Moooot Sherwoodskogen!

Dagens slutmål: Nottingham. Dagens sevärdhet: Hadrianus mur. Hannes och Hilda började dagen med att mata hönsen och gässen. Det tyckte de var så roligt att vi kom iväg rätt sent. Hilda tyckte det här var det bästa hotellet på resan, främst på grund av katterna Marmelade, Mustard (och en tredje som vi kallade för Cattitude), och de två hundarna.

Småbönder.


Vi körde till Housestead, där de har den längsta biten bevarad mur, och dessutom ruinerna av ett stort romerskt fort. Det är så coolt att tänka att romarna byggde ett gigantiskt fort mitt ute på heden – vad det måste imponerat på lokalbefolkningen!

Det GÅR verkligen inte att fånga på bild vilken fantastisk utsikt det är härifrån.

Latrinen, med ett smart vattenrännesystem för regnvatten.

Det var riktigt kallt i dag, 16 grader och blåsigt.


Vi lunchade på ett litet fik och fick smaka den intressanta (och goda!) kombinationen chips with curry. 

Nästa stopp blev på en service station i Wetherby vid Leeds, där Risto överraskade mig med en AA-karta! Vi har ju haft en karta, men den har inte varit så detaljerad, så det har blivit mest sat nav och Google maps. Det här är roligare!

Mallig och glad. Fram med överstrykningspennan!


Sen körde vi i godan ro tills Risto plötsligt såg Sherwood Forest på en skylt och korsade tre filer bort från vår rutt. Men det är klart att man inte kan bara åka förbi Sherwoodskogen!

Major Oak – den över tusenåriga eken där Robin Hood och hans muntra män (och kvinnor) enligt sägen samlades inför äventyren.


Vi strosade runt på ett trail i skogen, som numera är nationalpark och en biologisk “special interest area” med många arter av växter och djur. 

Roligt att se gamla turistbilder från eken!


Risto fick känsla för feeling.


Från skogen åkte vi vidare en halvtimme in i Nottingham, där vi bor i stadsdelen Beeston. Alla var hungriga, så vi gick till närmaste pub, Victoria, som med vår vanliga tur visade sig vara jättebra! Barn var inte tillåtna i lokalerna efter åtta och familjer skulle beställa mat senast halv sju, men vi fick beställa mat fastän klockan var kvart över sju. Plus att de skyndade på vår beställning så vi fick mat först. Så snällt!

Spännande och vackra Northumberland

I dag var en jättebra klassisk roadtrip-dag! Kvällens B&B var bokat bara ungefär två timmar från gårdagens, så på morgonen tog vi sikte mot Berwick-upon-Tweed på östkusten. Tanken var att bada där i havet, men när temperaturen sjönk tio grader under natten så skrotade vi den planen. 

Här går gränsen mellan Skottland och England.


Berwick visade sig vara en jättemysig stad, full med små trevliga caféer och historia. Som den nordligaste staden i England, har den varit med om en hel del slag. 

De tre broarna är ett kännetecken för staden – den första från 1600-talet, mittenbron från 1928, och den vackra viadukten längst bort är för tåg och från 1800-talet.

Jag brukar skicka upp en scout först, för att kolla om det är värt att gå upp för trappan. Den här var värd.


Efter lite fika så åkte vi vidare en liten bit, och gjorde en avstickare ut till Holy Island, eller Lindisfarne som det också kallas. 

Ön går bara att nå vid ebb, så det är viktigt att kolla tide table innan man ger sig ut.

 

Vi kom precis i rätt tidpunkt (flyt igen!) och väntade i tio minuter innan vi körde över. Det kändes spännande och lite farligt. 🙂

På vägen ut – vattnet är precis bredvid vägen. På väg tillbaka var det sandstrand på båda sidor, med en massa krabbspår.


Ön var centrum för kristnandet av norra England på 600-talet, det var en tydligen mycket övertygande munk som frälste sin kvot på bara 29 år härifrån. På ön finns en slottsruin från den tiden, men det är under renovering till 2018, så vi tittade på klostret från 1100-talet i stället. 

Gotlandskänsla på Lindisfarne.

Slutet på stigen bakom klostret.


Vi köpte kaffe, te och världens godaste och största jordgubbar för att stödja ö-businessen.


Nästa stopp blev i Alnwick, som har ett så coolt medeltidsslott att det figurerat som Hogwarts vid något tillfälle. I Alnwick fanns det en bubblare i form av hela förstaklass-loungen från Titanics systerskepp Olympic inhyst i ett hotell. 

Alnwick Castle.


Det bästa möjliga slutet på dagen: vårt B&B i den lilla byn Snitte, Silverdale Farm House, som är lika fint som det ser ut på bilderna. Höns, gäss och vackra landskap. Nu regnar det utanför vårt vindsrum och är sååå mysigt!


