Janne och Gustav dansar på Stadshotellet i Karlstad.

När mormor Judit 1919 första gången åkte med sin Kalle för att hälsa på i Kalles barndomshem, tog de en automobil i Arvika och lät sig köras mot Växvik.

Ju närmare de kom Växvik, ju vackrare blev naturen. Judit skriver att sjön Ränken låg så lugn och klar i morgonljuset och speglade strändernas fält och skogar. Här och var vandrade några kossor stillsamt och söndagsslöa ut på betet.

– Vid en grind stod en lugn och sävlig bondgubbe, som vid åsynen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade på oss ett slag, så fortsatte bilen och äntligen kläckte Kalle ur sig: “Detta är far”.

Varpå Judit fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “God dag”. Enkelt och flärdfritt. Så stannade de utanför grinden till en förtjusande vit stuga med ett högt fritt läge på en höjd ovanför Ränken. Kalles hem!

Det var den första gången Judit träffade sin svärfar Jan Olsson, och mötet var typiskt för min morfars pappa Jan, när han var på det humöret.

Redan i ungdomen var Jan Olsson från Nystuga i Sansgårn en spektakelmakare av rätt stora mått. Till exempel berättas denna historia om honom.

”Det var på den tiden de så kallade nattfrierierna florerade bland bondfolket i Värmlandsskogarna. En ”friergut” från Ränkens västsida uppvaktade en ungmö i Hälle på ostsidan sjön. I sjön utanför byn ligger den skogbeväxta och delvis uppodlade Hällöna.

Jan hade erbjudit sig att ro den älskogskranke kamraten över sjön en kväll. När de kom till Hällöna, trodde passageraren i mörkret, att detta var fastlandet. “Här kan du sätte mä i lann”. Qch det gjorde Jan naturligtvis, väl medveten om var de var. Historien förmäler icke, när styckets bov hämtade den stackars mannen från den obebodda ön.”

En annan historia med Jan i huvudrollen är den om Märri och hennes fästman Anners.

”Som nygifta bodde Jan och Maria Olsson i Söstuga i Växvik. Där fanns även en piga, Märri, som hade en fästman, som gick under namnet Anners i Ronninga. En lördagkväll – ordinarie mottagningstid – var Märri inte hemma, men det visste inte fästmannen. Och Jan visste, att Anners inte visste. Och så kröp han ner i Märris säng. Anners kom och började så smått vänslas, tills plötsligt den fasansfulla verkligheten gick upp för honom.

Vad Anners då sade, har blivit ett talesätt i bygden: “Jé trur jé skratter ihjal mé, sa Anners i Ronninga.”

Men Jan Olsson hölls inte bara i Växvik, utan kunde även ta sig bort till Arvika och ända ner till Karlstad, när andan föll på.

En gång under 1890-talet hade han som vanligt deltagit i länsskyttetävlingarna i Karlstad. Efteråt var det fest på (gamla) stadshotellet. Det blev tal om jösshärspolska, och några västvärmlänningar framhöll Jan Olssons överlägsna taksparkningsförmåga – då och då skall i denna livsbejakande dans kavaljeren, understödd av sin dam, placera båda fötterna i taket.

I festsalens tak hängde en ljuskrona, dagen till ära prydd med blommor. Någon påstod, att Jan Olsson ledigt skulle kunna sparka ned den kronan. Skyttarnas ledare, major Tisell, försäkrade, att detta var ogörligt. Qch han erbjöd sig att betala ljuskronan, om den verkligen skulle komma till skada.

Eggad av kamraterna får Jan Olsson med sig en stadig Kölabo som “dam”, och efter ett polskevarv placerar han sina båda fötter rakt i ljuskronan, som spolieras. Det kostade major Tisell 75 kronor.

En reporter från Karlstadtidningen var närvarande, fruktansvärt berusad. Han yrkade på att få dansa jössehäradspolska med Jan. Och det fick han. Men det gick förstås, som det gick: tidningsmannen föll omkull nästan genast, och Jan Olsson blev liggande ovanpå. Ifrågavarande tidningsman var Gustaf Fröding.

Jan Olssons slutkommentar om den kvällen var en förundran:
”Att dä kunne bli nå folk tå han Fröding, de va då rart.”

