Det var en gång man fick något, som någon tyckte man borde ha. Och med åren har den grejen åkt fram och tillbaka i gömmorna, tills den en dag fick nog. ” Nu stannar jag här i lådan, eller så rullar jag bort till Stadsmissionen och Myrorna och gör lite nytta”. Men innan saken, grejen, prylen försvann tog den en selfie, och här finns alla dessa selfies samlade.
Prylhörnan: Kors och öronpetare
Så länge jag minns har det här korset funnits hemma. Ibland på väggen, ibland i en låda. Köpt för en veckopeng på 60-talet av skäl som försvunnit i tidens glömska.
Jag tror det för tur med sig. Nu ligger det i en låda tillsammans med ytterligare ett kors och ännu en öronpetare – denna guds gåva till alla oss öronkliare som inte har vansinnigt långa lillfingernaglar.
Prylhörnan: Koreamedalj aktuellare än någonsin
Det här är en minnesmedalj från Koreakriget på 50-talet, då svenskar och andra FN-soldater hjälpte till att hålla stridande trupper på var sin sida om demarkationslinjen.
En gräns som fortfarande orsakar kontroverser och finns där som en omänsklig skammens linje, en linje som skiljer svält och välstånd, makthunger och demokrati, hopp och förtvivlan.
Nutidens exempel på var diktaturens kreatur hukar sig.
Prylhörnan: Peta inte i örat med armbågen
Du ska inte peta öronen med något som är mindre än din armbåge, har man fått höra genom åren. Varför då? Det finns väl inget så skönt som att rafsa i hörselgången mellan varven. Och om man inte får klia sig i örat, varför passar lillfingret precis och varför finns det tops? Och varför finns det speciella öronpetare, som den här?
Jo, för att man ska använda armbågarna till något helt annat, och låta öronpetarna göra jobbet.
Armbågspetningen kan ni lägga på samma hög som “Man-ska-inte-bada-förrän-en-timme-efter-maten”.
Prylhörnan: Salt och peppar
Salt och peppar tillhör livets väsentligheter, och den här lilla saltskeden från Etiopien är ett måste. Om man inte vill ha det salta pepparparet från Korea förstås. Ähhh, det finns förresten plats för alla på matbordet, nu när flingsaltet gjort entré.
Prylhörnan: Kasperdockan som fick balla brallan
Här är kasperdockorna som fått vara med i hundratals pjäser genom åren. Ett riktigt meriterat skådespelargäng. Killen till höger har fått en ny dräkt, den fick han 1967. Tyget är det enda som återstår av mina byxor från 60-talet. De hade vansinnigt låg midja, utsvängda ben och satt tajt. En klasskompis, Karin Lundin, hjälpte mig sy dem och häftigare kunde man knappast vara på den tiden.
De byxorna hade jag senare på mig när jag bodde sommaren 1968 hos pappa i Berkeley, California. Han pluggade där ett år, jag var på besök och i närheten bodde medlemmarna i en popgrupp som hette Country Joe and the fish. Där bodde Jefferson Airplane också för den delen, men det var Country Joe som såg mina brallor och skrek till mig från sitt fönster att han ville byta till sig dem mot sina jeans.
Det fick han inte, däremot fick han mina färgade randiga byxor köpta på Åhléns och han var glad för dem med. Tillbaka fick jag ett par jeans som var för stora och som jag sedan glömde när jag åkte hem. Vilket jag ångrade när Country Joe blev megastora.
Här nedan är ett annat par kasperdockor från Ryssland. Men de har inte uppträtt särskilt mycket, mest beroende på att de ansetts för fina att leka med. Leksaker som är för fina att leka med har verkligen ingen funktion.
>
Prylhörnan: Tunna tomtetavlor
När jag fick syn på de här tomtarna var det något som klack till i mig. Det liksom vällde känslor av alla de sorter genom kroppen, det flimrade förbi bilder i en lång parad, utan början och utan slut. Det var min mamma som stoppade om mig, gasbindan runt hela huvudet när jag hade öroninflammation, insidan av den nerfällbara sängen där jag ritade alla mina gubbar, randiga tyger och knirkande stålsäng. Jag tror de här tomtegubbarna hängde ovanför min säng i många år.
