Sagan om ringen

I arkaden bredvid kristallaffären som idag ligger på Drottninggatan 10, stod kvällen den 7 januari 1965 tre skumma män, som observerades av två 20-åriga sjukvårdsbiträden som gick förbi. Då, 1965, låg den legendariska hovjuveleraren Dufvas guldsmedsbutik där, och när kvinnorna passerade gick en av männen och satte sig i en beige Mercedes, men han körde inte iväg, vilket de två kvinnorna tyckte var misstänkt. Så de gick och tog en fika i närheten, och när de åter passerade platsen såg de att bilen med mannen fortfarande var kvar på platsen, så de lade bilnumret på minnet.

Dagen efter kunde de i tidningen läsa om att Dufvas utsatts för en rififikupp där några borrat ett hål i taket och rånat butiken på smycken för 100 000 tals kronor. Tack vare deras vittnesmål kunde kuppen snabbt klaras upp när den beiga Mercedesen någon dag senare stoppades på Nynäsvägen, med två av rånarna i framsätet, på väg att sälja bilen för 1000 kronor.

Det här var första gången jag hörde talas om Dufvas guldsmedsbutik på Drottninggatan 10. Rififikuppen var uppmärksammad i alla tidningar, och som nyfiken 13-åring åkte jag in till city för att titta på brottsplatsen. Någonstans i bakhuvudet kanske jag till och med hade hopp om att hitta något guldföremål som rånarna tappat och som undgått allas uppmärksamhet, ett örhänge, en berlock, kanske en guldring.

Men jag fann ingenting. Vad jag inte visste då, var att i en låda i en vit sekretär i min mammas sovrum, låg en guldring från just Dufvas butik på Drottninggatan 10. Sekretären köpte min mormor som en del av sitt första möblemang till sitt och morfars första hem, ett litet hus i Lerum, 1920. Och ringen —

I mormors dagbok dyker Dufvas upp igen. Från Kristi Himmelfärdsdagen 1919 berättar hon vad som hände den torsdagskvällen, hos släktingarna i pensionat Skogshöjd på Lidingön. Hon mötte Kalle, och under en promenad in mot stan kysstes de vid Lidingöbron, kysstes åter i Humlegården, på fredagen festade de hemmavid och på lördagen förlovade de sig. Till det krävdes ringar, men som ringaffären hade stängt på helgen, fick de vänta till måndagen. De träffades utanför operan, då Judit slutat sitt arbete på Skandia för dagen och så gick de direkt till Dufvas på Drottninggatan, där de provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an”, tyckte han, “men de’ här”! “Ja, vi låter det väl vara då”, sa Judit. Varpå Kalle rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fick de komma och hämta ringarna, graverade och fina. “Judit – Kalle 19 1/6 19” stod det i ringarna. Och så stod det sedan i ringen i alla år, först på morfars finger, sedan i mammas sekretär och numera på mitt finger. Fast nu är inskriptionen “Yvonne – 30/12 -89.”

“Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling!”

Jag tror jag vet vad min mormor Judit fick i julklapp 1911. Minst tre små läderinbundna, svarta anteckningsböcker med linjerat papper och en liten hållare för en penna i kanten.

I den första står hennes namn på omslagets insida, och på nästa sida har hon lämnat ett meddelande till eftervärlden, i blyerts.
” Den som läser denna bok utan lov är en feg stackare”. Den sträcker sig fram till 17 maj 1912.

Den andra anteckningsboken ser likadan ut, men meddelandet har skärpts till lite. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling”. Den sträcker sig fram till augusti 1912. Den är kompletterad med en lite större anteckningsbok, där hela Judits skolresa till Dalarna är dokumenterad.

Den tredje anteckningsboken sträcker sig året ut 1912. Även i den har Judit lämnat ett meddelande, men denna gång i svartaste bläck, och på omslagets insida. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling!”. Med utropstecken.

I nästa dagbok, som också är svart men lite större och handlar om sommaren 1913, är meddelandet åter i blyerts, men lite snällare. “Den, som läser denna bok utan tillåtelse, är ingen bra människa!!!”