De små korvarna

1918 var inte det bästa året, verkligen inte. Visserligen tog första världskriget äntligen slut. Så ute i Europa kände sig många lättade. Men i Stockholm, i Nuckebo, som min mormor Judit och hennes syster kallade sin lilla delade enrummare på Inedalsgatan 15, kändes livet lite tungt. En okänd dödlig sjukdom, från Spanien, härjade bland befolkningen och drabbade till och med Kung Gustaf V:s yngste son, prins Erik, hertig av Västmanland, som dog i spanska sjukan i sin våning på Drottningholms slott, bara 29 år gammal.

Om till och med en av rikets allra högst uppsatta kunde dö, med tillgång till all möjlig medicinsk omvårdnad, då kunde förstås vem som helst drabbas.

Och så var det inte alltid lätt att få något att äta. Men flickorna Boudins vetemjölsransoner gick till Göteborg och mammas goda bröd kom tillbaka, och källaren fylldes med potatis från farfars Värmlandsbröder i Sulvik. Så bröd och potatis i alla de former blev räddningen för ”Les petites Boudins”, de små Boudinflickorna i Nuckebo.

Flickorna Boudin flyttade sedermera vidare i livet, till Göteborg, Nynäshamn, Malmö och Norr mälarstrand, bildade familjer och fick namn som Rencke, Ahnfeldt, Enander och Linné. Men idag, drygt 100 år senare, lever minnet av flickorna kvar i området.

En bit från Nuckebo, (Det var ett hus, uppfört att endast uthyras åt självförsörjande damer), på andra sidan St Eriksbron, i hörnet av Alströmergatan 10 och Fridhemsgatan 60, blinkar en ljusblå neonskylt. ”Les petits Boudins”, står det på skylten.

Månntro de serverar olika varianter av bröd och potatis där idag? Jag tänkte gå in och fråga, men vår tids spanska sjuka, covid-19, hade bildat en gles Coronakö utanför, regnet började småstrila och decembermörkret föll, så besöket skjuts upp någon dag eller två.

Och, ska sanningen fram, jag vill leva ännu några dagar i tron att flickorna Boudins rykte finns bevarat så här 100 år senare, och inte behöva ta ställning till att “Les petits Boudins” även kan översättas till ”De små korvarna”.

Fast det hade nog mormor och hennes systrar tyckt varit riktigt roligt.

Björn Skifs: Från Rock-Nalle till popidolen

Från POPEN IDAG 1975 – 1976.

Det är en lite småruggig kväll i Eldforsens Folkets hus. Året är 1959, och en liten publik klappar takten tillsammans med Rock-Nalle, som kråmar sig på scen.
Stämningen tätnar, och Rock-Nalle avslutar sin första enmansshow, tacksamt applåderad av den fåtaliga men entusiastiska publiken. Kanske var det då som Rock-Nalle, alias Björn Skifs, bestämde sig för att bli artist. Kanske var det tidigare. Första gången han stod på en scen var han bara 6 år gammal. Hans far, som var en känd revypappa hemma i Vansbro, ledde honom tidigt in på artistbanan genom att ge honom små uppdrag i sina revyer.
Björn säger själv om den tiden:
— Då var det bara roligt, längre hade man inte tänkt. Jag minns fortfarande hur spännande det var att gå ut på scenen, med massor av fjärilar i magen, och försöka ge den betalande publiken någonting. Den känslan finns väl fortfarande kvar, även om tiden har dämpat min rampfeber en smula.
Det var i Vansbro som Björn lade grunden till vad som nu är en fullfjädrad underhållare, i pappas revyer och i skolorkestern där han blåste trumpet.

