Tag Archives: slott

Hemåt i lugn takt

Vi ville inte sluta med en tråkig “vänta-på-flyget-dag”, så vi åkte förbi Windsor på vägen ner mot flygplatsen. Mysig stad som vi absolut ska åka tillbaka till, nära London också!

The Thames från ett annat håll.

The Long Way.

Storbritanniens största slott, och Elizabeth II’s weekend getaway.

Sista frukosten, värdig en kunglighet, på Madame Posh café.


För att slippa stressa tog vi bilen i god tid till Gatwick och lämnade in. Alltid lika skönt när man har lämnat bil utan problem, och sen checkat in väskorna utan problem (vi var bara tvungna att packa om lite grann för vikten, men vi är så rutinerade 😎 ).

Det var allt för den här gången från Lillebo-resenärerna!

Spännande och vackra Northumberland

I dag var en jättebra klassisk roadtrip-dag! Kvällens B&B var bokat bara ungefär två timmar från gårdagens, så på morgonen tog vi sikte mot Berwick-upon-Tweed på östkusten. Tanken var att bada där i havet, men när temperaturen sjönk tio grader under natten så skrotade vi den planen. 

Här går gränsen mellan Skottland och England.


Berwick visade sig vara en jättemysig stad, full med små trevliga caféer och historia. Som den nordligaste staden i England, har den varit med om en hel del slag. 

De tre broarna är ett kännetecken för staden – den första från 1600-talet, mittenbron från 1928, och den vackra viadukten längst bort är för tåg och från 1800-talet.

Jag brukar skicka upp en scout först, för att kolla om det är värt att gå upp för trappan. Den här var värd.


Efter lite fika så åkte vi vidare en liten bit, och gjorde en avstickare ut till Holy Island, eller Lindisfarne som det också kallas. 

Ön går bara att nå vid ebb, så det är viktigt att kolla tide table innan man ger sig ut.

 

Vi kom precis i rätt tidpunkt (flyt igen!) och väntade i tio minuter innan vi körde över. Det kändes spännande och lite farligt. 🙂

På vägen ut – vattnet är precis bredvid vägen. På väg tillbaka var det sandstrand på båda sidor, med en massa krabbspår.


Ön var centrum för kristnandet av norra England på 600-talet, det var en tydligen mycket övertygande munk som frälste sin kvot på bara 29 år härifrån. På ön finns en slottsruin från den tiden, men det är under renovering till 2018, så vi tittade på klostret från 1100-talet i stället. 

Gotlandskänsla på Lindisfarne.

Slutet på stigen bakom klostret.


Vi köpte kaffe, te och världens godaste och största jordgubbar för att stödja ö-businessen.


Nästa stopp blev i Alnwick, som har ett så coolt medeltidsslott att det figurerat som Hogwarts vid något tillfälle. I Alnwick fanns det en bubblare i form av hela förstaklass-loungen från Titanics systerskepp Olympic inhyst i ett hotell. 

Alnwick Castle.


Det bästa möjliga slutet på dagen: vårt B&B i den lilla byn Snitte, Silverdale Farm House, som är lika fint som det ser ut på bilderna. Höns, gäss och vackra landskap. Nu regnar det utanför vårt vindsrum och är sååå mysigt!


Vi åt middag i grannbyn Thropton med världens utsikt.

Jag fick en massiv kycklingsallad.

Södra Skottland – intensivvarianten

Jag hann inte skriva något i går, eftersom hela kvällen gick åt att planera vår sista vecka och boka boende. Nu är det äntligen klart, känns skönt. Från Carlisle åkte vi över gränsen till Skottland, och började med Glasgow.

Gamla fina centralstationen från 1879.

Det kom som en överraskning att Glasgow är Storbritanniens fjärde största stad (efter London, Birmingham och Leeds), men det märktes verkligen. Vi traskade runt i några timmar, lunchade på en svindyr Yo! Sushi och såg stadskärnan med en liten avstickare till en gata utanför för att leta efter en bokaffär som Hannes hittat (den var stängd på grund av att det var tredje måndagen i månaden, någon typ av extra helgdag i Skottland när de små affärerna håller stängt).

