Återigen – den magiska 10-öringen

Den magiska tioöringen är tillbaka!

2010 var jag på tippen med en gammal soffa. Vi hade lagt ut den på blocket för 50 spänn om någon ville hämta den, men ingen ringde. Dvs ingen ringde förrän den låg underst i tippenlasset, och för 50 spänn lastar jag inte om ett tippenlass. Den hade dessutom tidigare legat upp och ner utanför grannens välansade rabatt, och när jag drog den vidare mot släpkärran, rullade en tiokrona fram, och en tioöring. Tiokronan fattar jag, men var tioöringen kom ifrån fattar jag inte.
Dagen efter var det dags för ett nytt tippenlass, den här gången med en torktumlare och 25 års varianter av slalom, tur och telemarksskidor för precis alla åldrar. Och skostorlekar. Med tillhörande skor. I fyra upplagor.

Torktumlaren tumlade också runt innan den kom upp på flaket, och ur rullade åter en tiokrona och en tioöring. Det ser ut som en pappa med barn. Så på två dagar hade jag fått en hel liten pengafamilj. Hur skulle man nu tolka det där?
Var det ett tecken, ett tiotecken? Från vem? Varför?

Tioöringarna hade nämligen dykt upp tidigare i mitt liv. På 60-talet hade vi ett uppsatsämne i svenska, “för sent”. Då skrev jag, i diktform, om en tioöring som jag tappat från taket av vårt hus och att jag rusade ner för att hämta upp den. Dikten slutade ” … Men jag kom för sent, gatukontoret hade redan sopat rent”. Jag fick en etta på den uppsatsen, Vilket var jättedåligt förr, av en inte så kreativ svensklärare. Trots det använde jag faktiskt samma dikt igen något år senare, och då fick jag en femma av en annan mycket mer kreativ svensklärare, vilket var jättebra på den tiden.

Då och då har tioöringarna dykt upp, till exempel runt millenieskiftet då jag fann en tioöring från 1989 på golvet i riksdagen, i rummet där några riksdagsmän höll en hearing för inbjudna gäster. Den skrev jag också om och undringen den gången var om de aldrig städade i riksdagshuset. Hade de inte varit i det rummet de senaste 10 åren? Var det någon som nyligen öppnat sin plånbok och rensat ut en ogiltig peng?

Och nu är det 2021 och ännu en tioöring har dykt upp, denna gång från 1981, rullat mig förbi, som vattnet under min livsbro. Den låg på golvet längst in i ett vindsförråd, täckt med åratals damm men ändå så pass skinande att jag såg den och kunde lägga ner den i fickan för att senare ikväll förpassa den till alla övriga funna tioöringar, i min lilla tioöringsask.

Jo, jag sparar dem alla, självklart. Med varje tioöring följer ju en skärva av mitt livs historia, och det skulle aldrig falla mig in att nonchalera någon av dem, när de nu gör sig besväret att dyka upp fast de inte längre har någon annan uppgift i vårt monetära system.

En del har ju en turkrona, till exempel Joakim von Anka. Kronan är mycket betydelsefull för honom och han skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att släppa kronan till någon.

På engelska heter turkronan “Lucky Dime”, och det är ett 10-cents mynt från 1875 som han fick när han putsade skorna åt dikesgrävaren Bert McModd, som hade väldigt smutsiga skor. Det var den första slanten Joakim von Anka någonsin tjänade.

Jag har alltså en hel hög mycket betydelsefulla tioöringar i en ask, och jag tror bestämt att en av dem dessutom är min “Lucky Dime”, så för säkerhets skull får de hålla varandra sällskap, och då och då stifta bekantskap med ännu en nyfunnen vän.

Skräddarfamiljen i Rothem

Jenny föddes en mycket kall vinter den 12 februari 1871. I den lilla stugan Rothem i Mjölby var hon den femte i raden av sex flickor. Det var ett idogt och arbetsamt hem Jenny växte upp i. Hennes mamma var mycket gudfruktig, och uppfostrade sina barn i en anda av plikt, arbete och gudsfruktan.

