansg\u00e5rn en spektakelmakare av r\u00e4tt stora m\u00e5tt. Till exempel ber\u00e4ttas denna historia om honom. <\/p>\n
\u201dDet var p\u00e5 den tiden de s\u00e5 kallade nattfrierierna florerade bland bondfolket i V\u00e4rmlandsskogarna. En \u201dfriergut” fr\u00e5n R\u00e4nkens v\u00e4stsida uppvaktade en ungm\u00f6 i H\u00e4lle p\u00e5 ostsidan sj\u00f6n. I sj\u00f6n utanf\u00f6r byn ligger den skogbev\u00e4xta och delvis uppodlade H\u00e4ll\u00f6na. <\/p>\n Jan hade erbjudit sig att ro den \u00e4lskogskranke kamraten \u00f6ver sj\u00f6n en kv\u00e4ll. N\u00e4r de kom till H\u00e4ll\u00f6na, trodde passageraren i m\u00f6rkret, att detta var fastlandet. “H\u00e4r kan du s\u00e4tte m\u00e4 i lann\u201d. Qch det gjorde Jan naturligtvis, v\u00e4l medveten om var de var. Historien f\u00f6rm\u00e4ler icke, n\u00e4r styckets bov h\u00e4mtade den stackars mannen fr\u00e5n den obebodda \u00f6n.\u201d <\/em><\/p>\n En annan historia med Jan i huvudrollen \u00e4r den om M\u00e4rri och hennes f\u00e4stman Anners.<\/p>\n \u201dSom nygifta bodde Jan och Maria Olsson i S\u00f6stuga i V\u00e4xvik. D\u00e4r fanns \u00e4ven en piga, M\u00e4rri, som hade en f\u00e4stman, som gick under namnet Anners i Ronninga. En l\u00f6rdagkv\u00e4ll – ordinarie mottagningstid – var M\u00e4rri inte hemma, men det visste inte f\u00e4stmannen. Och Jan visste, att Anners inte visste. Och s\u00e5 kr\u00f6p han ner i M\u00e4rris s\u00e4ng. Anners kom och b\u00f6rjade s\u00e5 sm\u00e5tt v\u00e4nslas, tills pl\u00f6tsligt den fasansfulla verkligheten gick upp f\u00f6r honom.<\/p>\n Vad Anners d\u00e5 sade, har blivit ett tales\u00e4tt i bygden: “J\u00e9 trur j\u00e9 skratter ihjal m\u00e9, sa Anners i Ronninga.” <\/em><\/p>\n Men Jan Olsson h\u00f6lls inte bara i V\u00e4xvik, utan kunde \u00e4ven ta sig bort till Arvika och \u00e4nda ner till Karlstad, n\u00e4r andan f\u00f6ll p\u00e5. <\/p>\n En g\u00e5ng under 1890-talet hade han som vanligt deltagit i l\u00e4nsskyttet\u00e4vlingarna i Karlstad. Efter\u00e5t var det fest p\u00e5 (gamla) stadshotellet. Det blev tal om j\u00f6ssh\u00e4rspolska, och n\u00e5gra v\u00e4stv\u00e4rml\u00e4nningar framh\u00f6ll Jan Olssons \u00f6verl\u00e4gsna taksparkningsf\u00f6rm\u00e5ga – d\u00e5 och d\u00e5 skall i denna livsbejakande dans kavaljeren, underst\u00f6dd av sin dam, placera b\u00e5da f\u00f6tterna i taket. <\/p>\n I festsalens tak h\u00e4ngde en ljuskrona, dagen till \u00e4ra prydd med blommor. N\u00e5gon p\u00e5stod, att Jan Olsson ledigt skulle kunna sparka ned den kronan. Skyttarnas ledare, major Tisell, f\u00f6rs\u00e4krade, att detta var og\u00f6rligt. Qch han erbj\u00f6d sig att betala ljuskronan, om den verkligen skulle komma till skada. <\/p>\n Eggad av kamraterna f\u00e5r Jan Olsson med sig en stadig K\u00f6labo som “dam”, och efter ett polskevarv placerar han sina b\u00e5da f\u00f6tter rakt i ljuskronan, som spolieras. Det kostade major Tisell 75 kronor. <\/p>\n En reporter fr\u00e5n Karlstadtidningen var n\u00e4rvarande, fruktansv\u00e4rt berusad. Han yrkade p\u00e5 att f\u00e5 dansa j\u00f6sseh\u00e4radspolska med Jan. Och det fick han. Men det gick f\u00f6rst\u00e5s, som det gick: tidningsmannen f\u00f6ll omkull n\u00e4stan genast, och Jan Olsson blev liggande ovanp\u00e5. Ifr\u00e5gavarande tidningsman var Gustaf Fr\u00f6ding. <\/p>\n Jan Olssons slutkommentar om den kv\u00e4llen var en f\u00f6rundran: N\u00e4r mormor Judit 1919 f\u00f6rsta g\u00e5ngen \u00e5kte med sin Kalle f\u00f6r att h\u00e4lsa p\u00e5 i Kalles barndomshem, tog de en automobil i Arvika och l\u00e4t sig k\u00f6ras mot V\u00e4xvik. Ju n\u00e4rmare de kom V\u00e4xvik, ju vackrare blev naturen. Judit skriver att sj\u00f6n R\u00e4nken l\u00e5g s\u00e5 lugn och klar i morgonljuset och speglade str\u00e4ndernas f\u00e4lt och […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":30031,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[3465],"tags":[315,3473,3474,3475,1152],"class_list":["post-30030","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-bilagor","tag-dans","tag-gustav-froding","tag-karlstad","tag-ranken","tag-vaxvik"],"yoast_head":"\n
\n\u201dAtt d\u00e4 kunne bli n\u00e5 folk t\u00e5 han Fr\u00f6ding, de va d\u00e5 rart.”<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"