Prylhörnan: Stressägg i marmor
Stressägg var det väl man kallade dem, de här polerade stenäggen som var gjorda i marmor. De klickade när de krockade med varandra. Men i övrigt förstår jag inte alls tjusningen eller funktionen.
Prylhörnan: Lille Gunnar fick den här medaljen
Min pappa hette Gunnar. På den tiden när han föddes, idag för 84 år sen, var hans mamma ensamstående, vilket etiketterades som en skam. Han hette Eriksson efter mamma när han föddes, för skams skull på barnhem i Köpenhamn.
Sen hette han lite olika efternamn beroende på i vilka fosterhem man träffade på honom. Ett tag hette han Meurling när han bodde i den Meurlingska prästfamiljen.
Prästen Erik Meurling var gift med Marianne, vars pappa Frans Oscar Wågman var präst och Sveriges första deckarförfattare under namnet Sture Stig.
Erik och Mariannes son Olle Meurling, lite av en styvbror för pappa, var den första svensk som stupade i det spanska inbördeskriget, vid Boadilla del Monte 19 december 1936.
“Återfunnen på slagfältet 25 december och jordfäst 26 december 1936 i grav nr 17 på Internationella Brigadens kyrkogård i Fuencarral utanför Madrid.” Kyrkogården lät Franco rasera.
Den sista bok Olle Meurling läste var “Tolstoj, Ryska revolutionens spegel” av N Lenin. Det är en kula som snuddat vid boken på framsidan. På sid 19 finns blymärke kvar efter kulan, skriver signaturen Widsith, som äger boken och lagt ut en bild på den.
För drygt 80 år sedan startade Marianne och Erik röda korsets avdelning i Kristdala.
Jag tror att Prästerik skulle varit stolt över att lille Gunnar växte upp och fick Röda korsets förtjänsttecken.
Jag är stolt när jag håller den i min hand.
Prylhörnan: keramikvasen som blev dekanterare
Den här vasen har i många år tjänstgjort som keramikvas i ett fönster mot söder två trappor över gården. Då och då har den dammats, men det är väl det häftigaste den har varit med om, förutom flygfärden hem från Marocko en gång förra seklet. Men nu är det ändring på gång, för nu ska den börja jobba som dekanterare hemma hos någon som flyttat. Det betyder vinluftare. Eller också får den någon annan arbetsuppgift, jag har en känsla att den är öppen för alla förslag.
Prylhörnan: Djur i ur och skur
Små snidade trädjur är ett rätt vanligt köp när man turistar i Afrika. Även större varianter har hittat hem till oss genom åren. Men den stora träugglan har jag svårt att fatta varför den hamnat i min ägo, liksom de två stenugglorna. Är det någon som påbörjat en ugglesamling, men sedan gett upp?
Prylhörnan: Thailanddockor redo att gå sönder?
Vad har jag sagt om att stå och hänga på en hylla till ingen nytta?!
Kom ner, börja jobba som leksaker eller gå sönder! Damm får vi samla ihop på något annat sätt.
Prylhörnan: Så skrämmer du skiten ur folk
Så här skulle det kunna stå i en säljande text i teknikmagasinet, Buttericks reklamblad eller gamla hobbexkatalogen:
Sätt den här masken på huvudet, ställ dig tyst bakom en dörr och smågnola. Studera de olika reaktioner som dina vänner visar upp när de finner dig. Hårresande roligt. Ett skämt som inte lämnar någon oberörd.
Men eftersom jag gjort just detta en gång i tiden kan jag intyga att skämtet inte är så lyckat i längden. Och dessutom vill jag starkt varna för att göra detta mot någon som är under 32 år, det kan leda till otrygghet och motvilja att gå över kyrkogårdar efter tolvslaget. Men ska du göra en svensk variant av Vansinneskriet i blodiga natten, är du välkommen att köpa masken. Den är svindyr, men garanterat effektiv.