Jag, som börjat bläddra i Judits dagböcker, börjar känna mig som en feg stackare, en usling, en usling!, en ingen bra människa!!!

Men i fortsättningens dagböcker finns inga sådana restriktioner, och när jag gräver djupare i den stora kartongen med min morfar Kalle och Judits samlade papper, hittar jag en liten blå anteckningsbok som min morfar skrev 1954, då jag var tre år och min mormor hade varit död sedan 1949. På etiketten står det “Judit Renckes dagböcker. Register. med förord.”

Kalle var en noggrann man. Allt är registrerat, dagbok för dagbok, hur de numrerats och vilken tid de handlar om. Men det som drar mina blickar till sig, är Kalles förord. Där skriver han bland annat:

Det är min förhoppning att dessa dagböcker skall pietetsfullt förvaras av den av Judit Renckes efterkommande, som har det största intresset och de största förutsättningarna för att fortsätta med anteckningar om släktens vidare öden, alltså att fungera som släktens arkivarie. Detta uppdrag bör sedan gå i arv till den lämpligaste i yngre generationen. 

Så därmed, morfar Kalle, har jag inte bara din förlovningsring på mitt ringfinger, du vet den du fick av mormor Judit den 1 juni 1919, utan också din och Judits både lov och tillåtelse att bläddra vidare, utan att bli den usling som annars skulle vara fallet.

Jag har bläddrat fram till valborg 1919, till den där kvällen på Lidingön hos Rösejäntne på pensionat Skogshöjd. Och därmed är första delen av Judits berättelse “Mormor och kärleken” klar. Det är 1919, det är sommar, kärleken blomstrar, och jag tar tag i nästa lager, två tjocka buntar kärleksbrev som färdats mellan Göteborg och Stockholm precis när framtiden såg som ljusast ut efter första världskriget. Det glada 20-talet stod för dörren, framtiden kom med ett nytt decennium, rent och hoppfullt, inte så olikt den tid vi lever i idag, 100 år senare.

 

Klassbrevet från Ebba augusti 1918.

Alingsås den 13 augusti 1918.

Kära kamrater

Ja, jag får verkligen instämma med föregående talare att det var verkligen en utmärkt idé detta att skicka klassbrev. Det ska bli gräsligt roligt att komma i närmare kontakt med de gamla kamraterna. Som ni väl redan vet är jag välbeställd lärarinna i Alingsås. Efter att ha slutat i majorna gick jag in på Rudbecks seminarium och gick där i 3 år och vantrivdes där alldeles kolossalt, åtminstone det sista året.

Därför må ni tro jag var glad att jag fick slänga läxböckerna och ge mig därifrån. Sedan var jag och vikarierade en tid i Göteborg, men eftersom det inte är alla som få plats där, sökte jag därifrån och kom hit till granrisestan för ett år sedan.

Hela första tiden var ett enda festande och det gick inte många dagar utan vi var på kondis. Ni må tro det finns ett utmärkt sådant här. Och så hade vi ofta rep i skolan. Nu har det blivit mer sparsamt både vad beträffar kondisbesök och kafferep.

Ja jag trivs utmärkt bra här under skoltiden, men så fort jag får en dags fritt reser jag härifrån. Så har ni väl också hört kan jag tänka mig att jag gått och förlovat mig. Det är roligt må ni tro, och det vill jag rekommendera åt er allesamman. Min fästman är lärare i Göteborg, men för tillfället är han här i Alingsås och vikarierar för en lärare 14 dagar. Så nu må ni tro jag har det på gaffeln.

Det var någon av er som frågar efter Lilly Bohmans adress? (ja nu för tiden heter hon fru Lilly Andersson), hon gifte sig strax efter midsommar med en lantbrukare, men skall fortfarande vara kvar som lärarinna. Jag tror hennes adress är Fullesta skola Lagmansholm.

Så tycker jag att ni snart ska anordna ett klassmöte, men helst i Göteborg så vi får pratas vid riktigt. Ja nu är jag alldeles tom i hjärnan och vet inte vad jag ska skriva mer, men nästa gång skall det bli bättre. Hoppas att inte brevskrivningen slutar för fort. Till dess då, adjö med er.