Slamcreepers
Efter att ha tagit realexamen reste han ner till Stockholm för att skapa sig en civil karriär som dekoratör. Det var en tråkig tid i den stora staden. Mer eller mindre inlåst i ett trist inackorderingsrum, längtade han efter Dalarna och sina kompisar, med vilka han hade startat ett band, Slamcreepers. Men i början hade de andra fantasieggande namn, som Baluba Brothers och Fred and the Flintstones.
Sakta men säkert arbetade de sig runt på helgerna, på skoldanser och på ungdomsgårdar, glada för varje tillfälle att få spela tillsammans. Det var en tid av intensiv helgglädje och monotona Stockholmsveckor som varade i tre år, fram till den händelse som skulle bli avgörande för Slamcreepers och Björn, popbandstävlingen på Skansen.
Med den erfarenhet och scenvana som man fått under tre års skol- och gårdsspelande, var det ingen slump att det small till 1966, och blev en förstaplats bland alla småband som spelade i källare och på vindar.
Slumpen i det här fallet, och en lycklig slump för Björns del, var att det var han som sjöng. Det var nämligen så att ingen i Slamcreepers hade något vidare till röst, inte ens Björn på den här tiden, utan han fick enbart sjunga för att han kunde lägga textpapperen på orgellocket.
Men övning ger färdighet, och Björns röst stabiliserade sig så pass att han blev jämförd med Georgie Fame, den engelske sångaren och organisten. Det var en stor ära på den tiden, även om Fame nu skulle svälla över av stolthet, om han blev jämförd med Skifs. Men det blir han inte.
Popbandstävlingen vände upp och ner på Slamcreepers värld, och fast de aldrig kom upp i det översta skiktet där Tages, Hep Stars, Hounds och Shanes regerade, kunde Björn ge upp sin civila karriär och helt gå in för musiken. Nu började en hektisk tid, med spelningar inte bara på helgerna. Turnéerna avlöste varandra, och flickorna skrek efter Slamcreepers som de skrek efter alla grupper som stod på en scen med elektriska gitarrer och ett något så när häftigt komp. Många är de grillbarer och korvkiosker som fått stå för en hastig middag, när Slamcreepers jäktade genom Sverige mellan olika spelplatser.

Europaturnéer
Till slut gav emellertid det idoga spelandet utdelning, i form av turnéer utomlands, i Tyskland och England, popens förlovade land. I det popgalna England fick de till och med göra en skiva som sålde i över 20 000 exemplar. Det var en liten sensation i sig, eftersom England då, i ännu högre grad än nu, levde i en sorts popcelibat, där endast engelsmän och mycket få utlänningar fick spela. Slamcreepers fick alltså till och med göra en skiva.
— Ovanpå allt detta fick vi spela på det ärevördiga Marquee i London, berättar Björn. Det kändes nästan högtidligt, men riktigt skönt. Där satt jag och spelade på min orgel, på en scen som sett många stora stjärnor. Jag kände mig inte stöddig, bara upprymd och nöjd med att jag var en bit på väg. Jag hade börjat min klättring på framtidsstegen, och mitt jobb som dekoratör var det minsta jag tänkte på.
Slamcreepers och Björn kom tillbaka till Sverige igen, men efter den händelserika resan till England var ingenting sig likt längre. Det började gå tristess och monotoni i spelandet, och 1968 splittrades Slamcreepers. Björn stod ensam, utan grupp och utan något mål. Han tänkte helt lägga av med artisteriet, men övertalades fortsätta på egen hand, som soloartist, ett beslut som han säkert inte ångrar idag.
Nå, direkt solo har han väl aldrig varit, man kanske kan kalla det för fristående artist med rätt att välja partner. Och 1969 föll valet på Marsfolket, med namn som Clabbe, Janne Schaffer och Claes Dieden. Det är från den här tiden som historien med dumhatten kommer. Björn berättar själv:
— Dumhatten var ett straff för den som gjorde bort sig på turnéerna. Det var en hemsk, rosa sak med en norsk flagga i toppen inhandlad på Sergelstorg, på rea.
Det värsta straffet var att tvingas sitta på en restaurang med hatt på, och beställa in sitt kött i ensamhet. Ingen av oss andra ville kännas vill den som bar hatten.

Började showa
När Björn turnerade med Marsfolket var vi inne i en så kallad psykedelisk musikperiod, och gruppens musik var också mycket riktigt inspirerad av den. Det var alltså ganska avancerad och otillgänglig musik och möjligheten till spelningar var inte över sig stora. Gruppen sprack och Björn slog sig ihop med Janne Önnerud och Eleanor Bodel i en sommarshow. Samtidigt jobbade han som programledare i TV, och via en show på Strand i Stockholm med Charlie Norman var han mogen för större uppgifter. Tillsammans Lasse Kühler och Eva Rydberg åkte han runt i en show som -visade fram en ny sida av artisten Skifs; komikern och underhållaren. Via folkparkerna och TV hamnade de slutligen på Berns, och succén var given. Lasse och Eva lärde Björn att uppträda på scen, även om han hade lärt en del tiden i sin pappas revyer. Tidigare hade han bara spelat och sjungit rätt upp och ner, utan att uppträda med någon större artistisk finess, vad det gällde fotarbetet i alla fall. Men, säger Björn, Lasse och Eva som ju båda är dansare, tvingade mig att sprattla med benen som de gjorde, och döm om min förvåning när jag märkte att det gick bra!