Prylhörnan: Koreaner på rad
Kan det här vara en leksak, eller ett prydnadsföremål? Troligen mer ett prydnadsföremål, för den har stått i barnrum i många år, utan att någon lekt med det. I motsats till dockorna härnedan, som också kommer från Korea. De skulle säkert vara roliga att leka med, och har därför först legat i en låda och sedan stått högst upp på en bokhylla, nära taket, långt ifrån de flestas händer och ögon. Nu är det väl dags att flytta ner några våningar, och utmana nya barnagenerationer?
Dags att göra sin plikt som leksak, eller gå sönder.
Prylhörnan: Japanska ryssdockor överlevde flytten
Mycket kommer fram i en flytt och rensning, men det händer också att saker försvinner. Här är två dockor från femtitalets japan som inte försvunnit. De går att, på ryskt maner, plocka isär som en familj och längst in finns en liten plutt inte större än några millimeter. I vår flytt var det bara en sak som försvann, min ryska plockaisärdocka. Ja, det är ett mysterium, men bilden finns kvar.
Prylhörnan: Smaskande kanin och hoppande apa
Den ena äter ett grönt band, den andra hoppar lite och slår i en cymbal. Men bara om man vrider upp dem. Sen gör de inte så mycket mer, och i dagens datoriserade värld är det inte speciellt uppseendeväckande. Det var länge sedan någon lekte med dem. Nu får de leka med varandra.
Prylhörnan: Brudarna från Etiopien
Nu dyker de upp igen, mina två tjejer från Etiopien. Den översta är en Oromtjej och den undre en Amharadam. Jag tror hon heter Kondjit, vilket betyder söt på Amharinja. Oromtjejen kommer alla gånger från en liten by nära Shiallasjön, och amharadamen bor i vanliga fall i ett litet lerhus med plåttak nära Marcato i Addis Abeba. När hon inte jobbar som docka, förstås.
Prylhörnan: Plastjesus rullar fram
Plastjesus har funnits med ett tag. Jag tror han köptes i USA, men det kan också vara i Jordanien, eller Rom, eller något liknande ställe där man sett en möjlighet att göra sig en slant på hans berömmelse. Vrider man på knappen så rullar han framåt och höjer sina armar i en gest som nog ska vara välsignande. Hursomhelst, han hamnade dessutom i min bok om Det stora scoopet, där han är med två gånger, första gången bland Sörensen och tanterna i peterskyrkans shop, strax innan Sörensen slår ner Il Naso, den andra gången i kapitel 19 på tåget till Nice.
”Jag välsignar dig”.
Sven ryckte till lite ur sin dröm.
”I bless you”.
En röst från ingenstans fortsatte att välsigna Sven på tre språk. Han tittade sig omkring, men inget ovanligt märktes. Rösten fortsatte att välsigna Sven och konstigt nog så verkade den komma från någonstans under bordet.
Sven tittade sig först lite misstänksamt omkring, innan han lyfte på duken och tittade. Han visste väl egentligen inte riktigt vad han hade väntat sig, men inte hade han väntat sig att få se något resa sig och lägga sig, resa sig och lägga sig innanför byxorna samtidigt som den på tre språk sade ”Jag välsignar dig”.
Det tog Sven nästan en minut att lirka fram den mekaniska plastpåven ur fickan och ytterligare en halv minut att få den att sluta att svänga med armen och tystna. Japanerna var nog inte riktigt kloka när allt kom omkring. Och kanske var det tur det.
Prylhörnan: Förr drog man fram matteresultaten
Det är ingen kulram, men den här räknestickan känns också den föråldrad. Och ändå var den ett precisionsinstrument den gången den användes, något nödvändigt för att finna ut vad som var cosinus och cotangens, vinklar och vrår och andra matematiska begrepp som jag fortfarande inte fattar vad dom var bra för.Sanningen att säga så har jag dessutom glömt hur en räknesticka fungerar, numera drar man ju inte i några plastreglar, numera trycker man ju enklare på knappar.
Prylhörnan: Ett guldäpple att samla på
Äpplet är en frukt som det är lätt att samla på. Det kanske har att göra med formen, det där lite hjärtformade. Eller färgerna, äpplen finns i alla färger. Jag har till och med sett blått på ett äpple, men jag vet inte varför, det kanske var något skräp.