Vi åt middag i grannbyn Thropton med världens utsikt.

Jag fick en massiv kycklingsallad.

Södra Skottland – intensivvarianten

Jag hann inte skriva något i går, eftersom hela kvällen gick åt att planera vår sista vecka och boka boende. Nu är det äntligen klart, känns skönt. Från Carlisle åkte vi över gränsen till Skottland, och började med Glasgow.

Gamla fina centralstationen från 1879.

Det kom som en överraskning att Glasgow är Storbritanniens fjärde största stad (efter London, Birmingham och Leeds), men det märktes verkligen. Vi traskade runt i några timmar, lunchade på en svindyr Yo! Sushi och såg stadskärnan med en liten avstickare till en gata utanför för att leta efter en bokaffär som Hannes hittat (den var stängd på grund av att det var tredje måndagen i månaden, någon typ av extra helgdag i Skottland när de små affärerna håller stängt).

Tolbooth Steeple, och till höger en staty med en enhörning, som vår ständiga fun fact-källa Hannes berättade är Skottlands nationaldjur.

Det är supersvårt att höra vad skottarna säger, i en affär var det en annan kund som frågade mig något, och jag tror det handlade om barnstorlekar, men jag kunde inte för mitt liv avkoda vad hon sa! Jag sa tre gånger att jag inte hörde/förstod, sen blev det jättepinsamt innan en personal i butiken grep in och svarade (lika obegripligt). De som jobbar på restaurang eller i butik verkar ändå anpassa dialekten lite, där förstår jag det mesta och gissar resten.

Utanför stadshuset. Blåste ganska kallt!

Passar bra att den här statyn står framför Museum of Modern Art.

Sedan någon gång på 80-talet har Duke of Wellington fått en kon på huvudet med jämna mellanrum. När vi var där hade även hästen fått en hatt.

Det var en del gatukonst här också, som den här vid universitetet.

När vi kände oss nöjda med Glasgow, hoppade vi in i bilen och körde mot Edinburgh. Vi bodde en bit utanför, så vi körde in i stan innan vi checkade in, för att få en känsla för staden och för vad vi skulle göra dagen efter. Vi kör alltid mot city centre när vi inte vet vart vi ska, och det var rätt den här gången också. Vi parkerade vid Charlotte Square och gick in på Rose Street, som är en mysig gata med en massa restauranger.

Edinburgh Castle, mitt under Jazz- och bluesfestivalen.

På Castle Street fick vi en jättefin vy av slottet som ligger på en hög kulle mitt i staden, så där satte vi oss och fikade. Vi var beredda på att det skulle vara kyligt i Skottland, men i Edinburgh fick vi 25 grader och sol!

Risto fick äntligen en kaffe utan kakaopulver på, jag tror att de lägger på det för att slippa göra fint mönster. Och jag fick Earl Grey, hurra!

För att komma till vårt Premier Inn, åkte vi förbi Musselburgh och en bit ut på landet. Resans sämsta service på hotellrestaurangen, jag var jättetrött när vi fått vår mat och ätit.

Jag är fascinerad av alla skorstenar!

Gatudekoration på Rose Street.

På morgonen körde vi till en Park & Ride tio minuter från hotellet, de verkar använda sådant rätt mycket här. Miljövänligt och billigt! I stället för bilkö och dyr parkering så kostade hela familjen 8,50 pund för ett day pass på bussen som vi tog in till stan.

Hannes vid Scottish War Memorial i slottet.

Ni fattar…”mooooo”!

Edinburgh Castle innebar en jobbig backe, och saken blev inte bättre av att det var fler turister än jag sett någon annanstans under vår resa.

Hilda ville ha en audioguide, men de var slut… Utsikten var klart värd mödan, men inte slottet. Vi blev inte långvariga där, och gick i stället och åt lunch på ett mysigt café på Rose Street.

Det är en fin stad, men alldeles för mycket turister och souvenirbutiker. Som ett Drottninggatan i kvadrat. Vi gick i alla fall på gatan som kallas Royal Mile, eftersom det var en “must-see”.

Cockburn Street vindlar sig upp emot Royal Mile.

Hilda skriver vykort på Mrs Macintyres café.

Detalj från ett av fönstren i Edinburgh Castles Great Hall.

National Gallery, Scott’s Monument och ett pariserhjul. Man kan knappt vända sig om utan att se något fotomotiv.

Glasfönster föreställande Queen Margaret i St Margaret’s Chapel.

Staden slutar helt abrupt i ett berg!

Vi avslutar med lite engelsk humor:

The pleasure is all ours

Jag hade lovat en nöjespark under resan, och det blev Blackpool Pleasure Beach som fick nöjet att få ett besök av Lillebo. 