Svensk Sammy Davis
Björn hade faktiskt sprattlat så bra, att hans namn nu började bli känt utanför den annars lite snäva popvärlden, och folk började i honom se en svensk Sammy Davis, en underhållare i den högre skolan. Björn Skifs hade tagit ännu ett kliv utanför stegen, men ju högre man klättrar, desto högre ställs kraven och desto hårdare känner artisten publikens förväntningar. 1973 blev därför ett jobbigt år för den stjärna som Björn hade blivit.
Musicalen Godspell, ett musikaliskt skådespel med Matteusevangeliet som grund, gick på segertåg över världen, och den kom även till lilla Sverige, Björn blev erbjuden en roll, och han gjorde succé som så många gånger förr. Både som sångare och skådespelare visade han att den långa rutin han fått, och alla lärdomar han gjort inte var förgäves. Föreställningen gick under lång tid inför fullsatta hus, på Jarlateatern i Stockholm, och senare på turné runt om i Sverige. Samtidigt med Godspell bildades Björns grupp Blåblus uppkallad efter hans kommande LP, och tillsammans åkte de runt med Kisa Magnusson i folkparkerna. Hon spelade också med i Godspell, så de två hade en hektisk tid, delad mellan folkparksjobb och teater.
Björns samarbete med Blåblus började den dag då han beslöt sig för att gå upp till sin bokningsfirma och fråga om de hade lyckats ordna något jobb åt honom.

Björn och Blåblus
— De råkade nästan i panik, säger han, innan någon av dem kom på den fantastiska iden att jag skulle bli sångare i ett dansband. Att skaffa jobb åt dansband var nämligen inga problem, och skulle ett sådant dessutom kunna reklamera med Björn Skifs som sångare, så räknade de med att det skulle gå att göra ganska mycket pengar. De kom med en massa förslag på bra dansband, men jag tackade nej och sa att skulle det bli ett dansband så skulle jag kunna fixa ett sådant själv. Och det gjorde jag också…
Björn “fixade” alltså ihop ett dansband, som skulle spela på dansbanor och ha Björn Skifs som huvudattraktion i en halvtimmesshow. Men gruppen trivdes så bra ihop, att Björn stannade längre och längre på scen, vilket ledde till att hans och gruppens show smälte samman till ett. I och med Blåblus var cirkeln på ett sätt sluten. Han var åter på turné med ett popband, åter blev han idoliserad av unga fans, speciellt efter topplaceringar på hitlistorna med “Hooked on a feeling” och “Silly Milly”.
Men där slutar parallellerna, för i motsats till tiden i Slamcreepers så var Björn nu ett namn, en fullfjädrad artist som visste vad han ville och hur man gjorde det.