Hemma hos oss har vi till exempel ett guldäpple i keramik och ett grönt äpple i glas. Men det är inte mycket att komma med, jag vet. Jag har vänner som är experter på äpplen i alla de former, och där kan man prata om en kreativ samling.
Prylhörnan: Lastbilen som alltid är full
Här är det väl inte finishen som imponerar direkt. Sanningen att säga så har den här lastbilen inte rullat många mil. Här är det de små plastflaskorna som är roliga. Man kan fylla dem med vatten, sand, mjölk, saft och glass bara för att ge er en bild av hur det kan gå till när bilen kommer fram. Idén verkar vara att lastbilen aldrig får gå tom, vilket ju känns helt ekonomiskt riktigt. Tomkörning kan aldrig vara lönsamt.
Prylhörnan: Karusellgubbarna som stannat kvar
>
Kan ni tänka er alla små fingrar som pysslat med den här karusellen genom åren? Som vevat på ratten, som plockat de små trägubbarna i och ur korgarna, blandat färgerna för att sedan para ihop dem igen? Tänk att varje gubbe har minst fem namn, och att den blå gubben faktiskt varit försvunnen i några månader innan han dök upp igen, som om inget hänt alls. Vi trodde den gått samma väg som jesusbarnet i julkrubban, dvs ner i någons mage, men som tur var hade blågubben varit på något annat äventyr.
Prylhörnan: Briotåget som tål att stå på
Så här ska ett tåg se ut! Det ska finnas rejält med plats för last, och loket ska vara av trä och taket ska vara rött och så ska man kunna ta av taket för att lägga grejer i tåget och så ska man kunna koppla ihop vagnarna och så ska de hålla för att stå på och så ska de inte gå sönder på 50 år för då ska de tålas att stå på igen.
Prylhörnan: Knäppupplevelser nr 777
De flesta i min ålder är säkert uppväxta med Povel Ramel, och vi kan flera av hans texter utantill. Här dök hela hans produktion upp, fylld av skivor och till och med en liten filmremsa från någon film som inte blev en succé. Tyvärr har jag ingen skivspelare framme, men det kanske vore en idé att digitalisera det hela. Det får bli ett projekt. Under tiden brukar jag fundera på några textrader som dyker upp då och då när jag står i duschen; “Litervis champagne i karet hade madame Pompadour, 32 när hon steg i och 33 när hon steg ur”.
Va fan menade han?
Prylhörnan: Stigamedaljen för bordshockey
Någon gång på åttitalet höll man SM i bordshockey, och vi var ett gäng som hängde på. Tävlingen vanns av Agdur, han blev säkert världsmästare senare för han var fenomenal. Han hade kombinationer som uppkallades efter honom. Han behövde inte titta på spelarna ens, han bara swosh, klick, svisch, tjuck och rassel – mål. Det gick fort och perfekt.
Jag hamnade på fjortonde plats, i alla fall är det så i mitt minne och jag bryr mig inte längre om att kolla ifall det är rätt. Jag kan fortfarande back, ytter, center och mål rätt hyfsat, oavsett var målvakten står. Men någon Agdur, det blir jag inte. Nånsin.
Prylhörnan: Världens snyggaste tjej
Min farmor sa alltid att Nefertiti var den vackraste människa som levt, någonsin. Hon levde 1380 före kristus. Min mamma sa att det var Greta Garbo. Jag har hört att Cleopatra var rätt snygg också. Hursomhelst, nu står Nefertiti i min bokhylla eftersom farmor köpte huvudet i Berlin, någon gång i början av nittonhundratalet. Det är en kopia av ett huvud som finns på Neues museum i Berlin. Den pryder sin plats.
Under bysten ligger en liten stenflisa som föll från ett palatstak i Peking, rakt ner mitt på mitt huvud. Och till höger en liten smula från den kinesiska muren.