Hjärtligaste hälsningar till er alla från Ebba.
————–

På tvären i blyerts:

Jag trodde nästan det gått i putten med breven, ty det är 2 månader sedan jag sist såg en skymt av ett klassbrev. Idag kom det som en läkande balsam på mitt tunga sinne. Här i Göteborg är gräsligt. Bara kriget tog slut så att man kunde resa. Jag skall nog höra av mig om det blir någon ändring. Greta.

Klassbrevet från Irma augusti 1918.

Styrsö den 23/8 1918

Käraste Judith därframme vid fönstret och Ni allesammans till Eleonore borta vid dörr’n + alla ni som slutade i 7:de! Jag får väl göra som alla de andra. Tacka Karin och Judith för deras goda idé. Charmant alldeles. – Tack skall ni ha!

Ja, här har ni nu mig. Jag är visst kommen så långt, så jag är klassens mamma. Vad tänker ni andra egentligen på? Ni skola väl inte bli gamla nuckor, ni ha ju snart varit giftsvuxna i 10 år? Du, Judith, ändrar dig nog! Men det är nog roligt att vara fri också, för all del, i synnerhet när du tänker dig utsliten och hålögd och behöva sitta uppe om nätterna etc. i ditt blivande äktenskap. Glöm då inte mitt för länge sedan givna råd: “sätt honom i tvärdrag”!

Men nu till mina levnadsöden. Att skryta med, tror jag, var jag den i klassen, som först var självförsörjande kvinna. (40 kronor i månaden, som regelbundet voro slut omkring den 3:dje). På sommaren efter jag slutat 8:de, tog jag mig en liten tripp till Hamburg. Hemkommen därifrån hamnade jag på Filip Holmquists handelsinstitut (“sådan var min stil” etc.) Akta er för den inrättningen, flickor. Härliga kamrater, den ena värre än den andra. Från landet, mer eller mindre välluktande. Det “dubbla italienska”, (Vet du vad det är, Karin Berg? Jag undrar inte på att du fått vitt hår, så mycket fornisländska, som du läser. Möter du mig någon gång mer i livet, så för all del prata inte annat än “götebosska” till mig, jag förstår det allra bäst), och allt det andra man fick lära sig, blev jag godkänd i. Jag fick inte så värst med överbetyg, och så var det att se sig om efter en plats. Av en hände1se fick jag reda på en ledig sådan, och tog mod till mig och sökte den. Jag hade snyggat till mig rätt så bra, lånat mammas skunkboa, så jag “gJorde mig” må ni tro och stod en eftemiddag framför chefen för “Förenade elektriska A.B”.

Denne, som varit på en bättre middag, var i en mycket god sinnesstämning, Jag fick platsen, utan att han knappt sett på mina betyg, (han var väl rädd att se dubbelt), vilket jag var mycket glad åt. Mitt A i “huslig ekonomi” är egentligen det enda att skryta med. Ja, ni, som äro kontorister, veta själva hur första tiden på ett kontor är. Inte rolig precis, men hur det är, så ordnar det sig så småningom. Jag blev anställd på Kassakontoret och fick min plats intill kassören (min man) som jag till en början fann odräglig, men i alla fall den bäste av alla de manliga individerna.

Han hade rätt så mycket att säga, och jag var hiskeligt rädd, när han slängde till mig sina oläsliga koncept. Men se, det ändrade sig med tiden. Efter ett år ungefär, så var det jag, som på hans “Fröken Fröckberg, var god skriv genast detta brevet”, svarade: “Det kan ni göra själv”. Det var ju precis inte lämpligt, men — . Ja, jag gjorde ungefär som jag ville, och narrade de andra flickorna till både det ena och andra, så följden blev, att jag insåg att det var nog bäst att draga åstad, innan jag blev uppsagd. (fy, en så´n mening). – Jag fick ett finfint betyg emellertid. Som kunnig i tysk och engelsk korrespondens och en hel massa annat, rekommenderade de mig till det bästa. (Jag tänker ibland på de där engelska och tyska breven. Palm och Holmertz hade väl fått stelkramp, om de läst dem).

