Björklunda, Boudins skjutsstation i Sulvik

Det är sent 1800-tal i Sulvik, utanför bostaden/skjutsstationen som kallas för Björklunda. Johan Albert Boudin heter mannen som bestämmer i huset, eller förresten, det är nog hans fru Maria som bestämmer.

Sönerna Janne i trillan, Julius och Axel vid hästen har samlats på vägen utanför huset, för det står en fotograf tvärs över gatan och ska precis ta en bild av sällskapet. Men han verkar tycka det ser lite tomt ut, så Julius vänder sig in mot det rödmålade huset och ropar ut ”kvinnfolket”.
– Det är fotografering, kom ut nu så vi får en fin bild på oss alla.
Johan Alberts fru Maria är inte jättetänd på idén, men böjer sig och kommer ut för att ställa sig bredvid sin man. Hon har ju helgklänningen på sig, så det får väl gå för denna gång.
– Men jag kommer inte att le, och inte heller kommer jag titta på fotografen, meddelar hon för att ändå visa att hon inte är helt med på spektaklet.

Julius fru Jenny tar med sig minsta dottern Rut på armen, ställer sig bredvid sin man och ler mot fotografen. Hon har ett sött leende, och det bjuder hon gärna på den här dagen. Hennes två äldre döttrar Neimi och Judit, som båda är födda i garveriet bara några hundra meter härifrån, vid den lilla bäcken, står framför barnjungfrun för året, och kisar mot solen för att se vad den lustiga mannen bakom kameran har för sig.
Längst till höger står den vackra unga Alma, ännu lyckligt ovetande om att hon inte har så lång tid kvar här på jorden.
Så säger fotografen något roligt, och tar sin bild av familjen Boudin utanför det röda huset i Sulvik. Det är strax före sekelskiftet, ett omvälvande 1900-tal väntar runt hörnet, min mormor Judit är nyss fyllda fyra. Om 12 år kommer hon att börja fylla sina dagböcker med sin vardag genom två världskrig, pandemier och 30-talets depression.

När det gått 120 år, sitter jag och bläddrar i hennes dagböcker, där hon på försättsbladen i de tidigaste utgåvorna förbannar de som olovandes läser vad hon skrivit. Men det gäller inte mig, jag har fått lov, ja jag känner till och med att jag fått en uppmaning att förvalta dem på bästa sätt. Jag träffade aldrig mormor eftersom hon dog knappt två år innan jag föddes, men vi har ju ett band och genom mig får hon ett längre liv än vad som blev fallet när hon dog bara 54 år gammal.

Ett sätt att lära känna mormor och stärka bandet, är att uppsöka de platser där mormor varit och levat. Där spelar Björklunda en viktig roll, kanske den viktigaste, så det blir ett självklart resmål, en tidig höstdag 2020.

212 meter från Björklundas röda hus på Fjordvägen i Sulvik ligger mormors badplats nere vid Glafsfjorden. Därifrån tar det två minuter att gå upp till platsen för den gamla Boudinska skjutsstationen , och jag förväntar mig i bästa fall någon äldre byggnad, som fortfarande står på platsen och markerar en tid som flytt.

Och jag blir inte besviken, det gamla huset finns kvar, men i en strålande form, pietetsfullt skött av Johan Alberts barnbarn, och upprustat till perfektion av barnbarnsbarnet Eva som bor där nu.

Jag tror att alla släktled som tillbringat sin tid på Björklunda, är imponerade!

Sagan om ringen

I arkaden bredvid kristallaffären som idag ligger på Drottninggatan 10, stod kvällen den 7 januari 1965 tre skumma män, som observerades av två 20-åriga sjukvårdsbiträden som gick förbi. Då, 1965, låg den legendariska hovjuveleraren Dufvas guldsmedsbutik där, och när kvinnorna passerade gick en av männen och satte sig i en beige Mercedes, men han körde inte iväg, vilket de två kvinnorna tyckte var misstänkt. Så de gick och tog en fika i närheten, och när de åter passerade platsen såg de att bilen med mannen fortfarande var kvar på platsen, så de lade bilnumret på minnet.

