“Tredjedag p\u00e5sk”. Ja, t\u00e4nk, nu har p\u00e5sken kommit och g\u00e5tt med 4 dagars h\u00e4rligt lov fr\u00e5n knoget, och nu \u00e4r allt sig likt igen. P\u00e5 de 9 dagar, som f\u00f6rflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det h\u00e4nt en hel del. som jag v\u00e4l nu f\u00e5r “r\u00e4kna upp” i kronologisk ordning. Allts\u00e5: <\/p>\n
F\u00f6rra s\u00f6ndagen var det stor gymnastikfest i Auditorium och jag skulle f\u00f6rst\u00e5s dit, vilket jag upplysta Eric om, som samma kv\u00e4ll ville bjuda mig p\u00e5 “R\u00f6da kvarn”. “Och som du befallde skaffade jag naturligtvis biljetter” sade Eric, d\u00e5 han ringde p\u00e5 onsdag middag. “Inte f\u00f6r att det roar mig, men vad g\u00f6r jag ej f\u00f6r din skull”.<\/p>\n
D\u00e4r ser man. S\u00e5 infunno vi oss d\u00e5 i Auditorium klockan halv 8 p\u00e5 kv\u00e4llen och d\u00e4r var fullt hus. F\u00f6rst var det ett tal av \u00d6verste Rosenblad, som en g\u00e5ng l\u00e4r ha varit “Stockholms vackraste man”. Till posten kom en g\u00e5ng ett brev med denna p\u00e5skrift, vilket efter noggrannt \u00f6verv\u00e4gande vidarebefordrades till d\u00e5varande l\u00f6jtnant Rosenblad, och si – det befanns hava kommit till r\u00e4tter person. Vare h\u00e4rmed hur som helst.<\/p>\n
N\u00e5got gynnsamt inflytande p\u00e5 hans f\u00f6rm\u00e5ga att h\u00e5lla tal m\u00e5tte sk\u00f6nheten inte ha haft. F\u00f6r d\u00e4r stod han, visserligen st\u00e5tlig att sk\u00e5da, l\u00e5ng, med oerh\u00f6rt v\u00e4lsittande, ljusbl\u00e5, silvergalonerad uniform, med oerh\u00f6rt blanka st\u00f6vlar och oerh\u00f6rt vita handskar, men tr\u00e5kig att h\u00f6ra som det v\u00e4rsta. Och sedan man tr\u00f6ttnat p\u00e5 att beundra elegansen, \u00f6nskade man bara att han skulle avdunsta, s\u00e5 att man skulle f\u00e5 se dagens clou: uppvisning av kvinnliga danska gymnaster. <\/p>\n
Med “dannebrogen” i spetsen t\u00e5gade de in, mjukt, smidigt, graci\u00f6st. Och just dessa ord \u00e4ro s\u00e5 betecknande f\u00f6r hela deras uppvisning. De hade f\u00f6rtjusande graci\u00f6sa och mjuka r\u00f6relser, allt gick s\u00e5 tyst och fint. En hel del r\u00f6relser n\u00e4rmade sig mera plastik. Det var mycket behagligt att se p\u00e5, s\u00e4rskilt som de n\u00e4stan allesammans hade vackra figurer och sp\u00e4nstiga ben, och verkade s\u00e5 ljuvt kvinnligt. Men jag undrar, om den med gymnastiken avsedda verkan att str\u00e4cka p\u00e5 och st\u00e4rka alla kroppens muskler, vinnes s\u00e5 bra p\u00e5 detta s\u00e4tt som genom v\u00e5r visserligen mer “h\u00e5rdare” och kanske “kantigare” gymnastik. I alla fall var det mycket vackert och roligt att se.<\/p>\n
S\u00e5 skulle Hybinette sjunga, och det hade jag v\u00e4ntat mig mycket n\u00f6je av att f\u00e5 h\u00f6ra honom. Men – naturligtvis hade han f\u00e5tt f\u00f6rhinder, (det f\u00e5r han visst alltid). Ist\u00e4llet upptr\u00e4dde Stiebel fr\u00e5n operan, och han sj\u00f6ng med en synnerligen v\u00e4lklingande och stark baryton n\u00e5gra v\u00e4l valda stycken, bl.a. “Sten Sture” som var h\u00e4rlig. Livliga appl\u00e5der.<\/p>\n