Jag hade sedan plats på ett annat “elektr.kontor”. Där var jag i 14 dagar. Fy katten! Jag “insjuknade” hastigt, hämtade inte ens min avlöning (nu 60 kronor i månaden) och gick så hemma och slog dank en tid. Plats n:r 3 var på “Göteborgssystemet”. Där var livat, må ni tro. Ett 50-tal glada, galna flickor. Det var just då, när alla motböcker skulle delas ut. Och tror ni mig, när jag säger, att jag stått innanför disken på “buskrogen” på 1:sta Långgatan, ni vet, och delat ut motböcker till mer eller mindre brännvinsälskande busar.

(Undrar, om ni hälsat på mig, om ni händelsevis gått förbi). Tycker ni inte, att jag haft det omväxlande? Ja, så trolovade jag mig, ooh den 15 november förra året stod Irma Matilda Fröckberg brud å Pallace Hotell. (enkel familjefest + Eleonore). Brudparet glömde under vigselakten att falla på knä, men det gick bra ändå. (Fröken Åkerberg hade kanske rätt, nar hon sade: “A1lt vad Irma gör, gör hon galet”).

Så är jag nu vorden Fru Stenberg och är mycket lycklig som sådan. Min man är förtjusande, (fråga Eleonore), mitt hem så trevligt och rart, och hoppas jag, att jag aldrig skall ångra mitt val. I vintras kom det ut ett rykte, att vi skulle skiljas. Stackars människor!! De unnade oss inte ens vara gifta i 2 månader, innan de sågo mig “förgråten” på gatorna ooh hade hört från “absolut tillförlitligt håll” hur jag fick sitta ensam hemma om kvällarna, och hur olycklig jag var. Jag tog det “helt och hållet från den humoristiska sidan”, som Adda brukar säga, när mamma grälar på henne, och jag låter de skvallersjuka käringarna prata på. Måtte de tappa andan!

Så kommer jag till den största händelsen i mitt liv, Kära ni, vet ni av, att jag sedan 14 dagar tillbaka är mamma till världens skönaste baby?

En liten söt tjockis med stora, blå ögon och gropar i kinderna. Jag kan inte tala om, hur glad jag är, Ni kan kanske inte förstå det. Men det är underbart. Kära Lilly, du kommer väl antagligen snart efter. Har du hittat någon vikarie än?

Det var naturligtvis meningen, att jag skulle in till Göteborg, för den stora händelsens skull, men jag hann aldrig in. Och bra gick det ändå, som väl var. Det var hemskt, men efteråt tänker man ej på de fasansfulla kvalen. Då är livet bara skönt och man gråter av glädje och tacksamhet.

Nu är ni väl uttröttade av min långa epistel. Usch, vad det stormar. Jag tänker på Karin LJ., som far omkring pa sin cykel. Tag det lugnt, du. Hur mår du, Tora? älskar du god mat lika förbaskat? (pardon, ingen av er är väl vidare religös?) och Anna Larsson, var finns du? Skulle önska Jag finge höra dig läsa “En liten låt om vår’n”. Det gjorde du bra.

Och så undrar jag, vem Elsa C. är kär i just nu; “Du har väl glömt bokhandelsbiträdet i Majorna nu? Kommer du ihåg, Ruth P., när du skulle tala fint och skrev i din uppsats att “chalmeristen satt och åt på en bulla?”
Ja, kära flickor, jag hälsar er innerligt, och är ni i staden , så är ni innerligt välkomna. Jag bor Vadmansgatan 4, 1 våning t.v. – nu börjar min dotter (så viktigt va` ) att gallskrika. Ja, det gjorde ni också, när ni voro små, i synnerhet du, Laban, tror jag.
Er tillgivna Irma.
—————–
Antackningar på Irmas klassbrev:

Laban var ett mycket snällt barn, när Laban var liten. Vilken misstanke.
Vänta du Irma, nar jag träffar dej o de´ inte finns någon i närheten!
L a b a n

——————-

Hjärtligt tack. Kommer säkert ooh tittar på det rara barnet. Inte på dej alls. HJ. hälsningar.
S i g n hi l d.