Big One, med 70 meters fallhöjd och utsikt till Irland. Jag åkte!


Den här stan…det är något väldigt tråkigt med människorna här. Inte alls lika artiga som andra vi har träffat, och många har den där amerikanska extrema övervikten som vi inte har sett någon annanstans hittills i Storbritannien. Hur som helst – det var det sällskapet som vi delade utrymme med under den här dagen på nöjesfältet. Redan på andra åket fick vi vänta i kö för att en kvinna tappat sin svandunstoffla i Avalanche. Rookie mistake!

Hannes i favoriten Red Arrows Skyforce.


Sammanlagt betyg:

Hilda: 4/5 Plus för alla roliga åk och inga köer. Minus för headbangern InFusion. 

Jessica: 4/5 Plus för inga köer och vädret. Minus för dålig organisation av personalen i parken. 

Hannes: 4/5 Plus för många olika sorters attraktioner. Minus för att köerna var långa på eftermiddagen (och för att attraktionen Valhalla inte var mytologiskt korrekt).

Dyblött!


Risto gick lite fram och tillbaka mellan parken och stan, och kunde rapportera att den var mycket finare i solljus. När vi var nöjda med dagen så åkte H2 det som jag kallar Flumride  överallt oavsett vad den heter, och blev helt genomblöta. Bytte om i bilen och drog mot Skottland! 

Vackra vyer över Yorkshire bredvid M6.


Hotellet var bokat i Carlisle precis före gränsen. Hilda mådde dåligt från headbangern, så jag tog upp mat till henne och mig på rummet medan hon slumrade lite. Sen mådde hon bättre. 

I industrins vagga

Jag får nästan alla mina nyheter genom morgontidningen vid frukostbordet, och vad jag snappar upp från folk runt omkring (och eventuellt Facebook). Vilket betyder att när jag är på resa, så märker jag knappt alls vad som händer hemma och i resten av världen. Det är ju skönt att vara helt och hållet på semester, men ändå känner jag ibland att jag kanske borde stämma av med verkligheten lite. Som i dag, när jag gick in på DN.se, och kunde konstatera att jag inte missat något:

  • Kicki Danielsson ställer in i Halmstad.
  • Haggislarm skakar Skottland.
  • Wifi? Javisst, om du städar bajamajor.
  • 29 sekunders handskak mellan Trump och Macron.

Ganska lugnt alltså. Själv har jag varit i Manchester och köpt ett par Manchester-byxor. Alltså inte Manchesterbyxor, men jeans. Fast vi vaknade ju i Liverpool och åt frukost på Starbucks innan vi checkade ut och tog vi en sväng förbi Strawberry Fields, vid John Lennons barndomshem.

Lite suddig på grund av att en bil kom bakom oss, men…you get the picture (haha).

Jag var inte så ivrig när det gällde Manchester, vet inte riktigt varför, men jag har tänkt att det inte finns så mycket att se, att staden är smutsig, osv, men det var en rolig stad!

Många gamla imponerande massiva hus, bredvid nya.

Vi började med att besöka Museum of Science and Industry, eftersom Manchester var så viktigt i den industriella revolutionen. Jättefint museum! Det fanns en stor experimentavdelning, maskiner och historia.

Jag älskar 1800-talsmaskiner, tänk vad mycket tanke och jobb det ligger bakom varje maskin! De är ofta så fina också. Det här är en Jaquard Loom, som väver i mönster och är programmerad med hålkort.

 

Spinning Mule från slutet av 1700-talet, den spann snabbare än någon spinnmaskin tidigare.

Vi var också på världens äldsta bevarade tågstation för passagerare, och fick veta att den första intercitylinjen med tåg gick mellan Liverpool och Manchester.

Hannes hade snokat upp en stadsvandring i Marx och Engels fotspår, och Risto följde med på den medan Hilda och jag gick runt på stan och i affärer.


Alla var nöjda när vi gick till bilen och körde vidare mot Blackpool. Enligt Wikipedia så är Blackpool en avdankad semesterort som på senare år riktat in sig på casinos och billiga hotell Las Vegas-style. Det visade sig stämma ganska bra, men mer likt Reno än Vegas, det vill säga andra klass. På vår tio minuters promenad mellan hotellet och tornet, där vi åt middag, såg vi fyra möhippor och ungefär hundra billiga hotell, tattoo parlours och annat som hör till stilen.


Det finaste i Blackpool är tornet, som är 158 meter högt och har Eiffeltornet som förlaga. Framför tornet finns Comedy Carpet, ett konstverk med catchphrases, jokes and songs.

Risto letar nya skämt.

Det var inte så mycket mer att se förutom piren med fun fair, och vi ska ändå på nöjesfält i morgon, så vi gick tillbaka till hotellet. Vi avslutar dagen med ett skämt från mattan:​

​​