Här sitter Skräddare Jonsson och hans fru Maria med sina sex döttrar.
Stående från vänster Augusta, Hanna, Sofi och Alma. Mellan föräldrarna sitter Axelin och vid modern Jenny.

Jennys pappa var skräddare till yrket, och så hade famioljen så mycket lantbruk, att det födde två kor och en del smådjur. Där fanns också skog till husbehov. Stugan familjen bodde i bestod ev ett stort rum med fönster på tre sidor, kök och förstuga, skafferi på nedre botten och på övre plan ett gavelrum, stor förstuga med ett fönster, och även en stor garderob med fönster.

Nere i stugan (som det stora rummet kallades) fanns en öppen spis, senare en kakelugn. När de äldre systrarna var i skolåldern, hade Jennys far en gesäll, men sedan äldsta systern Hanna blev gammal nog, fick hon börja hjälpa sin pappa med skrädderiet. När Jenny var sex år, började hon skolan, gick två år i småskolan och fyra klasser i folkskolan, och sen på sommaren efter det hon fyllt 15 år gick hon och läste. Hennes konfirmationslärare var kyrkoherde Redelius.
Den ena systern efter den andra tog över efter Hanna, och allteftersom de växte upp och lämnade Rothemmet, togs sysslorna över av de yngre systrarna.
När Jenny var 14 år var det hennes tur att sätta sig vid skräddarbordet och hjälpa sin far.

Det var nog inte så roligt alla gånger, men Jenny fick göra, vad hon kunde. På den tiden gick hantverkarna bort i bondgårdarna och arbetade, och även Jennys far gjorde det. När Jenny fyllde 15 år, strax efter konfirmationen, fick hon följa med sin far bort för att sy.

Under den tiden sydde hon många par byxor, som var det plagg som hennes far överlät på henne. När de var borta och sydde fick Jenny 50 öre om dagen. Men mest trivdes Jenny om hon någon gång emellanåt fick sätta sig i vävstolen, när hennes mamma hade väv igång, antingen det nu var lakan eller handduksväv, eller kanske också tyg till sommarklänningar åt flickorna.

I väntan på covidsprutan

Jag sitter och väntar på att få ta en covidspruta. Jag har nummer 62. Nummer 7 gick just in. Förhoppningsvis betyder det att jag får min spruta idag. Jag läser senaste Stridsropet, tjuvlyssnar på ett mobilsamtal om hemorrojder och bläddrar i en kvarglömd Metro där jag fastnar på platsannonserna.

Själv har jag bara bytt jobb några gånger i verkligheten, men oftare på tidningarnas sidor med platsannonser. Det är ett bekvämt sätt att lämna verkligheten för en stund, för att pröva om drömmarna håller.
I mina drömmar har jag till exempel stått i zooaffär en hel natt, innan jag insåg att jag kanske inte var så speciellt lämpad.

För det första kom jag på att nutidens husdjur inte alls bara var hund och katt. Nä, det vimlar av små köksriktiga hästar, rumsrena grisar, keliga råttor, mjuka spindlar, åsnor, får, ankor, gäss, marsvin, papegojor, duvor, höns och mängder med lurviga små varelser i olika storlekar som är mjuka att ta i men lever djävulen i sina burar på nätterna.

Som liten hade jag grodyngel, spindlar och allt möjligt annat som husdjur. Jag brukade lägga allt i samma tändsticksask under kudden. På morgonen efteråt, när det var dags för utfodring, visade det sig oftast att hälften av husdjuren hade ätit upp den andra hälften. På det sättet fick man ju i och för sig en handfast fingervisning om hur det går till här i världen. Men som merit i zooaffär…

Nu är de på nummer 28. Det går framåt. Jag vänder blad och ser att efterfrågan på konsulter är stor. Man kanske skulle bli konsult. Det gäller bara att formulera sig på rätt sätt, och jag drar mig till minnes några autentiska konsultharanger som kan komma väl till pass. Direkt från verkligheten.