Amerika — framgångarna
Framgångarna med Blåblus ledde till en platta, som är smått legendarisk nu i den svenska popvärlden, “Pinewood Rally”. Nästan alla låtarna har getts ut på singlar och rakat högt upp på hitlistorna, inte bara i Sverige, för det är från Pinewood Rally som begreppet “Ougachaka” kommer. Och “Ougachaka” tog världen med storm, etta på många hitlistor, och viktigast, etta på de tre listorna i USA som räknas: Cashbox, Billboard och Record World. 1973 var ett bra år för Skifs, och de eventuella farhågor han hade haft om att inte kunna nå upp till publikens förväntningar kom helt på skam.
Han hade överträffat alla förväntningar. I och med de stora framgångarna i USA, blev det uppenbart härhemma att något måste göras, så Björn packade och for iväg på en propagandatur, med allt vad det innebär av journalistuppbåd och smörjning av skivrecensenter. Han lyckades rätt bra, och kom hem med planer på en turné under hösten 1974, som skulle sträcka sig över hela USA och med radiointervjuer och TV-inspelningar på schemat.
— 5 000 personer står upp i bänkarna och klappar händerna. Atmosfären är laddad, publiken väntar. Varje litet ljud från scenen får publiken att haja till, handklappningen slår en extravolt för att sedan fortsätta i samma takt som förut. Och plötsligt bryter jublet löst, stjärnan kommer in för att tacka för ovationerna. Björn Skifs står i rampljuset efter att ha slagit knockout på en rekordpublik i “Six Flags Over Texas Amusement Park” i Texas.
Så började USA-turnén för Björn Skifs och Blåblus, för enkelhetens skull omdöpta till Blue Swede i utlandet. Och så fortsatte det. Förutom framträdandena på scen blev det också mängder intervjuer och två TV-shower, den ena tillsammans med Donovan. Det var jobbigt och intensivt, men Björn trivdes som aldrig förr. Den publik han mötte där var så annorlunda mot den svenska, en entusiastisk och kunnig publik som uppskattade det musikaliska mer än vad den svenska publiken gör.
— Och, säger Björn, det var skönt för oss, eftersom vi har ett handikapp genom språket. Vi sa inte så mycket på scen, vi spelade desto mer. Och det gick hem.
Det fick hem, och gruppen åkte hem. Björn skildes från sin kompgrupp för att showa med Eva Rydberg på Berns. Men innan han lämnade USA, hade man kontrakt för ytterligare en turné: 1975, som också den gick bra och blev lite mer lönande för grabbarna, eftersom de kunde ta bättre betalt än första gången, som mer eller mindre var en PR-turné för Blue Swede.
Den här gången fick man också tid över för Kanada, något som Björn själv är glad över. För även om han av naturen är blåögd, är han det inte när det gäller karriären. Han vet att USA och Kanada hyser tusentals ämnen till stjärnor, och tar därför inte någonting i förskott. Och så har han inte helt accepterat sin roll som popsångare på heltid, trots alla framgångar. Björn förklarar:
— Helst av allt vill jag skaffa mig scenkunskap för att kunna jobba mer som skådespelare. Musicals är vad jag helst av allt vill göra.
Arbetet med Godspell och Lasse&Eva har tydligen gett mersmak. Björn har också sagt att han har en stor önskeroll: Att få göra Matts i Rune Lindströms “Himlaspelet” i Leksand. Inte för att han är dalmas, men för att han tycker så mycket om musiken.
— Men, fortsätter Björn, de kräver en skådespelarinsats som jag nog inte är mogen för än. En dag kanske…
Och vem tvivlar på Björn i rollen som Matts? Han har vandrat en lång väg från lokalrevyerna Vansbro där han spelade vackra stycken på piano och trumpet, till dagens mastodontpublik som är glad över att Björn alltid kommer på något nytt och inte stagnerar.

Björklunda, Boudins skjutsstation i Sulvik

Det är sent 1800-tal i Sulvik, utanför bostaden/skjutsstationen som kallas för Björklunda. Johan Albert Boudin heter mannen som bestämmer i huset, eller förresten, det är nog hans fru Maria som bestämmer.

Sönerna Janne i trillan, Julius och Axel vid hästen har samlats på vägen utanför huset, för det står en fotograf tvärs över gatan och ska precis ta en bild av sällskapet. Men han verkar tycka det ser lite tomt ut, så Julius vänder sig in mot det rödmålade huset och ropar ut ”kvinnfolket”.
– Det är fotografering, kom ut nu så vi får en fin bild på oss alla.
Johan Alberts fru Maria är inte jättetänd på idén, men böjer sig och kommer ut för att ställa sig bredvid sin man. Hon har ju helgklänningen på sig, så det får väl gå för denna gång.
– Men jag kommer inte att le, och inte heller kommer jag titta på fotografen, meddelar hon för att ändå visa att hon inte är helt med på spektaklet.

Julius fru Jenny tar med sig minsta dottern Rut på armen, ställer sig bredvid sin man och ler mot fotografen. Hon har ett sött leende, och det bjuder hon gärna på den här dagen. Hennes två äldre döttrar Neimi och Judit, som båda är födda i garveriet bara några hundra meter härifrån, vid den lilla bäcken, står framför barnjungfrun för året, och kisar mot solen för att se vad den lustiga mannen bakom kameran har för sig.
Längst till höger står den vackra unga Alma, ännu lyckligt ovetande om att hon inte har så lång tid kvar här på jorden.
Så säger fotografen något roligt, och tar sin bild av familjen Boudin utanför det röda huset i Sulvik. Det är strax före sekelskiftet, ett omvälvande 1900-tal väntar runt hörnet, min mormor Judit är nyss fyllda fyra. Om 12 år kommer hon att börja fylla sina dagböcker med sin vardag genom två världskrig, pandemier och 30-talets depression.