——————-

Kära gamla flickor! Judits klassbrev juli 1918.

Stockholm i slutet av juli 1918

Kära gamla flickor!

Om jag hade er här i min ungkarlshåla allesamman ändå. Vad det skulle vara förfärligt roligt! Det säger jag då att vore jag rik så skulle jag minsann bjuda er allesamman! Oh, oh, vad vi skulle prata. Då skulle ni i tur och ordning får redogöra för edra öden och äventyr, lita på det, och vi skulle nog inte behöva leta efter orden eller vad tror ni?

Nu låter ju sig detta väl knappast göra och därför får vi väl så gott som göra låter, brevledes söker komma i kontakt med varandra.

Kan ni förstå att det nu är 6 år sedan vi voro ute på vår härliga skolresa som vi väl aldrig glömmer! Tänk hur roligt vi hade! Överallt var vi drog fram var det ju i gamman och glädje. Minns du Greta och du Tora när vi under skyddande paraplyer klevo iväg längs stranden i Leksand och tjuvrökte av alla krafter? Och hur vi hade vår lilla fönster-flirt i Filipstad och när vi sutto omkring spiseln i fäboden och allt allt allt de andra roliga! ”Ack hade vid den tiden åter”.

Men på det här viset fördjupar jag mig ju endast i gamla minnen istället för att skildra mina nuvarande levnadsomständigheter. Ni alla som voro med på vårt trevliga möte på ”hemtrevnad” i Göteborg vet väl att jag efter skolans slut först hamnade hos en gammal doktor här uppe som sekreterare och lektris.

Det var visst Irma som gav mig det välvilliga rådet att först ”tjusa till gubben” så han gifte sig med mig och så placera honom i drag så han blev sjuk och dog ihjäl sig, varefter jag skulle göra mig glada dagar med hans pengar. Sorgligt nog eller lyckligtvis, det beror på hur man tar det, kom jag inte att följa rådet. Ty jag kunde omöjligen behandla gubben på annat sätt än som en snäll gammal farbror. Vi kommo överdådigt bra överens, han var alltid rysligt skämtsam och rolig, och jag var inte ledsen heller precis så tråkigt hade vi aldrig.

Om vintrarna bodde vi i en särdeles flott våning här i stan. Då hade jag fullt upp med tid att se mig omkring i den sköna huvudstaden och ju mer jag sett desto mer förtjust har jag blivit i den. Ni får verkligen förlåta mig men jag skulle nog vantrivas ohyggligt om jag nu skulle flytta tillbaka till Göteborg igen. Fast nog längtar jag förfärligt efter hemmet och alla gamla kamrater ibland.

De flesta av er kanske har varit häruppe på någon liten tripp, Karin Berg och Elionore har jag ju själv träffat här, och då kanske ni känner till staden något. Här finns möjligheter må ni tro. För dem som önskar roa sig har vi massor av teatrar och förlustelser av alla slag, från operan och dramaten, Hasselbacken och Rosenbad till kabaret ugglan (fjärde klassens kabaret) och mosebacke varieté, lyktans systemkrog och andra ”matos”.

Så har vi för det musikaliska allehanda konserter, för de allvarligare sinnade en uppsjö av kyrkor (Valdus är ju här också)! För de vetgiriga, bibliotek, museer och dylikt och så till slut, men i mitt tycke bäst, de allra vackraste omgivningar åt alla håll och de mest idylliska små värdshus från gamla tider; Bellmansro, Stallmästargården, Djurgårdsbrunn, Haga, Nacka, med flera som man så ofta läste om i romaner från Auguste Blanche och Bellmans tid. Så kom hit bara, vi ska nog få trevligt!