Till slut gav K.F.U.M:s elittrupp ett prov p\u00e5 svensk gymnastik i dess man kan s\u00e4ga h\u00f6gsta fullkomlighet. R\u00f6relseprogrammet i frist\u00e5ende var utm\u00e4rkt trevligt och utf\u00f6rdes med en ovanlig kl\u00e4m och precision. Och hoppen g\u00e5vo ett frappant bevis p\u00e5 i hur h\u00f6g grad en skicklig gymnast kan beh\u00e4rska sin kropp. Som t.ex. i \u00f6verslag, d\u00e5 m\u00e5nga inte komma upp meddetsamma, utan sakta men s\u00e4kert “segade” upp kroppen och slog \u00f6ver. Ovationsartat, synnerligen v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt bifall.<\/p>\n
D\u00e5 Eric f\u00f6ljt mig hem, lovade jag att trots den sena timmen bjuda honom p\u00e5 t\u00e9 “men akta dig v\u00e4ldigt noga f\u00f6r att s\u00e4ga ett ord”!!<\/p>\n
Han lovade att tiga som muren och uppf\u00f6ra sig synnerligen v\u00e4luppfostrat. Och s\u00e5 kokade jag t\u00e9 och vi drucko det och viskade och hade rik\u00efigt gemytligt. Men det v\u00e4luppfostrade uppf\u00f6randet tr\u00f6ttnade han snart p\u00e5, f\u00f6r inte kan man v\u00e4l kalla det f\u00f6r v\u00e4luppfostrat att sitta i en soffa och omfamna en ung oskyldig dam och tysta hennes protester p\u00e5 ett synnerligen effektivt s\u00e4tt under n\u00e4rap\u00e5 en hel timma s\u00e5 gott som mitt i natten!? Och vad t\u00e4nkte bem\u00e4lda unga dam p\u00e5 egentligen? Tydligen inte p\u00e5 att bereda sig till sin kommande framtid som anst\u00e4ndig nucka med rum och kokvr\u00e5 i “Nuckebo”!! Oj,oj, s\u00e5dant \u00e4r livet! Ibland.<\/p>\n
P\u00e5 torsdag hade vi gjort upp att g\u00e5 p\u00e5 R\u00f6da kvarn och se “S\u00e5ngen om den eldr\u00f6da blomman”, dramatisering f\u00f6r filmen efter Johannes Linnankoskis ber\u00f6mda bok med samma namn. Boken har jag ju l\u00e4st flera g\u00e5nger, tjusats av dess dr\u00f6mmande, k\u00e4rleksm\u00e4ttade st\u00e4mning och gripits av dess lyriskt vemodsfulla, sorgbundna kynne. Den \u00e4r ju framf\u00f6rallt en hymn till k\u00e4rleken, den bl\u00f6dande gl\u00f6dande r\u00f6da, s\u00e5v\u00e4l i ynglingens alla uppflammande lidelser som senare i mannens djupare k\u00e4nsla till hustrun. <\/p>\n
Och jag undrar hur n\u00e5gon skulle kunna framst\u00e4lla Olof Koskela s\u00e5 att man inte finge sitt intryck av honom f\u00f6rst\u00f6rt. Jag undrade och tvivlade – men blev \u00f6vertygad, att denna gestalt \u00e4ven kunde bliva till en njutning p\u00e5 den vita duken. Det var Lars Hansson, som – icke spelade – utan var Olof. All den stormande lidelsen, det veka, men dock s\u00e5 starka hj\u00e4rtat, sinnesruset, njutningen vid k\u00e4rleksm\u00f6tena, stoltheten och kraften och slutligen segern, n\u00e4r hinder m\u00f6tte, men \u00e4ven sorgen och sm\u00e4rtan och vemodet, som gick likt en understr\u00f6m i Olofs natur, den bittra sj\u00e4lvf\u00f6rebr\u00e5elsen och sj\u00e4lvrannsakan, allt detta fick han fram med en s\u00e5dan \u00f6vertygelse, att man liksom fascinerad t\u00e4nkte: “s\u00e5dan, just s\u00e5dan m\u00e5tte Olof ha varit”! Och s\u00e5 hans manliga, kraftiga utseende, de trolska, underbara \u00f6gonen – ack, att en m\u00e4nniska kan ge s\u00e5 mycket i en film! Oh, vad jag beundrar honom!!<\/p>\n