Dagen efter kunde de i tidningen läsa om att Dufvas utsatts för en rififikupp där några borrat ett hål i taket och rånat butiken på smycken för 100 000 tals kronor. Tack vare deras vittnesmål kunde kuppen snabbt klaras upp när den beiga Mercedesen någon dag senare stoppades på Nynäsvägen, med två av rånarna i framsätet, på väg att sälja bilen för 1000 kronor.

Det här var första gången jag hörde talas om Dufvas guldsmedsbutik på Drottninggatan 10. Rififikuppen var uppmärksammad i alla tidningar, och som nyfiken 13-åring åkte jag in till city för att titta på brottsplatsen. Någonstans i bakhuvudet kanske jag till och med hade hopp om att hitta något guldföremål som rånarna tappat och som undgått allas uppmärksamhet, ett örhänge, en berlock, kanske en guldring.

Men jag fann ingenting. Vad jag inte visste då, var att i en låda i en vit sekretär i min mammas sovrum, låg en guldring från just Dufvas butik på Drottninggatan 10. Sekretären köpte min mormor som en del av sitt första möblemang till sitt och morfars första hem, ett litet hus i Lerum, 1920. Och ringen —

I mormors dagbok dyker Dufvas upp igen. Från Kristi Himmelfärdsdagen 1919 berättar hon vad som hände den torsdagskvällen, hos släktingarna i pensionat Skogshöjd på Lidingön. Hon mötte Kalle, och under en promenad in mot stan kysstes de vid Lidingöbron, kysstes åter i Humlegården, på fredagen festade de hemmavid och på lördagen förlovade de sig. Till det krävdes ringar, men som ringaffären hade stängt på helgen, fick de vänta till måndagen. De träffades utanför operan, då Judit slutat sitt arbete på Skandia för dagen och så gick de direkt till Dufvas på Drottninggatan, där de provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an”, tyckte han, “men de’ här”! “Ja, vi låter det väl vara då”, sa Judit. Varpå Kalle rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fick de komma och hämta ringarna, graverade och fina. “Judit – Kalle 19 1/6 19” stod det i ringarna. Och så stod det sedan i ringen i alla år, först på morfars finger, sedan i mammas sekretär och numera på mitt finger. Fast nu är inskriptionen “Yvonne – 30/12 -89.”

Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling!

Jag tror jag vet vad min mormor Judit fick i julklapp 1911. Minst tre små läderinbundna, svarta anteckningsböcker med linjerat papper och en liten hållare för en penna i kanten.

I den första står hennes namn på omslagets insida, och på nästa sida har hon lämnat ett meddelande till eftervärlden, i blyerts.
” Den som läser denna bok utan lov är en feg stackare”. Den sträcker sig fram till 17 maj 1912.

Den andra anteckningsboken ser likadan ut, men meddelandet har skärpts till lite. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling”. Den sträcker sig fram till augusti 1912. Den är kompletterad med en lite större anteckningsbok, där hela Judits skolresa till Dalarna är dokumenterad.

Den tredje anteckningsboken sträcker sig året ut 1912. Även i den har Judit lämnat ett meddelande, men denna gång i svartaste bläck, och på omslagets insida. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling!”. Med utropstecken.

I nästa dagbok, som också är svart men lite större och handlar om sommaren 1913, är meddelandet åter i blyerts, men lite snällare. “Den, som läser denna bok utan tillåtelse, är ingen bra människa!!!”

Jag, som börjat bläddra i Judits dagböcker, börjar känna mig som en feg stackare, en usling, en usling!, en ingen bra människa!!!

Men i fortsättningens dagböcker finns inga sådana restriktioner, och när jag gräver djupare i den stora kartongen med min morfar Kalle och Judits samlade papper, hittar jag en liten blå anteckningsbok som min morfar skrev 1954, då jag var tre år och min mormor hade varit död sedan 1949. På etiketten står det “Judit Renckes dagböcker. Register. med förord.”