Som sagt, om vintrarna hade jag många tillfällen att lära känna Stockholm i regn och solsken, i snö och dimma. Och om somrarna bodde vi i doktorns förtjusande villa på Lidingö där det fanns en den allra vackraste trädgård med alla upptänkliga blommor och bär och frukter. Har ni sett en stor rabatt med olika svärdsliljor i full blom? Eller syrener i alla färger från ljust lila och rosenrött till mörkaste svartviolet? Eller har ni suttit på en vildvinsomslingrad veranda och ätit jordgubbar eller filbunke och sett smäckra segelbåtar med stora snövita segel skymta fram mellan trädens grenar?

Då förstår ni nog vilka högtidsstunder man kunde ha där ute på Nysätra. För att inte tala om då månen sände en glittrande strålflod över små krusiga vågor, då jasminer och syrener uppfyllde natten med sin vällukt och allt var tyst och stilla utom ett sakta böljeskvalp nere vid stranden.

Då var det sannerligen som man kunde bli frestad att dikta, men jag föll aldrig för den frestelsen gud ske lov!

Där ute blev det dock lite långsamt ibland då doktorn var i stan hela förmiddagen till klockan 4. Då hade jag bara jungfrurna och trädgårdskullan, gamla Kerstin från Rättvik, att prata med. Ni må tro Kerstin var lustig med sitt sjungande dalmål och sitt lilla krypin i trädgården där hon hade fullt upp med tavlor och bilder från Dalarna på väggarna, och så diverse porslinskatter papperssolfjädrar, torkade blommor, fotografier av Amerikasläktingar och dylikt förstås.

Om jag gjorde mig riktigt till och hjälpte henne att kratta trädgårdsgångerna eller vattna clematisen, då kunde hon ibland bjuda på kaffe och berätta om livet i Dalarna, då jag höll på att dö av längtan dit.

Hos doktorn var jag från juni 1915 till februari 1917. Fastän jag nog trivdes utmärkt började jag dock tycka att jag var för overksam, så då fattade jag det beslutet att söka anställning i försäkringsaktiebolaget Skandia som jag hört skulle vara ett bra ställe. Jag kom in bums och på kvällen den 31 januari togo doktorn och jag ett verkligen ganska smärtfyllt avsked från av varandra. Jag måste ju lova att komma upp och hälsa på alltemellanåt förstås.

Nog var det lite konstigt den första månaden på kontoret alltid. Men som kamraterna är synnerligen snälla och trevliga, både damer och herrar, började jag snart trivas utmärkt och nu är jag ju ”gammal i gården”. Det är ju en mycket vidlyftig inrättning, en stor byggnad alldeles bredvid slottet vid Mynttorget med en personal på cirka 200 personer. De är ju uppdelade på många olika avdelningar förstås, så jag som sköter inspektörernas ekonomiska mellanhavanden med bolaget på livavdelningen, kommer ju inte i beröring med fler än omkring 40 – 50 stycken. Vi har en bra arbetstid 9.15 till 3.30 på sommaren och 9.15 till 4.30 på vintern. Lördagar får vi alltid slutar klockan 2. Och mycket trevligt och gemytligt har vi. Stockholmarna är och ett glatt släkte och man trivs onekligen särdeles bra tillsammans med dem.

Som några av er kanske vet är även min äldre syster Naemi häruppe. Hon är stenografilärarinna och jag tror att både hon och hennes elever alltid komma bra överens med varandra, för rätt som det är kommer här uppskickandes blommor (med eller utan kristallvas) konfektaskar och dylikt från tillgivna och tacksamma elever.

Vi bo naturligtvis tillsammans och har ett riktigt trevligt rum vid Drottninggatan, mycket centralt och bekvämt. Drottninggatan är en stor affärsgata ungefär motsvarande Kungsgatan mellan Östra och Västra Hamngatorna i Göteborg. Egen vit möbel har vi och sedan vi för en tid sedan hyrt piano tycker vi att det är ganska fullkomligt. Vi komma utmärkt bra överens och har mycket livat tillsammans.

I början av varje månad ska vi förstås regelbundet ut att ”blöta avlöningen” på något galej, och nog finns det tillfällen. Sist lunchade vi på Nordiska kompaniet där det är särdeles elegant och trevligt. Dit måste vi gå när ni komma hit.