N\u00e4stan alla andra roller voro \u00e4ven utm\u00e4rkt v\u00e4l besatta. Visserligen skulle man ha \u00f6nskat att Edit Erastoff som Kylliki varit yngre f\u00f6r utseendets skull, men d\u00e5 hade hon nog inte kunnat prestera det \u00f6verd\u00e5diga, v\u00e4l genomt\u00e4nkta spel hon nu gjorde. Greta Almroth som “skogsblomman” var s\u00e5 innerligt rar och \u00e4lsklig med det p\u00e5 samma g\u00e5ng frimodiga och blyga leendet, och Doris Nelson framst\u00e4llde p\u00e5 ett ypperligt s\u00e4tt en av dessa stackare kvinnor, som “sp\u00e5rat ur” och s\u00f6ka sin utkomst genom att utbjuda sin kropp. Den enda, som inte var tillfredsst\u00e4llande, var Lillebil. Det r\u00e4cker inte att ha stora \u00f6gon och en vacker, graci\u00f6s kropp, f\u00f6r att tillfredsst\u00e4lla en publik, som blivit s\u00e5 bortsk\u00e4md som v\u00e5r nuvarande biografpublik. Lillebil hade inget mer \u00e4n sitt utseende och d\u00e4rf\u00f6r blev man besviken p\u00e5 henne.<\/p>\n
Dock, stycket som ju var mycket mera kortfattat \u00e4n boken, var f\u00f6rst och fr\u00e4mst Lars Hansson. Naturscenerierna voro f\u00f6rtjusande vackra och en synnerligen sp\u00e4nnande episod var forsf\u00e4rden. Visserligen var det inte Lars Hansson som utf\u00f6rde den, utan en \u00e4kta timmerflottare uppifr\u00e5n Norrland, och det ville allt till, ty den var inte blott en sportsmannabragd utan like, utan ett prov p\u00e5 fullkomligt d\u00f6dsf\u00f6rakt.<\/p>\n
Efter f\u00f6rest\u00e4llningen, som \u00e4ven vann Erics varmaste gillande, fick han lov att bjuda mig p\u00e5 t\u00e9 hemma hos sig. Det var f\u00f6rst\u00e5s h\u00f6jden av allt opassande och som fr\u00f6ken B\u00f6rjemans pappa sade: “En ung flickas rykte \u00e4r som glas – bara man andas p\u00e5 det, f\u00f6rdunklas det”. <\/p>\n
Men jag s\u00e4ger som fr\u00f6ken B\u00f6rjeman sj\u00e4lv att “jag undrar, om det \u00e4r n\u00e5gon, som har tid att andas f\u00f6r min skull h\u00e4r i Stockholm …, n\u00e4r de har s\u00e5 mycket v\u00e4rre saker att andas f\u00f6r p\u00e5 annat h\u00e5ll.”…<\/p>\n
Hemma hos honom var det varmt och hemtrevligt i det r\u00f6da lampljuset, med t\u00e9servisen p\u00e5 det lilla bordet framf\u00f6r soffan och tevattnet muntert puttrande i den elektriska kokaren. Och det smakade alldeles utm\u00e4rkt med h\u00e5rda sm\u00f6rg\u00e5sar och skorpor.<\/p>\n
