Fredag den 16 februari 1917. Oh, vad tjänar allting till?

Det knallar och går. Jag knogar i ”Skandia” med hjälp av herr Jansson på inspektörernas kontokuranter. Det är så jobbigt, innan man satt sig in i förhållandena riktigt, men nu har begreppen betydligt klarnat, så nu börjar det arta sig. Det är så mycket att göra nu om dagarna, att jag de två sista kvällarna hjälpt herr Jansson, vilken därför var mycket tacksam. Och tiden går och går och ingenting förtäres, höll jag på att säga.

Egentligen för man en temligen trist tillvaro. Upp klockan 8, gröt halv 9, till knoget halv 10, hem halv 5, middag och så sitta här på rummet och pyssla med något eller möjligen gå på biograf. Och i säng halv 11. Ibland förefaller det hela rent beklämmande tröstlöst. Oh, vad tjänar allting till?? Vad är egentligen meningen med hela livet?! Att arbeta och sova. Se där huvuddragen i tillvaron!! Arbetet borde ju vara livets innehåll, och är det nog i många fall, men en sådan plats, som jag nu har, kan aldrig, tror jag, bli huvudinnehållet i mitt liv.

Oh, Gud, hur jag längtar att få göra mina kvinnliga och husliga dygder gällande!! Jag ångrar, oh, hur jag ångrar, att jag inte reste hem till Göteborg, och tog en plats där. Då kunde jag ha fått tillfälle att hjälpa mamma i hushållet och med barnen. Tänk, vad det skulle vara roligt! Och det är väl ändå kvinnans egentliga plats i livet. Fast, hur många, ack hur många, förfela inte sin kallelse i det fallet. Rara, husliga flickor sitta hela sitt liv och “förstenas” på ett kontor. Och varför, ja varför?? Oh, om det ville hända något ändå! Vad som helst, bara det bleve en omväxling i allt detta evigt enahanda. Hur jag längtar hem!

Måndag den 16 februari 1914. Jag satt och pratade med honom en hel dans.

På lördag förmiddag reste Greta. Eva och jag voro först och köpte blommor, Eva liljekonvaljer och violer, jag liljekonvaljer och nejlikor. Sedan var jag med däruppe och drack avskedskaffe, och sen bilade vi ner till båten. Greta hade en sådan massa blommor, rosor, liljekonvaljer, violer, nejlikor, syrener o.s.v. Evas och mina blommor fäste hon på sig. Det var en hel mängd nere och följde henne. Då båten lade ut höjde vi ett fyrfaldigt “hurra” och förresten skojade vi av alla krafter, för att hålla kuraget uppe.

Från båten följde jag med Rut och hörde på en historielektion och sen var jag med i gymnastiken. På kvällen hade jag väldigt roligt. Jag var på föreningen “G.K:s” fest. Det var först aftonunderhållning och sedan dans. Bl.a. läste “Pelle” upp “Elin i hagen” av Fröding. Bra. Till promenadpolonäsen och första boston var jag uppbjuden av Sandström. Erik var egentligen min kavajer, men han kom inte förrän senare på kvällen. Jag dansade med Sandström, hans bror, Pelle N. Eric och “Taxén”. Dom dansade bra allihop. Vi hade fått ett bussigt bord vid barriären på läktarn och där blev jag presenterad för “Pelle”. Jag satt och pratade med honom en hel dans. Han var mycket stilig. På hemvägen råkade Eric och jag ut för en rolig individ som ville göra sällskap.

Igår söndag var jag inne hela dagen. Torsten A. var här uppe ett slag på eftermiddagen och han, Eva och jag levde som galningar. Först satt vi en timme och sjöng bondvisor: “Varför så blek om kinden” o.d. Och spelade gitarr. Sen lekte vi Cirkus. Ja, du milde, vad vi levde. Idag har jag varit med Eva i Slottsskogen på förmiddagen.

Tisdag den 15 februari 1916. Förlorade min kära guldring.

Tråkigt väder. Blåsruskigt och snöblaskigt. Narigt. Usch! I söndags var Naemi och jag på Frälsningsarmén. Där var en gammal gumma i lokalen, som vittnade om hur hon “i morres va nere och köpte mjölk å då sa dom, att de gudfruktie ä bara elaka, men då sa ja att vi får väl se på den yttersta dagen o.s.v.”. Onekligen något osammanhängande och originellt. Naemi gick med mig hem, för att få en bit frukost, och då var Hanna för ovanlighetens skull sabla sur och pratade en massa smörja ute i serveringsrummet om att dom kan väl äta på rätt tid o.s.v.

Jag blev arg, så jag frågade henne på måndag vad hon egentligen menade. Då blev hon ännu argare, men som väl var svalnade hon snart, så nu är det jämförelsevis lugnt. Det är väl så, att såna där lugna människor som hon, brusar upp alldeles förbaskat ibland, men man får väl inte fästa sig så mycket vid det. Det var första gången hon bråkat sen jag kom hit.

På söndag middag var notarie Forsberg här. Honom tycker jag om, inte därför att han är skön eller stilig, för det är han inte, men jag tror att han är mycket pigg och trevlig på samma gång som han är rar och snäll. Igår var jag ute på förmiddagen och förlorade min kära guldring, som varit farmors vigselring och som jag fick av mamma, på min 20-års dag. Jag kan absolut inte förstå, på vad sätt, jag förlorat den. Idag har jag emellertid satt in en annons, och jag hoppas, att jag får den tillbaka.

Igår kväll, just som jag stod fix och färdigklädd för gymnastiken ringde Anna och frågade om jag ville gå med henne och farbror Paul på cabaret Läderlappen. Det ville jag förstås. Och fick klä om mig igen med en faslig hast och rusa till Anna. På Läderlappen var det ganska roligt. Bäst var en violinist, Arone Klase, ryss förstås, som spelade med en otrolig fingerfärdighet. Det sista numret, där han spelade och accompagnerade sig själv, var verkligen ett bravurstycke. Så var det Robert Sterling, bekant från “Svarta Katten”, en lång, otroligt gänglig ock slank norrman, som sjöng tre roliga visor bl.a. sitt glansnummer “Nicoline”, vilket slutar med att han går ned bland publiken, sätter sig framför en intet ont anande dam och milt förebrående sjunger: “Nej men Gud Nicoline, Nicoline är du splitter gal” o.s.v. åtföljt av varnande miner och gester. Så var det Cecile Janvier, bekant för att ha gett “storsmockan” åt en närgången matros, Mika Mihun “rytmisk karikatyrtecknerska,” Gunnar Boman, lagom rolig conferencier och bättre Bellmansångare. Så var det en norska, Solveig “nånting” som uppträdde i det närmaste naken och hade de spetsigaste knän jag någonsin skådat, Isaac Grünervalds futuristiska teater, av vilka de flesta numera föreföllo mig enbart osmakliga m.m.

Efter cabareten åt vi supé på Gillets “ölstuga”. Maten var bra, men det var ett fasligt besvär att få ner den stora ölsejdeln, farbror Paul beställt in. Usch, vad det blåser och snöar!