Kalle var en noggrann man. Allt är registrerat, dagbok för dagbok, hur de numrerats och vilken tid de handlar om. Men det som drar mina blickar till sig, är Kalles förord. Där skriver han bland annat:

Det är min förhoppning att dessa dagböcker skall pietetsfullt förvaras av den av Judit Renckes efterkommande, som har det största intresset och de största förutsättningarna för att fortsätta med anteckningar om släktens vidare öden, alltså att fungera som släktens arkivarie. Detta uppdrag bör sedan gå i arv till den lämpligaste i yngre generationen. 

Så därmed, morfar Kalle, har jag inte bara din förlovningsring på mitt ringfinger, du vet den du fick av mormor Judit den 1 juni 1919, utan också din och Judits både lov och tillåtelse att bläddra vidare, utan att bli den usling som annars skulle vara fallet.

Jag har bläddrat fram till valborg 1919, till den där kvällen på Lidingön hos Rösejäntne på pensionat Skogshöjd. Och därmed är första delen av Judits berättelse “Mormor och kärleken” klar. Det är 1919, det är sommar, kärleken blomstrar, och jag tar tag i nästa lager, två tjocka buntar kärleksbrev som färdats mellan Göteborg och Stockholm precis när framtiden såg som ljusast ut efter första världskriget. Det glada 20-talet stod för dörren, framtiden kom med ett nytt decennium, rent och hoppfullt, inte så olikt den tid vi lever i idag, 100 år senare.

 

Klassbrevet från Ebba augusti 1918.

Alingsås den 13 augusti 1918.

Kära kamrater

Ja, jag får verkligen instämma med föregående talare att det var verkligen en utmärkt idé detta att skicka klassbrev. Det ska bli gräsligt roligt att komma i närmare kontakt med de gamla kamraterna. Som ni väl redan vet är jag välbeställd lärarinna i Alingsås. Efter att ha slutat i majorna gick jag in på Rudbecks seminarium och gick där i 3 år och vantrivdes där alldeles kolossalt, åtminstone det sista året.

Därför må ni tro jag var glad att jag fick slänga läxböckerna och ge mig därifrån. Sedan var jag och vikarierade en tid i Göteborg, men eftersom det inte är alla som få plats där, sökte jag därifrån och kom hit till granrisestan för ett år sedan.

Hela första tiden var ett enda festande och det gick inte många dagar utan vi var på kondis. Ni må tro det finns ett utmärkt sådant här. Och så hade vi ofta rep i skolan. Nu har det blivit mer sparsamt både vad beträffar kondisbesök och kafferep.

Ja jag trivs utmärkt bra här under skoltiden, men så fort jag får en dags fritt reser jag härifrån. Så har ni väl också hört kan jag tänka mig att jag gått och förlovat mig. Det är roligt må ni tro, och det vill jag rekommendera åt er allesamman. Min fästman är lärare i Göteborg, men för tillfället är han här i Alingsås och vikarierar för en lärare 14 dagar. Så nu må ni tro jag har det på gaffeln.

Det var någon av er som frågar efter Lilly Bohmans adress? (ja nu för tiden heter hon fru Lilly Andersson), hon gifte sig strax efter midsommar med en lantbrukare, men skall fortfarande vara kvar som lärarinna. Jag tror hennes adress är Fullesta skola Lagmansholm.

Så tycker jag att ni snart ska anordna ett klassmöte, men helst i Göteborg så vi får pratas vid riktigt. Ja nu är jag alldeles tom i hjärnan och vet inte vad jag ska skriva mer, men nästa gång skall det bli bättre. Hoppas att inte brevskrivningen slutar för fort. Till dess då, adjö med er.

Hjärtligaste hälsningar till er alla från Ebba.
————–

På tvären i blyerts:

Jag trodde nästan det gått i putten med breven, ty det är 2 månader sedan jag sist såg en skymt av ett klassbrev. Idag kom det som en läkande balsam på mitt tunga sinne. Här i Göteborg är gräsligt. Bara kriget tog slut så att man kunde resa. Jag skall nog höra av mig om det blir någon ändring. Greta.