Prylhörnan: Spjuten som tog kattfisken
De här korsade spjuten har nog aldrig haft en annan funktion än att sitta på en vägg. Ett tag satt de bakom en grön sammetssköld vill jag minnas.
Däremot har spjuten härnedan haft en fullt godkänd funktion. De har suttit i ena änden på noga utvalda träpinnar, med en balanserande tyngd i andra änden.
I den etiopiska natten gick så fiskarna uppströms längs flodsidan, spjutet i ena handen och ficklampan i den andra. Lampans ljus lockade fisken, och spjutet såg till att fisken, kattfisk tror jag det var, till slut hamnade i glöden, invirade i skal från bananträd eller i folie.
Det var inte svårt, till och med en liten 12-årig viting klarade av det.
Prylhörnan: Gammal klocka som tick-tackat för sig
Den här klockan har slutat ticka, för det är ingen som orkar hålla den igång längre. Men det är något viss med gamla ur ändå, speciellt den här sorten som man vet har dragits upp ur en västficka flera gånger om dagen, en gång i tiden. Inte bara för att visa tiden, utan också för att visa att klockans ägare var så viktig att han/hon måste dela upp dagen i intervaller för att hinna med allt han/hon skulle göra. Och för att hålla reda på intervallerna var han/hon tvungen att låta uret mäta tiden, gärna hängande i en extra tjock guldkedja.
Prylhörnan: Klockan som väcker vackert
Det finns prylar man har sparat, bara för att de förmedlar en känsla. Den här klockan är en sådan pryl. Jag tror aldrig den använts för väckning i vårt hem, men däremot kittlar den min fantasi. Det är något kejserligt över den, något franskt och kungligt.
Vem den än har väckt i sina dar, så har den väckt väldigt vackert.
Prylhörnan: Massor av fina burkar
Jag höjer en skål för alla fina burkar här i världen. Ett Burkaförbud skulle göra våra hem mycket fattigare, för att inte tala om hur tråkiga alla loppisar skulle vara.
Utan burkar och skålar och askar skulle jag dessutom ha väldigt svårt att förvara alla mina grejer, till exempel mina burkar, askar och skålar.
Prylhörnan: Underläggen som blivit över
Vad kan man säga om underlägg mer än att de är bra att ha under? Och att de finns i alla sorters utförande. Här har vi några som inte längre ligger under utan har blivit över. De har i princip gått från att vara underlägg till överliggare.
Prylhörnan: Att leva med slevar
Och här slevar vi vidare. Slevar, ibland med tillhörande bunke, är troligen ett av de mer vanliga inköpen när man är ute och turistar. Här har vi en typisk rysk skål med tillhörande slev. Jag har hört att det egentligen ska vara tre slevar i olika storlekar, för att markera vilka som får äta ur den ryska bunken.
Två slevar från Etiopien, att käka gröt med. Och härnedan finns det en slev till. Det räcker för att öppna restaurang, visserligen en rätt liten, men ändå.
Prylhörnan: Julsleven mitt i sommaren
Den lilla julsleven med kulan i handtaget poppar upp så här lite off season, som ur intet. Den är garanterat oanvänd i decennier, för vad ska man ha den till? Men ändå finns den. Jag tror att den brukar ligga lite sporadiskt bredvid nötskålen de jular som vi hittar den. Julen 2011 ser ut som ett bra tillfälle att åter få vara lite i rampljuset.
Prylhörnan: Den vackra kniven
Zebraskinn i fodralet. Ett handtag av ben. Vackert utformat blad med graverad bild på noshörning och elefant. Gissa om den här kniven var en favorit när den köptes i Nairobi 1963, i en butik på gatan utanför New Stanley hotell!
Jag var bara elva år när jag fick den, och den hängde med under många utflykter och många scoutresor. Kniven har rensat fisk, hackat lök och täljt korvpinnar. De senaste 40 åren har den inte gjort någonting.
Prylhörnan: De vassa knivarnas inlägg
Det här är en Danakilkniv. Eller snarare, ett Danakilsvärd. Jag köpte det i Danakilöknen av en kille vi träffade på längs vägen, i mitten på sextitalet. Historien säger att ingen ung man fick äga en sådan kniv, förrän han gjort sig förtjänt av det, genom att dräpa ett lejon.