F\u00f6rut hade jag sagt Eric, att det h\u00e4r skulle bli sista g\u00e5ngen vi n\u00e5gonsin tr\u00e4ffades som “f\u00f6rlovade” mer, ty samma dag hade jag f\u00e5tt fr\u00e4mmande och sedan skulle Rut komma, och d\u00e5 vore det ocks\u00e5 b\u00e4st, att ha “gjort slut”. Och f\u00f6rresten \u00e4r det alltid trevligast att g\u00f6ra slut p\u00e5 det roliga, innan det roligare tar slut av sig sj\u00e4lv och inte \u00e4r roligt l\u00e4ngre.<\/p>\n
Eric hade fr\u00e5n b\u00f6rjan g\u00e5tt med p\u00e5 detta villkor, s\u00e5 han ville v\u00e4l inte f\u00f6rs\u00f6ka \u00e4ndra sakernas ordning, men han hade tydligen f\u00f6resatt sig att utnyttja denna kv\u00e4llen till det yttersta. Om jag f\u00f6rut inte varit tv\u00e4ttad, blev jag det d\u00e5 nu \u00f6ver hela halsen, h\u00e4nderna och ansiktet ooh f\u00f6r \u00f6vrigt varje bar fl\u00e4ck han kunde uppt\u00e4cka. Och min mun!!!<\/p>\n
Oh!!!!! som Eric sade till slut. Och d\u00e5 jag reste mig f\u00f6r att o\u00e5terkalleligen begiva mig hem, gjorde han visserligen de livligaste protester men slog pl\u00f6tligt om och sade n\u00e4stan tragiskt: “Ja, det \u00e4r f\u00f6rresten b\u00e4st, f\u00f6r fortsatte det s\u00e5 h\u00e4r, vet jag sannerligen inte hur det skulle sluta. Jag \u00e4r redan s\u00e5 k\u00e4r i dig, som jag n\u00e5gonsin kan bli”! – S\u00e5 ja, Eric lilla, det g\u00e5r snart \u00f6ver!!<\/p>\n
Jag undrar s\u00e5, om det \u00e4r or\u00e4tt att l\u00e5ta kyssa och smeka sig, n\u00e4r man inte har n\u00e5gra djupare bevekelsegrunder d\u00e4rtill \u00e4n jag!! Om jag hade n\u00e5gon tillf\u00f6rlitlig person att fr\u00e5ga \u00e4nd\u00e5! Eric skulle s\u00e4kert svara n\u00e5got s\u00e5 h\u00e4r: “Det \u00e4r d\u00e5 rakt inget brott att kyssas! Bara ett utomordentligt angen\u00e4mt tidsf\u00f6rdriv av synnerligen upplivande beskaffenhet”. Och l\u00e5tom oss kalla det s\u00e5 d\u00e5!<\/p>\n
Som sagt, jag gav mig o\u00e5terkalleligt iv\u00e4g och p\u00e5 \u00d6stermalmstorg tog Eric bil, varefter vi \u00e5kte hem under en – v\u00e4ltalig tystnad. Och nere i porten togo vi adj\u00f6 under en v\u00e4ltalig tystnad. Och \u00e4r det nu slut p\u00e5 det?? <\/p>\n
Som jag sagt till Eric hade jag samma dag f\u00e5tt fr\u00e4mmande, en gammal skolkamrat Carin Jacobi. Hon skulle egentligen p\u00e5 genomresa fr\u00e5n Ed till Finland ha bott hos Bergs, men som de f\u00f6rut hade huset fullt fr\u00e5gade de om jag inte ville hysa henne. Det gjorde jag med n\u00f6je, ty Carin var alltid en bussig och rar flicka. Och detta omd\u00f6me har hon inte heller nu j\u00e4vat. Vi ha haft synnerligen angen\u00e4mt tillsammans h\u00e4r under p\u00e5sk. <\/p>\n
Hon anl\u00e4nde p\u00e5 torsdag eftermiddag men st\u00f6rtade n\u00e4stan genast iv\u00e4g med Elin Berg till “Czardasfurstinnan”. Och sen gick ju jag med Eric och kom inte “hemdarrande” f\u00f6rr\u00e4n “ganska sent” (Hur sent, vet jag verkligen inte!). Som jag f\u00f6rmodade Att Carin redan l\u00e4nge vilat i “Morphei armar” (usch d\u00e5), och inte ville v\u00e4cka henne, kl\u00e4dde jag helt h\u00e4nsynsfullt av mig i m\u00f6rkret och kr\u00f6p ner i min s\u00e4ng. Tyst som en liten mus. (Just en trevlig mus!)<\/p>\n