Klassbrevet från Irma augusti 1918.

Styrsö den 23/8 1918

Käraste Judith därframme vid fönstret och Ni allesammans till Eleonore borta vid dörr’n + alla ni som slutade i 7:de! Jag får väl göra som alla de andra. Tacka Karin och Judith för deras goda idé. Charmant alldeles. – Tack skall ni ha!

Ja, här har ni nu mig. Jag är visst kommen så långt, så jag är klassens mamma. Vad tänker ni andra egentligen på? Ni skola väl inte bli gamla nuckor, ni ha ju snart varit giftsvuxna i 10 år? Du, Judith, ändrar dig nog! Men det är nog roligt att vara fri också, för all del, i synnerhet när du tänker dig utsliten och hålögd och behöva sitta uppe om nätterna etc. i ditt blivande äktenskap. Glöm då inte mitt för länge sedan givna råd: “sätt honom i tvärdrag”!

Men nu till mina levnadsöden. Att skryta med, tror jag, var jag den i klassen, som först var självförsörjande kvinna. (40 kronor i månaden, som regelbundet voro slut omkring den 3:dje). På sommaren efter jag slutat 8:de, tog jag mig en liten tripp till Hamburg. Hemkommen därifrån hamnade jag på Filip Holmquists handelsinstitut (“sådan var min stil” etc.) Akta er för den inrättningen, flickor. Härliga kamrater, den ena värre än den andra. Från landet, mer eller mindre välluktande. Det “dubbla italienska”, (Vet du vad det är, Karin Berg? Jag undrar inte på att du fått vitt hår, så mycket fornisländska, som du läser. Möter du mig någon gång mer i livet, så för all del prata inte annat än “götebosska” till mig, jag förstår det allra bäst), och allt det andra man fick lära sig, blev jag godkänd i. Jag fick inte så värst med överbetyg, och så var det att se sig om efter en plats. Av en händelse fick jag reda på en ledig sådan, och tog mod till mig och sökte den. Jag hade snyggat till mig rätt så bra, lånat mammas skunkboa, så jag “gJorde mig” må ni tro och stod en eftemiddag framför chefen för “Förenade elektriska A.B”.

Denne, som varit på en bättre middag, var i en mycket god sinnesstämning, Jag fick platsen, utan att han knappt sett på mina betyg, (han var väl rädd att se dubbelt), vilket jag var mycket glad åt. Mitt A i “huslig ekonomi” är egentligen det enda att skryta med. Ja, ni, som äro kontorister, veta själva hur första tiden på ett kontor är. Inte rolig precis, men hur det är, så ordnar det sig så småningom. Jag blev anställd på Kassakontoret och fick min plats intill kassören (min man) som jag till en början fann odräglig, men i alla fall den bäste av alla de manliga individerna.

Han hade rätt så mycket att säga, och jag var hiskeligt rädd, när han slängde till mig sina oläsliga koncept. Men se, det ändrade sig med tiden. Efter ett år ungefär, så var det jag, som på hans “Fröken Fröckberg, var god skriv genast detta brevet”, svarade: “Det kan ni göra själv”. Det var ju precis inte lämpligt, men — . Ja, jag gjorde ungefär som jag ville, och narrade de andra flickorna till både det ena och andra, så följden blev, att jag insåg att det var nog bäst att draga åstad, innan jag blev uppsagd. (fy, en så´n mening). – Jag fick ett finfint betyg emellertid. Som kunnig i tysk och engelsk korrespondens och en hel massa annat, rekommenderade de mig till det bästa. (Jag tänker ibland på de där engelska och tyska breven. Palm och Holmertz hade väl fått stelkramp, om de läst dem).