När det gått 120 år, sitter jag och bläddrar i hennes dagböcker, där hon på försättsbladen i de tidigaste utgåvorna förbannar de som olovandes läser vad hon skrivit. Men det gäller inte mig, jag har fått lov, ja jag känner till och med att jag fått en uppmaning att förvalta dem på bästa sätt. Jag träffade aldrig mormor eftersom hon dog knappt två år innan jag föddes, men vi har ju ett band och genom mig får hon ett längre liv än vad som blev fallet när hon dog bara 54 år gammal.

Ett sätt att lära känna mormor och stärka bandet, är att uppsöka de platser där mormor varit och levat. Där spelar Björklunda en viktig roll, kanske den viktigaste, så det blir ett självklart resmål, en tidig höstdag 2020.

212 meter från Björklundas röda hus på Fjordvägen i Sulvik ligger mormors badplats nere vid Glafsfjorden. Därifrån tar det två minuter att gå upp till platsen för den gamla Boudinska skjutsstationen , och jag förväntar mig i bästa fall någon äldre byggnad, som fortfarande står på platsen och markerar en tid som flytt.

Och jag blir inte besviken, det gamla huset finns kvar, men i en strålande form, pietetsfullt skött av Johan Alberts barnbarn, och upprustat till perfektion av barnbarnsbarnet Eva som bor där nu.

Jag tror att alla släktled som tillbringat sin tid på Björklunda, är imponerade!

Sagan om ringen

I arkaden bredvid kristallaffären som idag ligger på Drottninggatan 10, stod kvällen den 7 januari 1965 tre skumma män, som observerades av två 20-åriga sjukvårdsbiträden som gick förbi. Då, 1965, låg den legendariska hovjuveleraren Dufvas guldsmedsbutik där, och när kvinnorna passerade gick en av männen och satte sig i en beige Mercedes, men han körde inte iväg, vilket de två kvinnorna tyckte var misstänkt. Så de gick och tog en fika i närheten, och när de åter passerade platsen såg de att bilen med mannen fortfarande var kvar på platsen, så de lade bilnumret på minnet.

Dagen efter kunde de i tidningen läsa om att Dufvas utsatts för en rififikupp där några borrat ett hål i taket och rånat butiken på smycken för 100 000 tals kronor. Tack vare deras vittnesmål kunde kuppen snabbt klaras upp när den beiga Mercedesen någon dag senare stoppades på Nynäsvägen, med två av rånarna i framsätet, på väg att sälja bilen för 1000 kronor.

Det här var första gången jag hörde talas om Dufvas guldsmedsbutik på Drottninggatan 10. Rififikuppen var uppmärksammad i alla tidningar, och som nyfiken 13-åring åkte jag in till city för att titta på brottsplatsen. Någonstans i bakhuvudet kanske jag till och med hade hopp om att hitta något guldföremål som rånarna tappat och som undgått allas uppmärksamhet, ett örhänge, en berlock, kanske en guldring.

Men jag fann ingenting. Vad jag inte visste då, var att i en låda i en vit sekretär i min mammas sovrum, låg en guldring från just Dufvas butik på Drottninggatan 10. Sekretären köpte min mormor som en del av sitt första möblemang till sitt och morfars första hem, ett litet hus i Lerum, 1920. Och ringen —

I mormors dagbok dyker Dufvas upp igen. Från Kristi Himmelfärdsdagen 1919 berättar hon vad som hände den torsdagskvällen, hos släktingarna i pensionat Skogshöjd på Lidingön. Hon mötte Kalle, och under en promenad in mot stan kysstes de vid Lidingöbron, kysstes åter i Humlegården, på fredagen festade de hemmavid och på lördagen förlovade de sig. Till det krävdes ringar, men som ringaffären hade stängt på helgen, fick de vänta till måndagen. De träffades utanför operan, då Judit slutat sitt arbete på Skandia för dagen och så gick de direkt till Dufvas på Drottninggatan, där de provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an”, tyckte han, “men de’ här”! “Ja, vi låter det väl vara då”, sa Judit. Varpå Kalle rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fick de komma och hämta ringarna, graverade och fina. “Judit – Kalle 19 1/6 19” stod det i ringarna. Och så stod det sedan i ringen i alla år, först på morfars finger, sedan i mammas sekretär och numera på mitt finger. Fast nu är inskriptionen “Yvonne – 30/12 -89.”