Och s\u00e5 kom det sig, att vi f\u00f6rst p\u00e5 L\u00e5ngfredagens morgon h\u00e4lsade ordentligt p\u00e5 varandra. Och jag kravlade mig som artig v\u00e4rdinna j\u00e4mf\u00f6relsevis tidigt upp och lagade frukost, som vi intogo, Carin i djup och jag i s\u00e5 d\u00e4r “halvneglig\u00e9”. N\u00e4stan hela f\u00f6rmiddagen musicerade vi sedan, s\u00e5 nuckan till v\u00e4nster ans\u00e5g sig v\u00e4l vara en s\u00e4rdeles h\u00e5rt pr\u00f6vad m\u00e4nniska, vilket dock inte ingav oss n\u00e5gra vidare samvetskval, eftersom vi spelade och sj\u00f6ngo endast nobla och upplyftande saker.<\/p>\n
P\u00e5 middagen voro vi bjudna till Bergs och d\u00e4r fingo vi n\u00e4sselk\u00e5l ock risgrynsgr\u00f6t med safts\u00e5s och ett synnerligen \u00e4lskv\u00e4rt bem\u00f6tande. Och inne i flickornas rum fingo vi sedan \u00e4ven cigaretter och hade det riktigt trevligt. Bl.a. pratade vi om semestrar och d\u00e5 framkastades det, dock endast p\u00e5 sk\u00e4mt, att Elin och jag, som f\u00e5 semester samtidigt, skulle “sl\u00e5 ihop vara p\u00e5sar” och fara till Gotland. Jag har funderat n\u00e4rmare p\u00e5 saken sedan och d\u00e4rvid funnit att jag \u00e4r riktigt pigg p\u00e5 saken, ty dels vill jag rysligt g\u00e4rna till Gotland och dels \u00e4r Elin Berg den b\u00e4sta reskamrat man kan t\u00e4nka sig. S\u00e5 om Elin \u00e4r lika pigg, vilket jag n\u00e4stan tar f\u00f6r givet, blir nog det sagda gjort och f\u00f6rsta h\u00e4lften av juli m\u00e5nad finner vi oss vandrande omkring bland Visbys ruiner eller l\u00f6gande v\u00e5ra “smidiga kroppar” vid n\u00e5gon Gotlandskust.<\/p>\n
Efter middagen togo vi en promenad ut\u00e5t Djurg\u00e5rden och sedan drogo oss Carin och jag hem\u00e5t, lastade med en massa l\u00e5nade b\u00f6cker, fyra b\u00f6cker om “Anne p\u00e5 Gr\u00f6nkulla,” “Signy,” och “Norrtullsligan”. Jag har redan expedierat “Signy” och “Ligan” och tv\u00e5 Anneb\u00f6cker och knogar “f\u00f6r brinnande livet” p\u00e5 den tredje “Dr\u00f6mmens uppfyllelse”. “Signy” har den litter\u00e4ra borgm\u00e4staren, Mari Mihi, till pappa och \u00e4r riktigt genomtrevlig. Det \u00e4r en skildring fr\u00e5n Stockholms s\u00e4llskapsliv sedd med en ung, intelligent landsortsflickas \u00f6gon, och har bara det felet, att den gamle, erfarna, f\u00f6rst\u00e5ndige borgm\u00e4staren alltf\u00f6r frappant lyser fram i den unga flickans omd\u00f6men. Det \u00e4r en s\u00e5dan bok, som man med n\u00f6je l\u00e4ser om, och som jag best\u00e4mt skall skaffa mig.<\/p>\n
\u201cNorrtullsligan” av Elin W\u00e4gner \u00e4r n\u00e5got i samma v\u00e4g som min k\u00e4ra “Fr\u00f6ken B\u00f6rjemans l\u00f6rdagar”. H\u00e4r \u00e4r dock livet bra mycket mera gr\u00e5tt och trist \u00e4n f\u00f6r fr\u00f6ken B\u00f6rjeman som ju var ute och “luftade p\u00e5” sig v\u00e4rre ibland i Vaxholm, p\u00e5 Saltsj\u00f6baden och Hasselbacken. De fyra sj\u00e4lvf\u00f6rs\u00f6rjande flickorna i “ligan” f\u00f6rde i sanning uti en sorglig tillvaro, och dock \u00e4ro b\u00e5da b\u00f6ckerna s\u00e4kert “tagna p\u00e5 kornet”. <\/p>\n
