Nog \u00e4r det v\u00e4lan h\u00f6jden i alla fall att ha haft med sig dagboken p\u00e5 semestern och inte skrivit ett ord! Utan f\u00f6rst nu \u00e4mnar jag f\u00f6rs\u00f6ka att skildra mina upplevelser under den ljuvliga tiden 28 juni till 13 juli 1919.<\/p>\n
Hela l\u00f6rdag eftermiddag, d\u00e5 jag skulle ge mig iv\u00e4g, \u00f6sregnade det, s\u00e5 det f\u00f6rsta jag m\u00e5ste g\u00f6ra p\u00e5 hemv\u00e4gen fr\u00e5n Skandia var att k\u00f6pa ett paraply. Mitt gamla f\u00f6rsvann n\u00e4mligen sp\u00e5rl\u00f6st en g\u00e5ng d\u00e5 jag gl\u00f6mde det kvar p\u00e5 Sidenhuset. En hel massa \u00e4renden hade jag att utr\u00e4tta, s\u00e5 jag var alldeles utpumpad, d\u00e5 jag vid 6-tiden fl\u00e5sande och \u00f6verlastad med paket anl\u00e4nde hem.<\/p>\n
Rut och Tolle f\u00f6ljde mig till stationen, och under formligt h\u00e4llregn l\u00e4mnade jag staden f\u00f6r att \u00e5nga mot nya, underbara \u00f6den.<\/p>\n
Tiden kr\u00f6p gr\u00e4sligt sakta fram till klockan 3, d\u00e5 jag \u00e4ntligen fick sk\u00e5da Kalle, min egen k\u00e4ra Kalle, i Lax\u00e5. Han hade s\u00e4llskap med Oskar, som kom fr\u00e5n S\u00e4vsj\u00f6. Stackars Oskar! Kalle hade f\u00f6rut f\u00f6rberett mig p\u00e5, att Oskars grymma \u00f6de skulle nog komma att kasta en skugga \u00f6ver v\u00e5r vistelse uppe i V\u00e4rmland. Och intet under! Just efter att ha genom of\u00f6rtrutet arbete och energi uppn\u00e5tt en nog s\u00e5 bra st\u00e4llning i en skeppsredarefirma i G\u00f6teborg, fick han spanska sjukan och s\u00e5 lunginflammation och lungtuberkulos. Han hade vistats en tid p\u00e5 S\u00e4vsj\u00f6, och skulle nu f\u00e5 tillbringa sommaren tillsammans med sin fru, Elvine, och sina sm\u00e5 flickor, Bibbi och Margareta, hemma i V\u00e4xvik. Visserligen har doktorn konstaterat stadig f\u00f6rb\u00e4ttring, men inf\u00f6r ett s\u00e5dant fall st\u00e5r man ju alltid tveksam. Det kan g\u00e5 bra, men det g\u00e5r oftare hastigt mot slutet.<\/p>\n
Vi h\u00e4lsade emellertid p\u00e5 det hj\u00e4rtligaste p\u00e5 varandra, och sedan Kalle och jag ordnat det s\u00e5 bekv\u00e4mt som m\u00f6jligt \u00e5t Oskar, drogo vi oss tillbaka ut i korridoren, d\u00e4r vi tittade p\u00e5 varandra och talade om att vi hade alla ingen lust att “sl\u00e5 upp” \u00e4nnu. Och s\u00e5 ut\u00f6ste vi v\u00e5r vredes sk\u00e5lar \u00f6ver ett par individer, som helt ofink\u00e4nsligt sutto och stirrade ut i korridoren.<\/p>\n
P\u00e5 Arvika torg v\u00e4ntade oss stadens bil, en liten ynklig stackare, som sannerligen inte s\u00e5g n\u00e5got ut f\u00f6r v\u00e4rlden. Men n\u00e4r han v\u00e4l kom ig\u00e5ng, fingo vi riktig respekt f\u00f6r den, ty den susade iv\u00e4g med en v\u00e4ldig fart, och tog de branta backarna som ett inte. Vilken bed\u00e5rande f\u00e4rd det var! De fagra nejderna l\u00e5go s\u00e5 daggfriska och rena efter regnet: \u00e4n susade vi fram genom k\u00e5ddoftande furuskog, \u00e4n glittrade ett vattendrag mellan bj\u00f6rkstammarna, och upp och ner bar det l\u00e4ngs kl\u00f6vervallar och nyslagna f\u00e4lt, varifr\u00e5n steg den ljuvligaste v\u00e4llukt. <\/p>\n
D\u00e5 vi kommo till Sulvik, var det f\u00f6rsta jag s\u00e5g flaggorna i topp hos Boudins. Nog hade jag trott att vi skulle stanna och h\u00e4lsa, men som varken Kalle eller Oskar sade n\u00e5got om det, antog jag, att det f\u00f6r Oskars skull vore b\u00e4st att komma hem s\u00e5 fort som m\u00f6jligt. S\u00e5 vi vinkade bara \u00e5t pappa och Harry, som uppenbarade sig vid grinden.<\/p>\n
Ju h\u00f6gre upp vi nu kommo mot V\u00e4xvik, ju vackrare blev naturen. R\u00e4nken l\u00e5g s\u00e5 lugn och klar i morgonljuset och speglade str\u00e4ndernas f\u00e4lt och skogar. H\u00e4r och var vandrade n\u00e5gra kossor stillsamt och s\u00f6ndagssl\u00f6a ut p\u00e5 betet. Vid en grind stod en lugn och s\u00e4vlig bondgubbe, som vid \u00e5synen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade p\u00e5 oss ett slag.<\/p>\n
S\u00e5 fortsatte bilen och \u00e4ntligen kl\u00e4ckte Kalle ur sig: “Detta \u00e4r far”, varp\u00e5 jag fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “Goddag”. Enkelt och fl\u00e4rdfritt. S\u00e5 stannade vi utanf\u00f6r grinden till en f\u00f6rtjusande vit stuga med ett h\u00f6gt fritt l\u00e4ge p\u00e5 en h\u00f6jd ovanf\u00f6r R\u00e4nken. Kalles hem! Och nu blev det ett h\u00e4lsande och v\u00e4lkomnande av mor och Adolf, Elvine och sm\u00e5ttingarna. Lilla mor, eller farmor, som \u00e4ven jag snart kom att kalla henne, \u00e4r s\u00e5 rar och v\u00e4nlig, s\u00e5 rent av r\u00f6rande v\u00e4lvillig. Som Kalle f\u00f6rut talat om: “typen f\u00f6r en bondhustru, som hela sitt liv slitit och tr\u00e4lat f\u00f6r hus och hem, man och barn”.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Nog \u00e4r det v\u00e4lan h\u00f6jden i alla fall att ha haft med sig dagboken p\u00e5 semestern och inte skrivit ett ord! Utan f\u00f6rst nu \u00e4mnar jag f\u00f6rs\u00f6ka att skildra mina upplevelser under den ljuvliga tiden 28 juni till 13 juli 1919. Hela l\u00f6rdag eftermiddag, d\u00e5 jag skulle ge mig iv\u00e4g, \u00f6sregnade det, s\u00e5 det f\u00f6rsta […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":29787,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[3444,3425],"tags":[],"class_list":["post-28783","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-3444","category-mormors-dagbok"],"yoast_head":"\n