Jag hade sedan plats på ett annat “elektr.kontor”. Där var jag i 14 dagar. Fy katten! Jag “insjuknade” hastigt, hämtade inte ens min avlöning (nu 60 kronor i månaden) och gick så hemma och slog dank en tid. Plats n:r 3 var på “Göteborgssystemet”. Där var livat, må ni tro. Ett 50-tal glada, galna flickor. Det var just då, när alla motböcker skulle delas ut. Och tror ni mig, när jag säger, att jag stått innanför disken på “buskrogen” på 1:sta Långgatan, ni vet, och delat ut motböcker till mer eller mindre brännvinsälskande busar.

(Undrar, om ni hälsat på mig, om ni händelsevis gått förbi). Tycker ni inte, att jag haft det omväxlande? Ja, så trolovade jag mig, ooh den 15 november förra året stod Irma Matilda Fröckberg brud å Pallace Hotell. (enkel familjefest + Eleonore). Brudparet glömde under vigselakten att falla på knä, men det gick bra ändå. (Fröken Åkerberg hade kanske rätt, när hon sade: “Allt vad Irma gör, gör hon galet”).

Så är jag nu vorden Fru Stenberg och är mycket lycklig som sådan. Min man är förtjusande, (fråga Eleonore), mitt hem så trevligt och rart, och hoppas jag, att jag aldrig skall ångra mitt val. I vintras kom det ut ett rykte, att vi skulle skiljas. Stackars människor!! De unnade oss inte ens vara gifta i 2 månader, innan de sågo mig “förgråten” på gatorna ooh hade hört från “absolut tillförlitligt håll” hur jag fick sitta ensam hemma om kvällarna, och hur olycklig jag var. Jag tog det “helt och hållet från den humoristiska sidan”, som Adda brukar säga, när mamma grälar på henne, och jag låter de skvallersjuka käringarna prata på. Måtte de tappa andan!

Så kommer jag till den största händelsen i mitt liv, Kära ni, vet ni av, att jag sedan 14 dagar tillbaka är mamma till världens skönaste baby?

En liten söt tjockis med stora, blå ögon och gropar i kinderna. Jag kan inte tala om, hur glad jag är, Ni kan kanske inte förstå det. Men det är underbart. Kära Lilly, du kommer väl antagligen snart efter. Har du hittat någon vikarie än?

Det var naturligtvis meningen, att jag skulle in till Göteborg, för den stora händelsens skull, men jag hann aldrig in. Och bra gick det ändå, som väl var. Det var hemskt, men efteråt tänker man ej på de fasansfulla kvalen. Då är livet bara skönt och man gråter av glädje och tacksamhet.

Nu är ni väl uttröttade av min långa epistel. Usch, vad det stormar. Jag tänker på Karin LJ., som far omkring på sin cykel. Tag det lugnt, du. Hur mår du, Tora? älskar du god mat lika förbaskat? (pardon, ingen av er är väl vidare religiös?) och Anna Larsson, var finns du? Skulle önska Jag finge höra dig läsa “En liten låt om vår’n”. Det gjorde du bra.

Och så undrar jag, vem Elsa C. är kär i just nu; “Du har väl glömt bokhandelsbiträdet i Majorna nu? Kommer du ihåg, Ruth P., när du skulle tala fint och skrev i din uppsats att “chalmeristen satt och åt på en bulla?”
Ja, kära flickor, jag hälsar er innerligt, och är ni i staden, så är ni innerligt välkomna. Jag bor Vadmansgatan 4, 1 våning t.v. – nu börjar min dotter (så viktigt va` ) att gallskrika. Ja, det gjorde ni också, när ni voro små, i synnerhet du, Laban, tror jag.
Er tillgivna Irma.
—————–
Antackningar på Irmas klassbrev:

Laban var ett mycket snällt barn, när Laban var liten. Vilken misstanke.
Vänta du Irma, nar jag träffar dej o de´ inte finns någon i närheten!
L a b a n

——————-

Hjärtligt tack. Kommer säkert ooh tittar på det rara barnet. Inte på dej alls. HJ. hälsningar.
S i g n hi l d.

——————-