Skillnaden ligger i personernas olika l\u00e4ggning och – bekantskapskrets. I b\u00e5da b\u00f6ckerna blir chefen k\u00e4r i sin kontorsflicka, men under det att lilla lyckliga fr\u00f6ken B\u00f6rjeman f\u00e5r sin \u00e4lskade chef till \u00e4kta man, m\u00e5ste lilla sorgsna Elisabet draga d\u00e4dan med m\u00e5nga vackra dr\u00f6mmar krossade och ett s\u00f6rjande hj\u00e4rta, som ropar efter k\u00e4rlek. “Men – hedern fr\u00e4mst,” \u00e4r hennes paroll. Bravo – lilla tappra Elisabet!!<\/p>\n
S\u00e5 \u00e4r det Anneb\u00f6ckerna, av vilka jag f\u00f6rut l\u00e4st de tv\u00e5 f\u00f6rsta. Den allra f\u00f6rsta \u00e4r nog b\u00e4st. Det \u00e4r n\u00e5got s\u00e5 o\u00e4ndligt r\u00f6rande och dock humoristiskt \u00f6ver denna lilla barnhusflicka med den urvuxna fula kl\u00e4nningen, de l\u00e5nga smala benen, de stora fr\u00e5gande \u00f6gonen och det r\u00f6da, r\u00f6da h\u00e5ret, d\u00e4r hon sitter t\u00e5lmodigt v\u00e4ntande p\u00e5 stationen i bokens f\u00f6rsta kapitel. Och med stigande intresse f\u00f6ljer man sedan hennes oerh\u00f6rt rika fantasi p\u00e5 alla dess utflykter, och alla de rysliga miss\u00f6den hon r\u00e5kar ut f\u00f6r genom sitt alltf\u00f6r impulsiva sinne och sin livliga inbillningsf\u00f6rm\u00e5ga. <\/p>\n
Det \u00e4r en alldeles f\u00f6rtjusande bok, inte minst f\u00f6r den k\u00e4rlek till naturen och den f\u00f6rm\u00e5ga att beskriva naturens sk\u00f6nhet, som den ger vid handen och den kan inte nog varmt rekommenderas, inte bara \u00e5t flickor i “ton\u00e5ren” utan \u00e5t alla, gammal och ung av b\u00e5da k\u00f6nen. (Du milde, jag g\u00e5r p\u00e5 som om det g\u00e4llde att anm\u00e4la b\u00f6cker \u00e5t n\u00e5gon tidning! Det \u00e4r v\u00e4l b\u00e4st att sluta, innan jag kommer alltf\u00f6r l\u00e5ngt in i dem!)<\/p>\n
Jag l\u00e4mnade visst Carin och mig p\u00e5 L\u00e5ngfredagsafton just i beredskap att gripa oss verket an med alla b\u00f6ckerna och att jag gjort min sak grundligt, framg\u00e5r v\u00e4l med all \u00f6nskv\u00e4rd tydlighet av ovanst\u00e5ende.<\/p>\n
P\u00e5 p\u00e5skaftonens f\u00f6rmiddagen skulle Carin tr\u00e4ffa en f,d, kamrat fr\u00e5n det sjukhem fr\u00e5n Liding\u00f6 d\u00e4r de b\u00e5da voro en tid som sk\u00f6terskor. Carin \u00e4r n\u00e4mligen sjusk\u00f6terska. Kamraten, fr\u00f6ken Nordmark, skulle komma in med en patient, som skulle till doktorn. Flera av patienterna p\u00e5 sjukhemmet i fr\u00e5ga, lida av n\u00e5gon slags “nerv\u00f6s \u00e5komma” d.v.s. \u00e4ro mer eller mindre idioter. Dagens patient var en ung bondflicka fr\u00e5n Norrland – som f\u00e5tt f\u00f6r sig, att hon inte kunde g\u00e5. Var s\u00e5lunda blott en “mindre, alls icke v\u00e5ldsam dito”. <\/p>\n