Förut har vi alltid ätit på ett pensionat som bussigt nog ligger på samma farstu, men sen mattanten i början av sommaren avvek från skådeplatsen för att reparera sin av dyrtids bekymmer tämligen skamfilade hälsa, har vi lagat mat själva. Eftersom jag slutar tidigast har jag fått matlagningen på min lott och det är verkligen riktigt roligt att uppliva gamla skolköksminnen. Fast det är åtskilligt stor skillnad på tillgång och priser på matvaror då och nu, eller vad tycker husmodern Irma?

Man väljer ju alltid lättlagad mat förstås (till exempel jordgubbar till efterrätt!) Någon gång släpper vi Barratam lös och köpa hem riktigt mycket gott, men sedan får vi också späka oss och nöja oss med sill och potatis och dylikt en tid. Men vi är lika glada för det! Och ni må tro att jag har blivit tjock. Det var jag ju förr också förstås, men nu är det etter värre. Trots dyrtiden. På sätt och vis är det ju trevligt att slippa att vandra omkring som ett levande åskådningsobjekt för kristiden förstås, men nu får jag sannerligen inte bli frodigare för då blir det alltför frappant. Hur har kristiden tagit på er i allmänhet? Hur mycket avmagrade? Den som kunde få titta på er allesammans ändå!

Apropå husmodern Irma, tänk att ingen av oss andra råkat fast ännu! Eller kanske det är någon mer fastän jag i min ljusgröna oskuld inte vet det? Själv är jag ”gushevaretackadochlovad” fortfarande fullkomligt min egen herre. De ska allt katten låta ”en karlslok” komma och ta kommando över en. (obs ord ej gillat av fröken Palm), och bli kär och varken kunna äta eller dricka eller sova och bli oanvändbar i sällskap med vanliga dödliga och så vidare . Och sen sitta uppe halva nätterna och sy gardiner och brodera på lakan och dylikt och bli blek och mager och hålögd.

Det skulle visserligen inte skada mig att magra lite, men då tror jag jag föredrar tennis och gymnastik, vilket jag förresten håller på med, framför ”karlsloken”. Herrar är visserligen väldigt bussiga som kamrater och roliga att flirta så där lite lagom och dansa one-stepp och ”hesitation” med, men ”aktarej” för att bli kär. Dock enligt alla förlovades och giftas (åtminstone nygiftas) åsikt, är det ju det härligaste som finns och då kanske inte en sådan här stackars oinvigd skall yttra sig i ämnet.

Kära flickor jag hoppas att ni inte lägger det här alltför allvarligt på sinnet och tror att jag urartar till en F.K.P.R eller så, långt ifrån, förlova er ni och gift er allt vad ni orkar, frid vare med er, men skyll inte på mig!!

Som några av er kanske har hört var vår kära fröken Palm häruppe för en tid sen och hon, Karin, Rakel Kihlman och jag sammanträffade då på ”Kompaniet”. Det var riktigt trevligt att få prata om gamla skolminnen och få höra lite om de gamla kamraterna. Bland annat hörde jag att ”Laban” är lärarinna ute i skärgården och snart urartar till fullkomlig skärgårdsbo, väldigt tummis med fiskargubbarna. Kära gamla ”Laban”, minns du hur vi skojade med att du alltid råkade ut för kärvänliga busar ?!

Hoppas du får vara i fred för sådana nuförtiden!

Ni må tro att jag nu är glad hela dagarna, får nämligen semester nu till lördag och reser förstås till mitt älskade Värmland. Hela 3 veckor har jag, först 14 dagars semester och en veckas tjänstledighet som jag krånglat mig till. Bland annat har jag planerat en fotvandring i ”Gösta Berlings land” och så en båttur längs Klarälven. Låter det inte lockande? Det gäller sannerligen att ta vara på de dyrbara sommardagar då man får ge allt kontorsknog ”katten” och ”framföras i frihet”.

