Helt pl\u00f6tsligt besl\u00f6t jag mig f\u00f6r att skriva dagbok. Fast\u00e4n inget h\u00e4nder utom det gamla vanliga. Ig\u00e5r var dock Naemi och jag med Nils p\u00e5 “storan” och s\u00e5g “Gri-Gri.” Den \u00e4r ju s\u00f6t. Victor Svensson var mycket sympatisk. Men jag har ju sett pj\u00e4sen f\u00f6rut, s\u00e5 det var inget nytt.<\/p>\n
\u00c5h, vad jag tycker allt \u00e4r tr\u00e5kigt! Anna-Lisa har rest l\u00e5ngt bort fr\u00e5n mig och kommer inte igen p\u00e5 ett helt \u00e5r. Det \u00e4r s\u00e5 synd om Alban, tycker jag. Ett par kv\u00e4llar i veckan g\u00e5r jag ut med Nils. Inget roligt. Jag \u00e4r s\u00e5 r\u00e4dd, att han skall bli k\u00e4r i mig, f\u00f6r jag skulle aldrig kunna hysa n\u00e5gra varma k\u00e4nslor f\u00f6r honom. Aldrig!<\/p>\n
Ah, vad allt \u00e4r tr\u00e5kigt. ingen att f\u00f6rtro mig till, och s\u00e5 g\u00e5 h\u00e4r hemma i hush\u00e5llet med dess evigt enahanda! HU. Om jag bara kunde l\u00e5ta bli att t\u00e4nka! Men under det jag g\u00e5r h\u00e4r och ordnar, snurra tankarna om i mitt huvud, s\u00e5 jag kan bli tokig! T\u00e4nk, om mamma och de andra som tro, att jag g\u00e5r h\u00e4r s\u00e5 n\u00f6jd med min tillvaro, kunde ana, hur det se ut i mitt inre!! Bara trots och uppror!<\/p>\n
Gr\u00e4sligt! Jag l\u00e4ngtar vansinnigt till V\u00e4rmland, till de solstekta klipporna och det djupgr\u00f6na vattnet vid havet och efter n\u00e5gon, som jag kunde \u00e4lska s\u00e5 djupt och stort, som jag \u00e4r m\u00e4ktig att kunna. Och d\u00e5 skulle det bara finnas vi tv\u00e5, han och jag… Alla andra m\u00e4nniskor brydde vi oss ej om.<\/p>\n
Men denna stora, vilda l\u00e4ngtan h\u00e5ller alldeles p\u00e5 att f\u00f6rd\u00e4rva mig. Jag g\u00e5r h\u00e4rhemma och ser lugn och n\u00f6jd ut, och ingen, ingen har jag nu, som f\u00f6rst\u00e5r mig. Vad skall jag g\u00f6ra? Ack, om n\u00e5got ville h\u00e4nda!!<\/p>\n
N\u00e5got stort, h\u00e4rligt, som i ett slag f\u00f6rvandlade min hela tillvaro till en stor gr\u00e4nsl\u00f6s lycka!<\/p>\n