Tolbooth Steeple, och till höger en staty med en enhörning, som vår ständiga fun fact-källa Hannes berättade är Skottlands nationaldjur.

Det är supersvårt att höra vad skottarna säger, i en affär var det en annan kund som frågade mig något, och jag tror det handlade om barnstorlekar, men jag kunde inte för mitt liv avkoda vad hon sa! Jag sa tre gånger att jag inte hörde/förstod, sen blev det jättepinsamt innan en personal i butiken grep in och svarade (lika obegripligt). De som jobbar på restaurang eller i butik verkar ändå anpassa dialekten lite, där förstår jag det mesta och gissar resten.

Utanför stadshuset. Blåste ganska kallt!

Passar bra att den här statyn står framför Museum of Modern Art.

Sedan någon gång på 80-talet har Duke of Wellington fått en kon på huvudet med jämna mellanrum. När vi var där hade även hästen fått en hatt.

Det var en del gatukonst här också, som den här vid universitetet.

När vi kände oss nöjda med Glasgow, hoppade vi in i bilen och körde mot Edinburgh. Vi bodde en bit utanför, så vi körde in i stan innan vi checkade in, för att få en känsla för staden och för vad vi skulle göra dagen efter. Vi kör alltid mot city centre när vi inte vet vart vi ska, och det var rätt den här gången också. Vi parkerade vid Charlotte Square och gick in på Rose Street, som är en mysig gata med en massa restauranger.

Edinburgh Castle, mitt under Jazz- och bluesfestivalen.

På Castle Street fick vi en jättefin vy av slottet som ligger på en hög kulle mitt i staden, så där satte vi oss och fikade. Vi var beredda på att det skulle vara kyligt i Skottland, men i Edinburgh fick vi 25 grader och sol!

Risto fick äntligen en kaffe utan kakaopulver på, jag tror att de lägger på det för att slippa göra fint mönster. Och jag fick Earl Grey, hurra!

För att komma till vårt Premier Inn, åkte vi förbi Musselburgh och en bit ut på landet. Resans sämsta service på hotellrestaurangen, jag var jättetrött när vi fått vår mat och ätit.

Jag är fascinerad av alla skorstenar!

Gatudekoration på Rose Street.

På morgonen körde vi till en Park & Ride tio minuter från hotellet, de verkar använda sådant rätt mycket här. Miljövänligt och billigt! I stället för bilkö och dyr parkering så kostade hela familjen 8,50 pund för ett day pass på bussen som vi tog in till stan.

Hannes vid Scottish War Memorial i slottet.

Ni fattar…”mooooo”!

Edinburgh Castle innebar en jobbig backe, och saken blev inte bättre av att det var fler turister än jag sett någon annanstans under vår resa.

Hilda ville ha en audioguide, men de var slut… Utsikten var klart värd mödan, men inte slottet. Vi blev inte långvariga där, och gick i stället och åt lunch på ett mysigt café på Rose Street.

Det är en fin stad, men alldeles för mycket turister och souvenirbutiker. Som ett Drottninggatan i kvadrat. Vi gick i alla fall på gatan som kallas Royal Mile, eftersom det var en “must-see”.

Cockburn Street vindlar sig upp emot Royal Mile.

Hilda skriver vykort på Mrs Macintyres café.

Detalj från ett av fönstren i Edinburgh Castles Great Hall.

National Gallery, Scott’s Monument och ett pariserhjul. Man kan knappt vända sig om utan att se något fotomotiv.

Glasfönster föreställande Queen Margaret i St Margaret’s Chapel.

Staden slutar helt abrupt i ett berg!

Vi avslutar med lite engelsk humor:

Två sidor av Wales

Jag var lite pirrig när vi närmade oss Cardiff, det var lite spännande att komma tillbaka till staden där jag bodde 1999! Jag har inte så många vardagsminnen, men de dök upp hela tiden. Till exempel kunde jag inte för mitt liv komma ihåg hur jag kom till universitetet, som låg 20 minuters tågresa utanför stan. Men när vi parkerade såg jag en gångbro bakom en byggnad och kom plötsligt ihåg exakt hur jag gick till stationen där på morgonen. Sen dök det upp fler minnen lite här och var, jättekul!