Nu hade fr\u00f6ken Nordmark emellertid lyckats \u00f6vertyga henne om att hon kunde g\u00e5 s\u00e5 mycket att de kommo in till doktorn, och d\u00e4r tr\u00e4ffade vi dem, ty Carin hade \u00f6vertalat mig att f\u00f6lja dem.<\/p>\n
Fr\u00e5n doktorns gingo vi till “Nordiska Kompaniet” och som jag f\u00f6rstod att Carin och fr\u00f6ken Nordmark naturligtvis g\u00e4rna skulle vilja prata ost\u00f6rda en stund, erbj\u00f6d jag mig \u00e4delmodigt att ta hand om “diton”, medan de gingo “f\u00f6r att k\u00f6pa p\u00e5sk\u00e4gg”. Och d\u00e4r vallade jag omkring den unga med den fixa id\u00e9n bland Kompaniets eleganta publik och r\u00e4tt som det var stod jag \u00f6ga mot \u00f6ga med Torsten Sandstr\u00f6m fr\u00e5n G\u00f6teborg, – gamle Sandy! <\/p>\n
\u00d6msesidig angen\u00e4m \u00f6verraskning! Jag placerade flickan att njuta av anblicken av en samling libertysaker och spr\u00e5kade s\u00e5 en stund med Sandy. “de’ va’ sjutton” s\u00e5 stilig han egentligen \u00e4r med sitt markerade utseende, de svarta \u00f6gonbrynen \u00f6ver bl\u00e5skimrande \u00f6gon och det gr\u00e5spr\u00e4ngda h\u00e5ret. Ja, t\u00e4nk, han \u00e4r alldeles gr\u00e5spr\u00e4ngd fast han \u00e4r bara n\u00e5gra och tjugo \u00e5r! Till sin ledsnad kunde han inte nu begagna sig av min v\u00e4nliga inbjudning till eftermiddagskaffe, eftersom han skulle resa redan n\u00e4stkommande dag, men i b\u00f6rjan av n\u00e4sta m\u00e5nad skulle han komma upp igen och d\u00e5 skulle han genast h\u00f6ra av sig.<\/p>\n
S\u00e5 fortsatte jag att l\u00e5ta Kompaniets olika produkter passera revy framf\u00f6r den h\u00e4pnande flickans \u00f6gon, men b\u00f6rjade till slut undra vart i all v\u00e4rlden de “p\u00e5sk\u00e4ggsk\u00f6pande” tagit v\u00e4gen. Till slut blev flickan s\u00e5 tr\u00f6tt, att jag m\u00e5ste s\u00f6ka upp en stol \u00e5t henne, men fortfarande syntes de andra ej till. Jag b\u00f6rjade allvarsamt fundera p\u00e5, vad jag skulle ta mig till med flickan, och d\u00e5 nu en timme f\u00f6rflutit, sedan vi skildes fr\u00e5n de andra, och jag mist allt hopp att f\u00e5 se dem mera p\u00e5 Kompaniet, hade jag just beslutat att fara hem med henne, d\u00e5 \u00e4ntligen Carins glada anlete kom mig till m\u00f6tes. <\/p>\n
“Var i hela v\u00e4rlden…” b\u00f6rjade jag, men m\u00f6ttes av “Tyst, tyst, vi ha passat p\u00e5, medan vi va fria fr\u00e5n idioten att g\u00e5 ut p\u00e5 stan och g\u00f6ra en del uppk\u00f6p. Du \u00e4’ v\u00e4l inte arg eller s\u00e5?!” Sanningen att s\u00e4ga var jag \u00e5tminstone lite’ st\u00f6tt. Att ge sig av s\u00e5 d\u00e4r utan att s\u00e4ga ett halvt ord! <\/p>\n