– Så du ska ha en spruta mot covid-19?
– Det är en sammansatt fråga – låt mig bena upp den.
– Seså, ta av tröjan på överarmen.
– Låt mig tänka högt – Du menar att du vill se min överarm utan tröja?
– Ja, det skulle absolut underlätta när jag sticker.
– Jag förenklar – låt mig göra det. Du har alltså något emot att tröjan fortfarande är på?
– Ska jag slita tröjan av dig, unge man?
– Du, så att säga, vill alltså, vad ska jag säga, slita, så att säga, av hela, vad säger jag, tröjan som jag, så att säga, döljer armen i?
– Ja, och byxor, strumpor, kalsonger och allt annat, om det är så du vill ha det.
– Du säger egentligen så här – om du låter mig förenkla – att jag så att säga ska ta bort min tröja. Den enda lösningen till detta är, om du låter mig tänka högt, att jag gör det. Visst känns det fint när man, va ska ja säga, tillsammans hittar lösningen på ett problem som man tidigare inte visste fanns?

Nummer 61 på gång. Man kanske skulle ta jobb som influencer? spamma insta, blogg och tiktok och allt det andra med matbilder och lyxiga bakgrunder med mig i solbrillor i förgrunden. Då skulle …
Nummer 62?
Det är ju jag, ok då hinner jag inte berätta mer, men för er som är nyfikna, ni kan ju kolla in den här bloggen och se hur det går.
62!!
Ja ja, jag kommer.
Ska bara ta av tröjan först.

Klockan klämtar i Silverdal

Idag klämtade klockan i Silverdal igen. Klangen tystade tillfälligt årets första fågelsång. En gång klämtade Silverdals klocka för min mamma, en annan gång för Anna-Lisa, en tredje gång för någon som blev befordrad till evigheten som det heter ibland, i griftetalen om man är frälsningssoldat. Det var folktomt runtomkring, så det var nog inte många som hörde klangen, ännu färre som förstod varför, men de som satte igång klockan kunde höra den tona ut så sakteliga. Hoppas den var till tröst. Och så satte årets första fågelsång igång igen.

Brev från Irma januari 1919.

Käraste Judittan,

Roligt att höra från dig. Gör om det, och jag skall svara dig med glädje. Sitter här på min makes contoir och under det det jag väntar på honom, passar jag på tillfället att språka med dig en liten stund, på samma gång som jag upplivar gamla maskinskrivningsövningar. Det går riktigt bra förresten.

Du är förbaskad på vädret. Ja jag undrar minsann inte på det. Jag börjar också bli smått ilsk, man tappar alldeles “sugen” och blir på dåligt humör.

Nu har du väl kommit in i din vanliga trall på kontoret och julen är väl för dig som den inte funnits. Annars mår du väl bra, sjunger & spelar fortepiano och lagar mat & stoppar strumpor & lagar rumpor etc. etc. Jag riktigt vet hur du har. Men på det hela taget tror jag du trivs ut­märkt med det, eller hur? Rakel är ju däruppe nu, hörde jag, hon får väl upp då & då och kika på sin fästman, så hon inte glömmer av hur han ser ut.

Jag har det skönt. Om du visste vad mitt pyebarn gör mig sällskap. Nu skrattar hon och jollrar värre. Det är en humoristisk unge, må du tro. Och gud /skall visst skrivas med stor bokstav, ursäkta/ ske lov för det, för det är bra trist med människor som inte har en gnista av denna gåva, och inte förstår att upp­skatta liten skämt.

Vet du, att ibland kan jag börja skratta högt ensam, när jag tänker på, när Siward kom in i klassen, och du frågade “var det något”. Du darrade allt i knävecken, när han satte sina brillor på dig och tog dig i upptuktelse. Ja, det var allt många roliga stunder vi hade. Synd endast att vi inte kunna komma tillsammans lite oftare och uppliva dem. Eleonore och jag skrattar ibland så vi gråta vid tanken på allt roligt. – Nej, nu är Eric visst klar. Detta i all hast, så det är nog åtskilliga anmärkningar att göra på min epistel. Skriv till mig är du snäll och hälsa alla bekantingar från mig.

Din tillgivna Irma