Utanför mitt gamla tillhåll på Whitchurch Place.


Cardiff Castle, medeltida slott mitt i stan.


Cardiff var mycket större och mycket finare än jag kom ihåg. Och det händer mycket – massor att gatuartister och evenemang som konserter och pjäser. Jag kan verkligen rekommendera ett besök!


Vi slank in i en affär och spontanshoppade lite, våra väskor var lite för tomma. 🙂 Fikade och drog runt på stan ett par timmar, sen satte vi oss i bilen och körde till Caerphilly Castle. 

Det här språket alltså…


Så här ska ett slott se ut! Caerphilly är vackert, mystiskt och storslaget. Vi var dessutom ganska ensamma där, vilket bidrog till stämningen. 




Efter Caerphilly åkte vi till Aberdare, där vi bokat hotell för natten. Stark kontrast mot Cardiff – en småstad där allt var stängt och folk kastade misstänksamma blickar  när vi gick förbi. 

Konstigt nog så bor vi på Mount Pleasant Street i Liverpool i morgon. Konstigt sammanträffande!


Vi checkade in på Mount Pleasant Hotel och gick ut på en fruktlös jakt efter middag bland skumma pubar och permanent stängda hak. Vi gav snabbt upp och gick tillbaka till hotellet. Det var god mat där ändå, och kändes lite tryggt. Kul att bo lite klassiskt ovanpå en pub!

Biodomes, bilmanövrar, Bristol och B&B

Det var ganska varmt i vår snoozebox på natten, ac var trasig. Vi var uppe några gånger och öppnade dörren en stund. Första regnet på resan föll på morgonen, så det var svalt och skönt. Vi fick frukost och gick ner till själva Eden Project när de öppnade. 
Det är verkligen ett spännande projekt – från en krater med grus har de byggt upp en fantastisk trädgård och stora biodomer, en med regnskog och en med medelhavsväxter. 


Allting i området fokuserar på hållbar utveckling, från odlingarna och forskningsprojekt till maten som serveras. 

Spolar med regnvatten!

Tummelisa i regnskogen.

 

Ut på vägarna igen, med sikte mot Bristol! Vi hade bokat ett B&B i en liten by som heter Grittleton, ungefär 45 min utanför Bristol, men vi ville se stan för att bestämma om vi ska dit sen eller hoppa över. 

Vägarna är nästan som nergrävda i marken, det är kullar i stället för diken bredvid på båda sidor. Och när det kommer träd, så är de beskurna rakt av mot vägen, så ofta kör man som genom en grönskande sal. Vackert, men som sagt läskigt när det är för smalt och kommer möte. 


Vi tog en omväg via Tintagel, som  enligt legenden skulle vara King Arthur’s ställe och “where history meets legend”, som Cornwall-broschyren sa när vi stannade och åt på The Mill House (efter en skräckfärd där jag faktiskt blundade en gång när vi vände bilen). 

Hannes utanför fina The Mill House Inn.


Tintagel var snarare “where souvenir shops meet the French/Germans”. Proppat med turister, och ruinerna efter slottet Tintagel var så subtila att vi nöjde oss med att titta på det fina gamla posthuset och åkte vidare. Det var typ tretusen trappsteg också, så det hade inte funkat ändå. 

Men igen – så är det med roadtrip: planer görs och planer ändras. Vidare till Bristol, som var fint och soligt.

Bristol Cathedral.

Kollade lite på Wimbledon på torget.


Banksy är från Bristol, så vi kollade på maps var konstverken fanns, men det blev så kallt och sent att vi bara tog de i närheten. 

Well-hung lover av Banksy.


Vårt B&B ligger i en by med 500 invånare, mycket pittoreskt. Här stannar vi i två nätter, så vi tvättar kläder och planerar lite vidare, eftersom inget är bokat framåt.