Den 12 maj 1988.
\nJosefine blev inte ens en dag gammal. Hon dog n\u00e5gra dagar efter att hon skulle f\u00f6das. Det vill s\u00e4ga, om man nu r\u00e4knar p\u00e5 det inskr\u00e4nkta s\u00e4tt som ska tillfredsst\u00e4lla pastorsexpeditioner och skattemyndigheten.
\nMen om man r\u00e4knar p\u00e5 livets s\u00e4tt s\u00e5 blev hon drygt nio m\u00e5nader. Med mitt s\u00e4tt att r\u00e4kna \u00e4r hon nu 18 \u00e5r gammal. Man kan s\u00e4ga att Josefine \u00e4r en flicka som inte gjort s\u00e5 mycket v\u00e4sen av sig. Man kan s\u00e4ga att Josefine l\u00e4mnade ett stort tomrum efter sig.
\nMen f\u00f6r mig \u00e4r Josefine mer \u00e4n s\u00e5. Hon g\u00f6r mycket v\u00e4sen av sig, jag t\u00e4nker p\u00e5 henne n\u00e4stan varje dag. Och visst kan jag tycka att det blev v\u00e4ldigt tomt den dag hon dog. Men genom \u00e5ren har tomrummet fyllts och blivit till en skatt jag b\u00e4r med mig. Ett rum fyllt av det allra mest v\u00e4rdefulla. Min alldeles egna snickarbod, fylld med de verktyg som beh\u00f6vs f\u00f6r att navigera genom livet.
\nAtt l\u00e4mna en f\u00f6rlossningsavdelning utan n\u00e5got att b\u00e4ra p\u00e5 \u00e4r tomt. Hela tiden k\u00e4nns det som om man har gl\u00f6mt n\u00e5got. N\u00e5gonting fattas.
\nI Josefines fall fick vi l\u00e4mna f\u00f6rlossningsavdelningen tv\u00e5 g\u00e5nger. Den f\u00f6rsta g\u00e5ngen var hon med, livl\u00f6s och tung i magen. Hon hade slutat att r\u00f6ra sig. Orsaken var att hennes tunna, l\u00e5nga navelstr\u00e4ng hade virat sig runt foten, och d\u00e4r kl\u00e4mdes den fast alltmer tills inget livgivande l\u00e4ngre kunde passera.
\nN\u00e4sta dag var vi tillbaka f\u00f6r att f\u00f6da Josefine. Hon var varm och rosig n\u00e4r hon kom, men hj\u00e4rtat slog aldrig ig\u00e5ng. Det kom aldrig n\u00e5got skrik. D\u00e4r vara bara en tystnad, en saknad och flera ton av k\u00e4rlek som inte hade n\u00e5nstans att ta v\u00e4gen. I en halvtimme var vi tre, sen var vi bara tv\u00e5 som gick ut fr\u00e5n sjukhuset.
\nJag tror aldrig man kan vara mer tomh\u00e4nt \u00e4n s\u00e5.
\nTiden stod still ett tag. Majsolen fl\u00f6dade extra mycket detta \u00e5r. Josefines syskon letade, var och en p\u00e5 sitt s\u00e4tt, efter svar p\u00e5 en fr\u00e5ga som de knappt visste hur den l\u00f6d. Josefine fick sitt namn av storebror, med argumentet att \u201dhon var ju s\u00e5 fin.\u201d
\nI kapellet sj\u00f6ng vi om n\u00e4r lillan kom till jorden, det var i maj n\u00e4r g\u00f6ken gol. I den lilla vita kistan, knappt 60 cm l\u00e5ng, fick Josefine med sig ett litet gosedjur och tv\u00e5 dikter fr\u00e5n sina \u00e4ldre systrar. <\/p>\n
Josefine som vi \u00e4lskar och har \u00e4lskat. Jag trodde inte att det skulle bli s\u00e5 h\u00e4r. Kan inte f\u00f6rst\u00e5 det.Varf\u00f6r ska m\u00e4nniskor d\u00f6? M\u00e4nniskor som man \u00e4lskar. Kvar hemma fanns bara en liten liten kudde med en broderad kanin. Den 12 maj 1988. Josefine blev inte ens en dag gammal. Hon dog n\u00e5gra dagar efter att hon skulle f\u00f6das. Det vill s\u00e4ga, om man nu r\u00e4knar p\u00e5 det inskr\u00e4nkta s\u00e4tt som ska tillfredsst\u00e4lla pastorsexpeditioner och skattemyndigheten. Men om man r\u00e4knar p\u00e5 livets s\u00e4tt s\u00e5 blev hon drygt nio m\u00e5nader. Med mitt s\u00e4tt att r\u00e4kna […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[5,4],"tags":[1849,1851,1848,1850],"class_list":["post-163","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-noveller","category-nedslag","tag-dott-barn","tag-gladje","tag-navelstrang","tag-sorg"],"yoast_head":"\n
\nVi k\u00e4nde dina sparkar och pratade med dig genom magen.