Jag har alltid varit fascinerad över att jag träffat på en lejondräpare i verkliga livet.
Det här är en hemmagjord fickkniv från Etiopien.
Det här är en stilett. Var inte de förbjudna? Det är en sån som killarna på femtitalet använde för att leka med, typ hacka mellan sina fingrar. Eller blänka med när de dansade till West side story. Raggarkniv är känslan jag får.
Prylhörnan: Att tända på en japan
En del tänder på tändare, speciellt numera när det är Bic plaströr som gäller. Jag kommer ihåg min första Ronson, den lilla mörkblå som jag hade i lumpen och använde för att tända min pipa.
Tändaren användes inte bara för att få eld på tobaken, den användes också för att stoppa pipan så det blev rätt drag, och för att visa upp när någon annan frågade efter eld. Min Ronson försvann i samma veva som mitt rökbegär, nån gång på tidigt åttital, men här är några andra tändare som överlevt både tipp och myrorna. Hittills.
Och här måste vi ju också visa upp morfars gamla cigarettetui, prydligt markerat med KR, för Karl Rencke.
Prylhörnan: Hejdå, min elefant
Så var det dags. Elefanten som jag vann på Barnens dag på femtitalet, i augusti 1958, den grå elefanten som funnits med mig i alla år, den sista av sitt slag, finner sin sista plats. I många år har jag argumenterat för att den ska få finnas kvar, men nu räckte inte mina böner längre: Elefanten måste gå.
Jag hade gärna varit med på bilden när min grå elefant ramlade ner i en container på Hagby soptipp, men det fanns ingen villig fotograf i närheten.
En tröst är att elefanten ligger mjukt på den sista resan, och vem vet – i dessa återvinningens tider kanske han kommer tillbaka i min närhet form av ett par strumpor eller som stoppning i en kudde eller som toapapper.
Jag är hursomhelst helt säker på att om vi ses igen, så kommer jag att känna det, i vilken form det än vara må.
En stolt kille i lederhosen och med nyvunnen elefant i famnen. Hmmm, vart tog de byxorna vägen förresten?
Prylhörnan: En tändare från Korea
Afghanistan är inte det första landet där svensk militär trupp befinner sig i skottlinjen, och antagligen inte det sista heller. Här är en tändare från tiden då tändare var accessoarer och inte fåniga små färdigfyllda plasttuber, 1955 närmare bestämt. Då var det Korea som gällde, senare blev det Kongo, Cypern, Libanon och andra platser där FN gjorde sina insatser.
Prylhörnan: Ett smycke man mördat för
Det här halssmycket har burits av drottningar och kejsarinnor. Det har hängt runt halsen på primadonnor. Män har mördat för att komma åt dyrgripen, länder har gått i krig för att ta tillbaka klenoden. Smycket har använts som betalningsmedel, amulett och som tacksamhetsgåva.
Hänget beledsagas naturligtvis av en förbannelse, men också av en välsignelse. Vilket som är tillämpligt är beroende på den tillfällige ägarens uppsåt, ynnest, behag och intentioner.
Hur smycket kom i min ägo får än ett tag förbli döljt i en dimmig forntid, men så mycket kan jag redan nu avslöja: Här har välsignelsen fått verka.
Prylhörnan: En ren ljusstake
Här är en vacker ljusstake som stått i vår bokhylla ett tag. Det är en ren, eller en hjort, som har ett ljus på ryggen, och fast ljuset ser nerbrunnet ut har jag inget minne att jag någonsin sett det brinna. När höstmörkret kommer kanske jag tänder ljuset bara för att se hur ljuset speglar sig i blänket.
Jag tror det blir ett vackert skuggspel.
Prylhörnan: Min feta ryska docka
Äntligen har jag fått en riktig rysk docka, med massor av gubbar i varandra. Den består av ett titotal lager, minst. Dockorna är så tunna att just den här dockan inte växer på höjden utan på bredden.
Den minsta dockan, längst in, är verkligen svår att placera.
Precis som det ska vara.