Varenda söndag ger man sig förstås iväg ut på landet om man möjligtvis har tillfälle. Vi har lyckligtvis bekanta lite varstans i Stockholms närhet, på Lidingön. i Saltsjöbaden och Södertörn, så jag har varit bortbjuden mest varenda söndag i sommar. Ni må tro att Saltsjöbadsborna är viktiga över sina salta bad, men då man badat på västkusten kan man inte hjälpa att man blir lite kritisk och inte kan falla i hänryckning över den ljuvliga sältan. Men förtjusande vackert är det överallt.

Åh, ni skulle komma stora segelleden in från Vaxholm en solig sommardag! De leende lummiga stränderna med ståtliga villor, omväxlande med små nätta, röda, stugor. Här och var ligger ett bjärtgrönt sädesfält, gamla trevliga gärdsgårdar omväxla med mossiga stenmurar, björkarnas vita stammar och klar gröna lövverk bryta så vackert av mot barrträdens mörka grönska eller gamla, knotiga ekar, och över det hela strålar solen och seglar små gulliga vita moln. Och likadant inåt Mälaren åt Sigtuna och Gripsholmshållet. Tusen små öar där träden speglar sig i de lugna blanka vattnet inne i vikarna och tusen små segelbåtar som spänner sina vita segel över de små vågorna, där vinden ligger på.

Men kära ni, nu är ni väl alldeles uttröttade av min fruktansvärda svada om matlagning, giftermål, beskrivning av Stockholmsnatur och allt annat i en farlig röra, så nu måste jag sannerligen sluta. Nästa gång ska jag inte ”babbla på” så rysligt, det lovar jag, utan då får jag väl lugnt sansat och stilrent skildrar mina erfarenheter. Jag anhåller hövligast att de värda lärarinnorna inte blir chockerade över det nonchalanta sätt på vilket jag behandlat det kära svenska språket, med dess singularis, pluralis, komma etcetera.

Åh vad det ska bli roligt att få höra från er! Ni måste förlåta mig att ni får kosta dubbelt porto på denna epistel, men det kan ju ingen hjälpa. Riktigt, riktigt många hjärtliga hälsningar till er alla, från Judit.

—————————-

På en liten lapp i anslutning till detta brev.

Tack lilla Dagmar, för brevet!
Karin (obs 2 augusti) sänder er alla från Ljungskile de hjärtligaste hälsningar.

—————-
Slumpen har fört mig till Greta N just då hon har ett av de gamla B:arnas kamratbrev, och då passar jag på tillfället att sända er alla en varm hälsning. Olga Palm.
—————-

Kommentarer skrivna på Judits klassbrev.

Kära allesamman, om det är någon som har reda på Anna Hanssons, Lilly Svenssons och Lilly Bohmans adresser så var så snäll och underrätta mig, jag har inte lyckats få svar från dem. Kanske kunde man få tag på den i någon Göteborgsk adresskalender. Jag ber att få nedlägga en indignerad protest mot beskyllningen att vara klassbrevens upphovsman. Judit var med om det, var troligtvis också pappa till idén, jag minns nu inte riktigt hur det gick till. Opponera dig inte, Judit, det är ingen som tror dig! Hälsningar Karin Berg
—————–
Nej hör du Karin, vem var det egentligen som hittade på det hela? det undrar just Judit. Hälsn.
—————–
Båda två kan dela det hela, det bästa ni kunde hitta på. Låt det bli en god fortsättning. Kära Karin om inte breven kommer till Judit så be henne skicka mig hennes fullständiga adress. Greta.
—————–
O kära du vad jag njutit – Det här är något för en ”gammal lärarinna” (2 tjänsteår snart) Hjärtliga hälsningar Signhild!
—————–
Har ej blivit kramad av någon buse? Sen jag gick i 8:e. Antingen har jag blivit förändrad eller ha de ändrat smak. ”Lusiga Laban”.
—————–
Kära bänkkamrat! Du kunde vara så hygglig och skicka mig din adress. Drottninggatan är lång. Jag längtar till Stockholm. Har varit där och vet hur härligt det är. Hälsningar Greta den 26 oktober 1918.