“Ja, ser du, vi letade s\u00e5 efter er, men kunde inte finna er och s\u00e5 hade vi s\u00e5 f\u00f6rbaskat br\u00e5ttom”. Jag kunde inte h\u00e5lla mig f\u00f6r skratt. Under tiden hade emellertid patienten varit i konfektavdelningen och k\u00f6pt choklad vilken hon nu till de andras f\u00f6rv\u00e5ning undf\u00e4gnade oss. Och sedan slog hon dem med fullst\u00e4ndig h\u00e4pnad genom att bjuda p\u00e5 kaffe hos Feiths. “Du m\u00e5tte ha ett oerh\u00f6rt v\u00e4lg\u00f6rande inflytande p\u00e5 idioter”, tyckte Carin sedan.<\/p>\n
Till middag lagade Carin utm\u00e4rkta “k\u00f6ttkakor” och s\u00e5 hade vi \u00e4pplen och filbunke (jo verkligen, det hade varit mycket hett hela dagen och mj\u00f6lktillbringaren hade r\u00e5kat st\u00e5 mitt i solen med detta lika \u00f6verraskande som angen\u00e4ma resultat), och sedan kaffe och cigaretter, s\u00e5 vi “mojade” oss v\u00e4rre. Till kv\u00e4llen kokte jag \u00e4gg, men som vi inte k\u00e4nde oss vidare hungriga, blott ett \u00e5t oss var. <\/p>\n
F\u00f6rst efter\u00e5t kom jag att t\u00e4nka p\u00e5 att det var p\u00e5skafton och att vi r\u00e4tteligen bort s\u00e4tta i oss 7 – 8 \u00e4gg var, f\u00f6rutom massor av sm\u00f6rg\u00e5sar och risgrynsgr\u00f6t, f\u00f6r att sedan m\u00e5 “tjyvtjockt” och inte kunna sova p\u00e5 natten. Men, som sagt, det uppt\u00e4ckte jag f\u00f6rst efter\u00e5t, s\u00e5 nu \u00e5t vi bara ett \u00e4gg, och sov sedan lugnt och behagligt till klockan 8 p\u00e5 f\u00f6rmiddagen, d\u00e5 vi m\u00e5ste upp eftersom vi fattats av ett pl\u00f6tsligt ber\u00f6mv\u00e4rt beslut att g\u00e5 till Osksrskyrkan och h\u00f6ra pastor (eller kyrkoherde borde jag v\u00e4l kallan’) Bengtsson. <\/p>\n
Som vi m\u00e5ste laga frukost f\u00f6rst (delikat stekt korv och br\u00e4ckta \u00e4gg) och “kyrkan b\u00f6rjade klockan tio” d\u00e5 det var konfirmation f\u00f6rst, m\u00e5ste vi upp vid den tidiga timmen.<\/p>\n
I kyrkan blev det till slut s\u00e5 tr\u00e5ngt och varmt, och s\u00e5 kom det s\u00e5 m\u00e5nga lea k\u00e4ringar och ville tr\u00e4nga sig in i b\u00e4nkarna eller st\u00e4llde sig f\u00f6r s\u00e5 vi s\u00e5g varken altaret eller predikstolen, att all andakt flydde sin kos och eftertr\u00e4ddes av allm\u00e4n leda med hela tillst\u00e4llningen. Vi kunde inte finna ord nog starka att uttrycka v\u00e5ra \u00e5sikter om s\u00e5dana d\u00e4r “kyrkhyenor”. Och s\u00e5 fort predikan, av vilken vi sannerligen inte fick mycken beh\u00e5llning, var slut, avdunstade vi. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
“Tredjedag p\u00e5sk”. Ja, t\u00e4nk, nu har p\u00e5sken kommit och g\u00e5tt med 4 dagars h\u00e4rligt lov fr\u00e5n knoget, och nu \u00e4r allt sig likt igen. P\u00e5 de 9 dagar, som f\u00f6rflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det h\u00e4nt en hel del. som jag v\u00e4l nu f\u00e5r “r\u00e4kna upp” i kronologisk ordning. Allts\u00e5: F\u00f6rra s\u00f6ndagen var […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":29662,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[3444,3425],"tags":[],"class_list":["post-28774","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-3444","category-mormors-dagbok"],"yoast_head":"\n