\nNu vill jag helst gr\u00e5ta, f\u00f6r att du kommer aldrig mera tillbaka till oss.
\nNu \u00e4r mina papper bl\u00f6ta, f\u00f6r jag f\u00f6rs\u00f6ker inte d\u00f6lja att jag gr\u00e5ter.
\nJag kan g\u00e4rna gr\u00e5ta, f\u00f6r en million m\u00e4nniskor f\u00f6r din skull, Josefine.
\nDet g\u00f6r ingenting, bara jag f\u00e5r gr\u00e5ta och minnas dig hela livet.
\nFast\u00e4n vi bara har k\u00e4nt dig i 8,5 m\u00e5nad, s\u00e5 \u00e4lskar vi dig, eftersom du \u00e4r en familjemedlem, j\u00e4ttemycket.
\nIbland s\u00e5 t\u00e4nker jag att det h\u00e4r m\u00e5ste vara en dr\u00f6m! Och allting \u00e4r bra igen. Men nu efter n\u00e5gra veckor vet jag att det \u00e4r verklighet.
\nAdj\u00f6, Josefine.<\/p>\n
\nJag vill, men kan inte gr\u00e5ta.
\nDet sitter som en klump i halsen.
\nMen inom mig gr\u00e5ter jag desto mer.
\nJag hoppas bara att du har det bra d\u00e4r du \u00e4r nu.<\/em><\/p>\n
\nIbland bes\u00f6ker jag den minneslund vid Sollentuna kyrka d\u00e4r Josefines aska finns nergr\u00e4vd. En bit till v\u00e4nster fr\u00e5n blomsterrabatten, som alltid \u00e4r fylld med gravlyktor, ljung, ett och annat gosedjur eller nerskriven h\u00e4lsning, st\u00e5r ett numera majest\u00e4tiskt tr\u00e4d.
\nEn tidig morgon, n\u00e5gra dagar efter ceremonin i kapellet, gravsattes Josefine just d\u00e4r tr\u00e4det sedan planterades och b\u00f6rjade v\u00e4xa. Jag vet, f\u00f6r jag var d\u00e4r en tidig morgon, strax innan morgondaggen, och s\u00e5g sp\u00e5ren efter de f\u00f6tter och den spade som placerade hennes aska i minneslunden.
\nDet \u00e4r alldeles intill den grav d\u00e4r Josefines morfar ligger. Ibland k\u00e4nns det som om vi har en d\u00f6rr till himlen som \u00e4r \u00f6ppen en vecka i maj. Den d\u00f6rren, som b\u00e5de Josefine och hennes morfar har anv\u00e4nt, \u00e4r v\u00e5r passage. Ibland kan jag ocks\u00e5 t\u00e4nka att det \u00e4r bra att de har s\u00e4llskap av varandra.
\nKnappt ett \u00e5r senare var ett nytt liv p\u00e5 g\u00e5ng.
\nN\u00e4r Julia skulle f\u00f6das k\u00e4ndes det lite oroligt. En dag rann det \u00f6ver, det blev f\u00f6r tungt att v\u00e4nta, det var n\u00e5n av dagarna innan den hon var lika gammal som Josefine blev.
\nVi lockade fram Julia med hj\u00e4lp av den moderna l\u00e4kekonsten.
\nJulia var varm och rosig n\u00e4r hon kom. Hj\u00e4rtat tickade s\u00e5 det syntes, jag minns inte om hon skrek eller inte men jag kan g\u00e5 ed p\u00e5 att hon hade ett leende p\u00e5 l\u00e4pparna den f\u00f6rsta g\u00e5ngen jag s\u00e5g in i hennes \u00f6gon.
\nN\u00e4r jag tog saxen f\u00f6r att klippa av hennes navelstr\u00e4ng beh\u00f6vde jag inte ens torka bort t\u00e5rarna f\u00f6r att se den. Den var tjock som ett pekfinger, l\u00e5ng som en linjal och lika styv.
\nDen navelstr\u00e4ngen skulle aldrig kunna linda sig runt n\u00e5gonting.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"